Den nionde

Åh gud så konstigt det kändes. Jag vaknade av att det spände och drog i underlivet, och plötsligt insåg jag att nu var det dax. Babyn ville ut, hjälp var är mina kläder och väskan jag packat till oss.
-Vakna vakna, skriker jag till den sovande mannen, hur kan karlar vara så oberörda? Hör han inte att jag har ont?
-Vad skriker du om, frågar han sömndrucken. Vi ska föda barn nu, upp ur sängen!
Likt en spiral studsar han ur sin varma säng, hoppar i byxorna och frågar: -Är du färdig?
-Men käraste lilla gubbe, jag sitter ju här i nattlinnet fortfarande, kanske du vill hjälpa mig att klä mig och du; sök reda på det som jag behöver på BB.
Jag vandrar planlöst i lägenheten, förvirrad på något sätt, det är dags nu och inte kan jag stoppa det,tänker jag. Rädslan kryper inpå...Javisst har man läst och hört hur fint det är och hur bra det kommer att gå, men det är väl ingen garanti?

-Skynda dig! Jag går ut och startar bilen, ropar den blivande fadern. - 'Skynda', hur ska det gå till, fan jag får ju inte ens på mig skorna, gud vad karlar är fantasilösa. -Nej jag sitter här tills han kommer in igen. -Aj, snälla barn, ta det lugnt, jag vrider mig av smärtorna och tänker, vad har jag gett mig in på?

Efter många mödor, svordomar, tårar och även skratt så sitter vi äntligen i bilen. -Kör en sväng, säger jag oroligt.
- Nej men nu ska vi till lassarettet svarar maken bestämmande.
-Nej, KÖR EN SVÄNG, var som helst, ut på E4:an, -jag vill INTE till sjukhuset.
-Men herreje, du ska ju föda barn, vi kan väl inte fara omkring på motorvägen förstår du väl. Tänk om förlossningen börjar, vad gör vi då?
-Jag vill inte föda barn, snyftar snorar och blir arg. Smärta gör ont, så enkelt är det, vare sig den är fysisk eller psykisk hinner jag tänka innan nästa värk sätter in.
Ja det blir en liten åktur, sakta och smygande närmar vi oss sjukhuset, stannar på parkering och bara glor på varandra. -'lilla gumman hur är det' frågar min gråbleka man. Han ser så liten och hjälplös ut så jag börjar gråta när jag tittar på honom.

Slutligen efter gråt, skratt, ilska och kramar, många kramar hjälper han mig ur bilen, stegen styrs mot ingången och ingen återvändo finns, kära barn, hur jag längtar efter dig, men varför har ingen berättat...om smärtan som skrämmer och glädjer samtidigt....

-Jaha hur var det här då frågar en sköterska. Ser inte människan det? Har vi gått fel kanske? Irriterat svarar jag: det ser du väl! Oh ja, välkommen hit, nu ska vi ta hand om dig, maken kan sitta i väntrummet. Förpassad som ett bihang hinner jag tänka. Vi går in i ett undersökningsrum, kläderna av, kläder på klämma lite här och titta lite där.
-Var det den första frågar den trötta sköterskan. I min förvirrade stämning tänker jag på frågan och svarar: Nej den nionde....Mmmm, kan det vara möjligt frågar hon. Herregud vilka dumma frågor och kommentarer tänker jag mellan de stunder det finns utrymme för tankar.
Kajsa, som sköterskan heter, säger inte mer om det, jag får en säng i ett stort tomt rum där det står en tom babykorg. Maken kommer in och hjälper mig upp i sängen, sen går allt i flygande fläng. Den nionde föds en tidig vårdag och lyckan är fullständig, hon vår förstfödda....Mänga gånger har vi skrattat åt det minnet, när sköterskan talade om antalet barn medan jag talade om datum. Tänk så det kan bli!

Skriven av: Ammi