Den fula lilla grisen

Kanske var det hennes ansträngande andetag eller hennes steg som kändes tyngre och tyngre för varje steg hon tog?
Eller skallet. Skriket, som drog till sig min uppmärksamhet. Min ansikte riktades uppåt, tanten var upprörd. Även fast jag var 40 meter bort från dem, kunde jag se framför mig hennes röda kinder, hennes rädsla och hennes arga blick och ton.
Jag började närma mig, skulle jag stanna? Mina fotsteg mot gruset knarrade faktiskt väldigt högt. Men min nyfikenhet sög mig mot platsen. Kanske började jag gå snabbare, eller så höjde tanten sin röst. För jag kunde nu höra, nästan, allt som sades.
Plats: Flickan & Tanten.
Flickan fångade in sin hund, ett vitt litet monster som förra vintern kom attackerande mot mig. Jag tror jag faktiskt trillade.
Jag log – nästan skrattade. Åt hela situationen. Men jag kvävde det snabbt.
Flickan kopplade sin hund och stack iväg, vågade inte titta mig in i ögonen. Jag tänkte säga hej, vara lite trevlig. Men det kändes lite konstigt att bara säga hej när vi inte hade ögonkontakt. Flickan skyndade sig iväg. Med sin blåa flickcykel och i ena handen hållandes i en hund cyklade hon vingligt iväg. Hennes blick var omtumlad. Kan jag skymta lite chock och rädsla? Med rosröda kinder, svart mössa och jacka svischade hon förbi mig.
Fort hem, snart byts rädslan ut av ursinne. Hon skulle minsann berätta för familjen och kompisarna.
Jag lunkade vidare, tanten hade stannat. Hade inte rört en fena där hon stod vid vägkanten.
Hon hade en grön kappa på sig, hennes skor var lite för små och hennes mössa hade hon förmodligen stickat själv.
Hon tittade inte upp mot mig, fast jag nu endast var 3 meter från henne.
Plötsligt tittade hon upp, och jag slet min blick från henne kvickt. Jag vet inte varför.
Hon stod fortfarande stilla. Fortfarande var hon gripen av situationen. Nu var jag förbi.
Jag fortsatte gå, hörde henne röra på sig. Jag ökade takten, men kände ändå hennes djupa ansträngade andetag, precis bakom mig. Precis, precis bakom mig.
Jag ville inte vända mig om, hörde hennes tunga steg. Hon fick släpa sig fram.
Jag vände mig om, det var konstigt, hon var borta.
Jag skrattade. Hela hennes värld handlade om detta lilla ting. Detta ”nuttiputti”. Hon hade säkert ingen annan. Hennes älskade hade blivit angripen av en av samma sort som den.
Stackars liten. Hennes fula lilla gris.
Stackars Tant.
Jag fortsatte gå, fast nu i vanlig takt.
Grisen och Tanten var bort, likaså flickan med hunden – sedan lång tid tillbaka.

Författare:

Publicerat

Dela: