Den frusna ängeln

En flicka sitter i ett hörn och gråter, kvidande och ihopkrupen.
Skriken från rummet bredvid skär som rakblad igenom kroppen.
Hennes lilla späda kropp gungar fram och tillbaka medans hon upprepar en mening hela tiden: Vill inte höra, aldrig se, aldrig finnas....
Hon hör steg närma sig.
Skällvande, blundande och rädd kryper hon ihop ännu mera.
Någon tar tag i hennes arm och drar upp henne från golvet.
Hon öppnar försiktig ögonen, men sluter dom igen när hon får ett hårt slag mot käkbenet. Slagen blir många efter de, tillslut har hon igen känsel i kroppen, det ända hon hör är hennes egna skrik på hjälp.

Hon vaknar upp i ett mörkt rum, hon försöker resa sig upp men faller hjälplöst tillbaka.
Hon är öm i hela kroppen.
Hon gör ett försök till att resa sig, den här gången orkar hon sätta sig upp.
Hon är alldeles yr i huvudet och har en sprängande huvudvärk.
Hon irrar sakta runt lite i mörkret för att sedan hitta dörren och upptäcka att den är låst.
Hon sjunker ner på golvet av trötthet, hon sluter ögonen och somnar.

Hon vaknar av att någon smeker hennes kind, de är hennes mamma.
Hela hennes mammas ansikte är alldeles svullet.
Hon ger henne en mjuk kram, och ber henne följa med till badrummet så att hon kan tvätta av sig.
Flickan är för svag för det så hennes mamma får bära in henne dit.
Flickan sittter i sin mammas knä och blir försiktigt baddad med lite blött papper.
Flickans mamma bär in henne till hennes rum och lägger henne på sängen.
Hon blir alldeles tårögd av att se sin lilla flicka så svag.
Hon släcker lyset och stänger dörren.
Den lilla flickan försöker ropa på sin mamma.
Nästan viskandes får hon fram:
- Mamma lämna mej inte....snälla.

Den lilla flickan hör sin mamma säga till henne:
- Jag ska bara åka bort ett litet tag men sen kommer jag tillbaka till dej igen.
Mamman ger sin dotter en puss på pannan sen säger hon:
- Jag älskar dej min ängel.
Sedan går hon ut genom dörren.
Flickan ser sin mamma bli inputtad i en bil, som sedan kör iväg från parkeringen.
Den lilla flickans mamma kom aldrig tillbaka.
Kvar var den lilla flickan som blev lämnad ensam.
Flickan fick komma till en helt främmande familj där hon senare fick veta att hon skulle bo.
Flickan känner sej instängd.
Hon vill hellre vara hos sin mamma, än hos några helt främmande människor som inte vet något om henne.

Flickan sitter och undrar varför just hon skulle få igenomgå det här, undrar om det var hennes fel att allt de här hände.
Hon önskar att hon aldrig blev född så att hennes pappa inte skulle hata henne så mycket som han gjorde.
Flickan kom ihåg att han sa en gång:
- Det är ditt fel att jag gör såhär, om du inte hade fötts så hade vi inte haft det så jobbigt!
Orden malde i huvudet på henne.
Det enda hon ville nu var att krypa undan från världen.

Flickan blev inledd i ett stort rum.
Inuti rummet finns ett skrivbord och en säng.
Mannen bakom talade om att det var här hon ska bo.
Sedan stänger han dörren till rummet.
Flickan står kvar mitt i rummet för att sedan sjunka ner på golvet.
Flickan börjar att gråta.

Dan efter sitter flickan bara och tittar ut igenom fönstret, hon ser ett par fåglar som leker i luften.
Det knackar för tredje gången på dörren.
In kommer en ganska storvuxen kvinna och försöker prata med henne.
Flickan hör allt hon säger men hon kan inte svara, hon tittar bara på fåglarna utanför.
Kvinnan lämnar därför rummet.

Kvinnan kommer in igenom rumsdörren igen och får panik när hon hittar flickan avsvimmad på golvet.
Hon gör ett febrilt försök att väcka den lilla flickan igenom att ropa:
- Kelly vakna! Hör du mej?? Vakna Kelly!
Den lilla flickan öppnar sina små kristall blå ögon.
Kvinnan kramar om henne sen reser hon sig upp och hjälper henne upp på sängen.

När flickan vaknar så mår illa.
Men upptäcker sen att hon inte ligger i samma rum.
Det rummet som hon ligger i är alldeles vitt.
Hon hör skrik från ett av rummen en bit bort och tror därför att hon är hemma igen.
Hon stapplar upp ur sängen för att gömma sig.
Någon tar tag i hennes armar.
- Snälla, snälla slå mej inte!
Flickan börjar gråta av förtvivlan, sedan svimmar hon i kvinnans armar.
Flickan får hjälp in i sängen igen.

När flickan vaknar igen så har hon glömt allt hon tidigare visste.
Hon frågar vart hon är någonstans.
Kvinnan svarar att hon är på ett sjukhus.
Flickan ser frågande på kvinnan.
- Vem är jag?
Kvinnan säger att flickan kom in med skador på kroppen och att hon heter Kelly Watsson.
Flickan frågar om hon kan få vara ensam en stund.
Kvinnan lämnar rummet.
En ensam tår kommer ner för hennes kind.
Flickan känner sig ensam, otrygg och övergiven.
Det enda flickan kommer ihåg är sin pappas tunga ord och det hennes mamma sa alldeles innan hon åkte iväg.
Flickan ligger bara och stirrar upp i taket, hon äter inte, sover inte, hon ligger bara och stirrar i intet.
Hon blir allt magrare och svagare.
Hon ligger och tänker på vem hon var förut

Det har nu gått tre veckor sen hon tappade minnet.
Nu kommer hon ihåg allt utom när hon var riktigt liten.
Flickan kliver upp ur sängen och kryper ihop i ett av hörnen.
Flickan är svagare än någonsin.
En sköterska kommer in och ser att den lilla flickan är ihopkrupen i ett av hörnen.
Kvinnan går med snabba steg fram till flickan.
Det sista som den lilla flickan sa var:
- Varför lämnade hon mej när jag bad henne att stanna??
Nu är den lilla flickan död.
I sin hårt kramande hand hade hon ett foto av sin mamma.
Det enda den lilla flickan ville var att få vara med sin mamma, lycklig, och älskad.
Istället dog hon ensam, övergiven men med ett hopp om att hon skulle få se sin mamma i himlen.

Skriven av: Anja Persson