Den gula resväskan

Det var en tidig augustimorgon 1988 och redan ljust ute medan jag stod vid Köpings station, ensam med min gula resväska, och väntade på tåget. Ingen var där för att vinka av mig. Efter en stund satt jag på tåget mot Stockholm och lämnade sakta min hemstad och mitt gamla liv bakom mig.

Genom mitt fönster såg jag djuphamnen på höger sida och den jättelike Norsasilon till vänster. Några större lastfartyg låg vid kajen i väntan på att få ombord sin last av korn och vete från traktens bönder. I en så liten stad som Köping händer inte mycket, varken i centrum eller i hamnen. Vardagen gick oftast inte att skilja från helgen, utom möjligen de fårtal som brukade övervaka lastningen av fartygen.

Resvägen jag hade framför mig var bekant. Fem år innan gjorde jag min militärtjänst nära Kungsängen, strax innan Stockholm. Eller egentligen i ett hemligt bergrum för signalspaning och understöd till det svenska flygvapnet. När man skulle börja och sluta sitt arbetspass blev man skjutsad med buss till och från Kungsängens station. Eller till och från Kungsängens garnison, en arméförläggning där man sov under natten tills man blev körd ut till den hemliga arbetsplatsen.

Kungsängens lilla gula stationsbyggnad, där man gick in för att köpa sin biljett eller vänta i medan regnet strilade från himlen, finns inte längre kvar. Istället har man byggt en jättelik stationshall en bit bort. En av de gånger jag klev in där för att köpa biljett hem till Köping satt en äldre man i luckan som kände min farfar, Adolf Fredriksson. Min farfar hade varit stationsförman på Köpings station, eller som man också sa stins. Den äldre mannen hade tydligen känt min farfar så pass mycket att mitt utseende väckte hans nyfikenhet. Vi pratade en hel del om det jag minns om min farfar och han om hur han hade arbetat med honom vid Köpings station. Senare blev han stationerad här fast nu var även detta möte bara ett minne för mig i livet och som dök upp i huvudet då jag var på väg till mitt första arbete i Stockholm.

Första korta stopp på resan från Köping blev, efter drygt tjugo minuter, det lilla samhället Kolbäck. När jag vid ett tillfälle 1983 skulle resa tillbaka till militärtjänsten upptäckte jag, redan när tåget lämnade Köpings station, att min plånbok med alla militärpapper låg kvar på köksbordet hos mina föräldrar. Jag vevade då ner vagnens fönster och försökte, samtidigt med ett kroppsspråk, överrösta det mullrande ljudet av en tågavgång, att den var viktig för att komma in på militärförläggningen. Pappa och min bror Anders tog bilen och åkte ikapp mig i Kolbäck, där jag klivit av tåget. Min biljett var även med i plånboken. De plockade upp mig vid gatuköket och körde mig sedan hela vägen till Kungsängens armébas.
När tåget sedan stod och väntade på Västerås station började jag minnas tiden som nu var på väg att läggas bakom mig. I närheten fanns en park och bortom den hade folkpartiets ungdomsförbund haft sin tidigare distriktsexpedition. Sedan valet 1985 hade jag varit mycket aktiv inom partiet och fram till Stockholmsflytten arbetat en hel del frivilligt som redaktör för deras tidning och som medlem i distriktsstyrelsen.

Mentalt hade min resa till Stockholm hade redan börjat några månader innan denna tågresa. Jag stod då i fönstret som vette mot gatan, Mariebergsgatan 9B i Köping. Mörkret hade lagt sig och nu bodde jag sedan några månader i denna lilla och rätt omöblerade lägenhet. Instinktivt kände jag att det inte skulle bli mer än så. Jag hade samtidigt fått mitt andra riktiga arbete i livet, på en långvårdsavdelning på Västra sjukhuset, i utkanten av Västerås. Det kändes på något vis inte så meningsfullt. Jag trivdes inte särskilt bra bland annat för den kritik jag fick för att jag arbetade långsamt. Mina arbetskamrater kände att de fick jobba hårdare för att vi tillsammans skulle bli klara i tid. Jag pratade med de som låg på avdelningen. Det var ju människor jag arbetade med. De hade även rätt till mänsklig kontakt, inte bara att man kom och bytta på dem så snabbt man kunde. Något nytt behövde hände i mitt liv.

I Köping fanns bara två alternativ när man sökte arbete, fabriker som Volvo och Cementa eller Köpings lasarett (sjukhus). Inget av dessa arbeten visste jag att jag inte skulle trivas med. Jag ville arbeta med något som utvecklade mig som människa. Jag behövde bort från Köping, till en mycket större stad, Stockholm! Jag började söka arbete där och då fick det till en början bli sådana arbeten som jag hade erfarenhet av, sjukvården.

Efter en tid fick jag äntligen napp, som vårdbiträde på Årsta sjukhus i södra Stockholm. Det blev ett samtal dit som ledde till att jag kunde börja där efter sommaren. Det var en tid då man hade stor brist på vårdbiträden. Ingen ung person ville arbete där. Det var sent på sommaren och det gällde att förbereda flytten till Stockholm. Mina möbler, kläder och allt annat som jag inte kunde få med mig direkt fick jag ställa in i mamma och pappas källare på Nygård. Det enda jag tog med mig skulle få plats i en gul resväska.

Nu satt jag alltså denna sensommardag på tåget mot Stockholm. Varför tog jag detta stora steg i livet, att flytta till storstaden. Jag hade inga vänner i min hemstad, förutom Rauno men vi hade precis brutit vår vänskap sedan jag kände att hans översitteri fick vara nog. Han var en person som hela tiden bestämde vad vi skulle göra och fick mig att sköta allt praktiskt som handla mat, hämta saker etc. Jag hade heller inga fritidsintressen utan var mest hemma och fördrev tiden med se på tv och lyssna på musik. Under några år före flytten hade jag tagit kontakt med folkpartiet och dess ungdomsförbund. Där var jag mycket aktiv och ville få saker gjort men andra hade annat i livet också så det blev jag som fick göra det mesta. Till sist tröttnade jag även på detta. Nu hade mitt liv gått in i en återvändsgränd…

Resan mot Stockholm tog nu nästan två timmar. Innan vi kom fram passerade tåget bland annat förorterna Rinkeby och Sundbyberg. Det förstnämnde blev för mig denna gång bara en massa askgrå hus och Sundbyberg förknippade jag med platsen där tidningsförlaget för Fantomen låg. Närmare Stockholms central såg jag på höger sida ett jättelikt huskomplex, Tomteboda, med ett postmärke på. Senare fick jag veta att det var centralsorteringen för post inom och ut från Sverige. Kände nu på mig att resan till Stockholm snart skulle vara slut. Fler och fler spår anslöt sig samtidigt som det på dem dök upp alltfler gods- och passagerarvagnar. Och långt i fjärran tornade Centralstationen upp sig.

Jag kände en liten stress och pirr i magen. Min enda egna resa som jag gjort själv i livet var i tolvårsåldern då jag, på våren 1976, reste till min brevvän i Norge. Några gånger har jag förstås varit i Stockholm men aldrig ensam. Efter en trafikolycka som sjuåring blev det många bilresor med pappa till Karolinska i Solna och, samma år som Norgeresan, en klassresa med buss till Stockholm. Köping har bara tjugo tusen invånare jämfört med Stockholms över miljonen. Så det är klart att man, även vid 25årsåldern, känner nervositeten när man gör en så stor resa i livet. Under hela min uppväxt hade jag bara en kompis utanför mina bröder och var mycket sällan utanför min gård. Jag kände till Köping senare i livet under tiden som vaktmästare på kommunen.

Centralstationens plattformar närmade sig alltmer och jag kunde ana var mitt tåg skulle stanna. Redan hade de flesta i vagnen rest sig upp, börjat plocka fram sina väskor, ryggsäckar och barnvagnar. Det kändes som ett mindre kaos för mig. Själv satt jag bara kvar på min plats med den gula resväskan framför mina fötter. Det som mest rörde sig i mitt huvud var på vilket sätt som jag skulle kunna hitta fram till tunnelbanan och sedan till den station jag skulle stiga av vid, Gullmarsplan. På en lapp hade jag noterat allt som kunde behövas, stationens namn, numret på bussen som skulle ta mig till Årsta sjukhus och hur jag sedan skulle hitta till sjukhusbyggnaden. Det fanns även på lappen telefonnummer till min arbetsgivare ifall jag inte skulle hitta fram. Visst helt ensam i storstan skulle jag nog inte känna mig, ett par år innan hade Erik flyttat hit för att arbeta på en bank.

Tåget gnisslade, skakade, växlade spår medan de flesta stod i gången och trängdes. Jag kände ingen brådska eftersom det var gott om tid till jag skulle vara på arbetsplatsen. Jag har alltid varit noga med att ta god tid på mig när jag skulle någonstans. Utanför tågfönstret såg jag plattformen med alla människor som stod och väntade på de som var i tåget eller skulle med ett annat tåg som stod mitt emot. Flera rökte medan några tittade in i vårt tåg. Tåget saktade alltmer ner, kröp fram, bromsade, ryckte till, gnisslade och stod snart helt stilla. Väntan i tåget var stressig, varför man inte bara kan sitta ner tills dörrarna kan öppnas. Så plötsligt såg jag att allt rörde på sig längs bort och, genom fönstret, såg alltfler kliva av tåget. När det nästan var helt tomt i vagnen reste jag mig upp, greppade den gula resväskan och gick av tåget. Med handen på dörrhandtaget och med två steg var jag strax nere bland kaoset. Vände mig snabbt åt båda hållen för att se vart jag skulle gå för att sedan följa strömmen som troligen var på väg nerför trapporna och in på stationen.

Nervositeten växte alltmer. Det var så mycket folk omkring mig och alla skulle de någonstans. Det var som en jättelik myrstack och mitt bland dem stod jag med min gula resväska. I handen hade jag även pappret där det stod skrivet vilken station jag skulle åka till. Men vart fanns tunnelbanan? Blicken flackade hela tiden på alla skyltar som fanns i taket, de visade vägen till olika spår, till centralstationen och så även tunnelbanan. Det var bara att fortsätta följa strömmen som drog sig sakta mot några stora dörrar. Plötsligt stod jag mitt i en stor hall. Såg skylten för tunnelbana och skyndade mig vidare. Om man går sakta kan man dras med åt olika håll samtidigt. På stora gatan i Köping var det nästan helt folktomt, jämfört med här.

Efter några minuter såg jag tunnelbanespärren där människor hela tiden passerade in och ut. Jag hade bara pengar med mig så det blev att ställa sig i en lång kö till en av biljettluckorna. Köpte en biljett som gällde under en timme. Oj vad stressigt det plötsligt blev. Flera tryckte på bakifrån och andra försökte komma mellan på väg ut. Lyfte upp min gula resväska och höll om den med armen när jag passerade spärren. Blev nu stående. Kände svetten på ryggen. Vart ska jag gå? Sökte och hittade ordet ”Gullmarsplan”.

Tog rulltrappan neråt. Någon puttade lätt på mig. Flyttade till höger och såg flera skynda ner på vänster rulltrappans västra sida. Varför har alla så bråttom i Stockholm? Kommer jag också bli sådan efter en tid? Ljudet blev allt högre. Det gnisslade och pustade. Ljudet kom från de tåg som kom och gick från plattformen jag nu kom ner på. Och så tjockt med folk. Dörrar öppnades och stängdes. Människor trängdes av och på tågen. Blickar med stress och irritation, blandat med trötthet, mötte min blick. Satt på ett säte medan dörrarna stängdes och tåget ryckte till. Nu började nästa resa, den till Gullmarsplans tunnelbanestation…

Författare:

Publicerat

Dela: