Den dödliga flykten del 28

Jag kan bara inte tro det. Jag kan bara inte tro det. Ljuset kom när det verkligen behövdes. Jag ska nog utveckla mig. Bartendern fick vårdnaden, om oss. När jag och Jianah fick beskedet några veckor senare så trodde jag knappt mina öron. Det känns när gud räddar en när man faller ner i helvetet, eller något liknande. Hursomhelst. Nu var verkligen mardrömmen över, och nu menar jag det. Men hur vet jag verkligen att allt det här är över? Svaret är att jag bara vet det, punkt.

Det har nu gått fyra månader nu och vi har just flyttat. Vi bor nu i en jättefin lägenhet i Istanbuls utkant, med stor bred balkong. Rokshad skulle ha älskat det. Jag och Jianah bor i ett stort, nymålat rum. Innan var det ett rum med slitna, mörkgröna tapeter, så rummet har verkligen genomgått en förvandling. Från början så hade vi inga tillhörigheter med oss överhuvudtaget, men det har förändrats med tiden. Jag har en egen telefon, min första. Jag har lärt mig det mesta av funktionerna, men det är några funktioner kvar som jag inte riktigt har fattat mig på än. Men jag spelar spel på den och lyssnar på musik för det mesta. Det första numret som jag lade in var hemnumret, men det har jag i huvudet vid det här lagret.

Jag fick ett brev från Ahbrendou häromdagen. Först fattade jag inte att brev var ifrån honom men efter några minuter så förstod jag att det var han som hade skickat brevet. Så här står det:

Hej Jahdia.

Det är jag, Ahbrendou.

Att ha fått chansen att lära känna dig har varit en stor ära, verkligen. Jag har nu flyttat till ett samhälle strax utanför Izmir, på västkusten och bor där sen ett par veckor tillbaka. Jag hoppas verkligen att du har minst lika bra som jag har det. Var bor du? Jag skulle hemskt gärna vilja att vi höll kontakten med varann för att jag vet att du är en bra vän.

Jag har just börjat i skolan igen och önskar att du var här. Du hade med all sannolikhet älskat den här skolan.

Jag hoppas att detta går fram till dig och jag hoppas att vi får möjlighet att ses

Din vän
Ahbrendou

När jag hade läst klart brevet så började jag skriva. Jag behövde knappt tänka ut i förväg på vad jag skulle skriva. Jag hann skriva omkring en halv sida innan bartendern ropade att det var dags för lunch. Jag skrev klart meningen och sprang sedan mot matbordet.

Nu har jag stora hopp om framtiden. Jag har inte tänkt ut några specifika mål i livet, men det kommer säkert med tiden. Mitt drömyrke är nog att bli lärare, eller läkare. Nu har jag och Jianah börjat i skolan och det känns som ett stort steg framåt. Jag har funderat på att börja på någon sport. Fotboll, kanske. Fotboll skulle passa mig perfekt. Man kan lugnt säga att jag är tävlingsinriktad, för det är jag men jag har inte varit så intresserad så mycket när det gäller sport, men det kommer det nog att bli någon ändring på.

Jag går nu i skolan. Alla skolkamrater är väldigt schysta och jag blev välkomnad med öppnad armar första dagen som jag kom dit. Jag har fått många nya kompisar varav några som jag lärt känna riktigt bra att vi har utgått efter skolan och varit hemma hos varandra. En av dem är en tjej som heter Hannah som går i min klass. På bara ett par dagar blev vi väldigt tajta. Vi umgås i stort sett varje rast. Häromdagen var vi faktist och kollade i en klädbutik som hon verkligen gillar. Det var en som jag också tyckte om. Någon dag här framöver ska jag gå tillbaka dit och köpa massor av nya kläder. Imorgon kanske, vi får se.

Flykten har på något sätt format mig till den jag är idag. Jag vet inte av vilket anledning, men jag vet att den har gjort det. Tack och lov så är hela flykten historia men minnen kommer att finnas hela livet, så klart. En till bra sak som flykten har givit mig, det är erfarenheten som jag har fått vilket gör att jag kan ta fram den erfarenheten ur bakfickan när jag väl behöver den, men jag hoppas verkligen att det dröjer tills dess.

Författare:

Publicerat

Dela: