Den dödliga flykten del 7

Jag stirrade mot elden när den sprakade och när gnistorna svävade upp mot himlen. Jag kände den typiska elddoften surra in i mina näsborrar. Rokshad kom ut ur tältet och satte sig bredvid mig.
- Ska du inte också vila lite, frågade han.
- Jo, svarade jag snyftande. Vi satt uppe en stund till och pratade med varandra. Vi lekte en ordlek, en perfekt lekt att leka om man inte har någonting att leka med.
- Inte dag utan..., sa jag
- Natt, svarade han direkt. Vi höll på så ett bra tag. Rokshads gåtor var bättre än mina. Efter det så pratade vi bara. Pratade om livet och lite såna grejer. Man måste ju ta vara på den tid man har tillsammans för man vet ju aldrig vad som komma hända. Jag la mig ner i Rokshads knä och tittade mot elden. Jag gned mina fingrar mot marken.
- En flygande maskin som rymmer många passagerare, sa han
- Ähh, ett flygplan, svarade jag. Han nickade och lade en pinne på brasan.
- Jag börjar bli trött, blir inte du det av en så här lång dag, frågade han.
- Jo, instämde jag och reste mig upp. Rokshad gjorde det också och sen gick vi in i tältet för att sova.

Nästa morgon så vaknade jag tidigt. Inte likt mig för jag är en sådan som brukar vända på dygnet. Jag gick ut ur tältet, sträckte på mig och såg mig omkring. Jag hörde något som inte lät riktigt bra. Plötsligt flög ett stridsflygplan förbi och när vi såg det gömde vi oss bakom tältet.
- Tror du dem såg oss, frågade jag pustande.
- Tror inte det, svarade Rokshad nervöst.
- Rokshad, sa Jianah inifrån tältet. Vi tog oss runt tältet tillsammans när hon ropade.
- Godmorgon. sa Rokshad och tittade på pojken när han fortfarande sov. Rokshad tog fram kartan och vek ut den på marken.
- Vi fortsätter som sagt mot den turkiska gränsen men det är nog för riskabelt att gå rakt mot gränsen för att det kan ju stå vakter på en del ställen, förklarade han. Jag tänkte tyst för mig själv
- Just det, du nämnde det, sa jag funderandes och höll fast min blick mot kartan. Plötsligt hördes en helikopter bakom oss och vi misstänkte att de visste att vi var här så vi sprang till tältet och gömde oss.
- Jianah, in i tältet, skrek jag. Hon gjorde det direkt. Vi hörde hur helikopter var påväg att landa en bit bort ifrån oss.
- Okej, var gör vi nu, frågade Rokshad som om han krävde ett bra svar.
- Det säkraste är att vi stannar där vi är för att det är ofattbart meningslöst att springa, svarade jag. Vi hörde att helikoptern stängdes av och att någon klev ut. Jag tittade lite försiktigt på honom när han beväpnad kom emot oss med blicken åt ett annat håll
- Jag skjuter honom i huvudet, tänkte jag och siktade mot honom. När jag skulle avfyra vapnet hade jag slut på kulor. Jag sänkte ner vapnet suckande och hukade mig bakom tältet.
- Hur ska vi kunna få ut honom ur tältet, frågade Rokshad
- Ingen aning, svarade jag med en djup suck. Jag tog av mig ryggsäcken och tog fram några kulor. När jag hade laddat geväret började flera soldater komma ut ur helikoptern. Jag tittade upp igen. De kom närmare och närmare oss.
- Den är laddad, sa jag och räckte över vapnet till Rokshad.
- Tusan, sa jag besviket när jag missade.
- Vet de att vi är här, frågade Rokshad nervöst. Jag nickade. När de vi framme vi tältet så gick vi runt hörnet. Jag laddade vapnet och var beredd att ta mig in i tältet. Jag hörde att pojken och Jianah darra. Jag öppna min ryggsäck och tog fram min kniv. När de tittade bort en tag såg jag min chans. Jag tog mig in i tältet och såg när pojken och Jianah var helt hysteriska. Medan vi är instängda i tältet var Rokshad helt kvar där ute. Inte för att jag vill lämna honom helt själv där ute, utan det var mera för att kolla om pojken och Jianah var oskadda.

Författare:

Publicerat

Dela: