Den feta damen på Gotlands stränder

En ytterst obehaglig sak hände mig förra veckan då jag stillsamt och oskyldigt satt och lapade sol på Ljugarns vackra stränder. En händelse så fruktansvärd att jag känner mig nödgad att dela med mig utav erfarenheten, annars kommer jag spricka. Så håll i er nu och bejaka orden noga.
För att underlätta för er läsare tänkte jag lägga upp berättelsen som ett scenario som ni själva kan föreställa er. Och en varning kan dock vara på sin plats, detta är inget för de känsliga utav er.

Ponera följande:

Du sitter på en badstrand, folk i alldeles för trånga badkläder vimlar omkring och steks levande under den brännande solen, vattnet plaskar i ett mjukt tonläge och vinden fläktar stillsamt din rygg. Allt är i korta drag rätt skönt helt enkelt. Låter det inte rätt lockande?

Jo visst är det så. Tänk dig nu detta:

Då du, fortfarande sittandes på badstranden, vänder dig om får du syn på en dam. Eller du tror i alla fall att objektet är en dam, hon är nämligen enorm. Jag skulle ljuga om jag sa att jag var helt säker att det var en tjej, för det gör jag inte, det kunde lika gärna ha varit en tjock feminin grabb med långt blont hår och vedervärdigt spacklade ögonbryn, iklädd en alldeles för trång baddräkt. Men med uteslutningsmetoden kom jag dock fram till att sannolikheten för att det är en kvinna är 87%, så tills vidare antas objektet vara av det täcka könet.

Hur som helst; Hon passerar dig och hennes underhudsfett skvalpar då hennes trädstockar till ben lyfter över sanden i något som närmast kan liknas i en elefants framfart. Bilringarna svallar värre än vågarna nere i Californien och åderbrocket lyser likt röda ljusslingor på de kritvita späcklåren. Förmodligen var det ren inbillning, men jag kunde svurit på att jag såg en friterad kycklingklubba och lite potatissallad som hade fastnat i den mellersta av hennes ryggvalkar.


Men egentligen hade inget märkvärdigt inträffat ännu. Jag menar, man stöter dagligen på socialt missanpassade människor. Det här var väl egentligen inget undantag.


Men då elefant-kvinnan går framför mig på ett ungefärligt avstånd av 4-5 meter så händer det något väldigt märkligt och extremt obehagligt. Hon vänder sig sakta om, hur nu det är möjligt med hennes flexibilitet, och riktar sina flottdrypande blickar åt mitt håll. Jag stelnar till och en isande kyla stiger från bäckenet upp längs ryggraden för att slutligen parkera i nacken vilket i sin tur resulterar i att håret stiger. Och inte nog med att val-damen tittar åt mitt håll, hon fullkomligt stirrar mig rakt i ögonen och vickar på ögonbrynen i ett groteskt försök att flörta.
Försträckt rycker jag till och börjar nervöst famla runt och kollar mig omkring om det helt enkelt kan röra sig om ett (gigantiskt) misstag. Hon kanske i själva verket flörtar med den övergivna och myr-ätna ostmackan som någon slängt någon meter framför mig. Ur ren logisk synvinkel vore detta oerhört mer rimligt. Då jag petar bort mackan några meter åt höger med en pinne för att för att klargöra huruvida den är orsaken till dilemmat, upptäcker jag att så inte är fallet - Sälkvinnan stirrade fortfarande rakt mot mig.


”Det är väl bara att kolla bort, din jävla idiot, och ignorera fettsäcken”, säger ni då.
Men det är inte så enkelt - För vart jag än kollar så är nån av hennes abnorma kroppsdelar där, hon är för stor för att undvika. Tittar jag rakt åt höger så skymtar jag en stor blaffa till hand, och samma visa ifall jag skulle få för mig att titta åt vänster. Visserligen kunde jag tittat rakt bakåt, men i den stressade situation som jag då befann mig i kom jag aldrig att tänka på den saken.

Späckdamen började nu röra sig åt mitt håll. Jag började märka hur folk omkring mig fnissade och pekade. Kanske var även detta inbillning men det kändes så verkligt.
Jag beräknade att det skulle ta henne i runda drag tio minuter att förflytta sin container till kropp de fem metrarna som åtskilde oss.
Nu började paniken på allvar komma. Hur skulle jag sköta detta smidigt och undkomma det här hemska ödet? Klockan tickade.

Flera mer eller mindre vettiga idéer strömmade genom min hjärna. Jag kommer inte ihåg dem alla för allt var som i en dimma. Några av de sjukare idéerna var i varje fall att jag skulle bygga en mur av sand mellan späckdamen och mig. Denna idé fick jag dock förkasta när jag insåg att ett sådant arbete skulle ta flera år. På den tiden hade hon förmodligen hunnit rulla upp till mig och dränkt mig i sitt frityrflott till svett.

Fem minuter hade gått och jag hade ännu inte kommit på vad jag skulle ta mig till. Jag satt förstenad som ett kolli och väntade på min dom. Nervositeten rann som svett i fåror längs min rygg. Ännu en minut tickade förbi. Jag trodde jag skulle kräkas.

Då blev allt svart. I nästa stund vaknade jag upp på rygg på altanen vid vårt hus och andades sporadiskt. Vad exakt som inträffade däremellan kan jag inte exakt svara på. Flera vittnesmål har dock hävdat att jag till synes försvann ”in i en trance” och började skogstokigt slå mot ”osynliga fiender”. För att därefter ha rusat i cirklar runt ”den feta kärringen” och skrikit otidligheter. Tydligen hade jag kallat henne ”container-kvinnan”. Efter sisådär fem-sex varv hade jag i full galopp rusat upp mot Strandcaféet och sedan fortsatt längs vägen, för att till sist stanna vid vårt hus.

Hur som helst så låg jag då där, lyckligt ovetande om vad som hade hänt. Jag smackade glatt åt att jag undkom den bacon-doftande döden, och prisade gud som tack. Jag trodde att allt var över, men var det verkligen det?

Kanske är även detta ren och skär inbillning. Kanske är det bara jag som är paranoid. Eller så är hon fortfarnade i krokarna, trots att jag numer befinner mig här i Viksjö. För än idag så kan jag höra kladdiga frustanden utanför mitt fönster sent om nätterna. Jag hör hur träd knäcks, asfalt pressas in i marken och ett dovt muller som skriker efter föda. Är det månne Christoffer som står på menyn? Det kan bara tiden utvisa.

Skriven av: Christoffer K