Den döende svanen

Tomma ansikten som alla stod vända in mot centrum. Ögon som tittade utan att se. Hennes blick sökte vädjande efter en själ att möta, men som magneter med samma pol vändes deras blickar undan. Hon skakade av förtvivlan och fruktan. Hon var omgiven av människor som inte ville se trotts att de såg.
Hon var förtvivlad över sin ensamhet och rädd för vad hon såg. Hon såg ett hav av ensamma människor som alla fruktade varandra. Tystnaden var deras enda gemenskap. Hon reste sig upp på armbågen och sträckte vädjande ut en arm mot de närmaste. – Hjälp mig, hjälp mig, bönade hon. Hennes hand sände ut en svallvåg av närhet som fick de tomma ansiktena att flämta av fruktan och likt isen framför en båt glida undan utan att beröras.
För några segrade rädslan över nyfikenheten och de flydde undan och bort men nya ansikten tog deras plats för att se på skådespelet där på marken. Sorgen i hennes själ var större än smärtan av såren. Förtvivlan av att vara så nära hjälpen men ändå helt ensam. Det gjorde inte ont längre. Krafterna rann snabbt ur henne och målade en rosenröd bädd på stengolvet under henne. Hennes armbåge gled sakta undan och hon låg där med kinden mot det kalla stengolvet och såg ner mellan stenplattornas fogar. Hennes tankar gick som en stilla bön till de käraste som hon inte skulle få se mer.
De tomma ansiktena drog sig närmare för att inte missa finalen, det storslagna slutet. Tänk att få vara med och se det här. Tänk att få berätta om denna engångs föreställning. Tänk att få vara unik. Tänk alla kramar av medkänsla som kommer att delas ut när du med darrande röst berättar vad du såg.
Ingen kommer att fråga varför du inte gick. Ingen kommer att fråga varför du inte hjälpte. Alla kommer att förstå och hoppas få höra dig än en gång berätta om hur du såg den döende svanens sista dans. Bara för att själva kunna säga, - Jag kände en som såg…

Skriven av: Jack Werner