Den okända skyddsängeln

Den unga kvinnan följde fågeln med blicken tills den starka solen bländade henne. Hon kände ett styng av avundsjuka över att den verkade flyga så lätt och så fritt. En viss känsla av oro spred sig men hon intalade sig att det nog skulle gå bra.
Hon spottade ut tobaken. Den hade inte haft den effekt hon hade hoppats på, men det spelade ingen roll, inget spelade egentligen någon roll just nu bara allt gick som det skulle det närmaste dygnet.
Palmerna sköt upp majestätiskt längs uppfarten och gav skugga denna kvalmiga sensommardag.
Medan hon gick in mot säkerhetskontrollen inne på flygplatsen bad hon en tyst bön att Gud skulle se över hennes resa, hennes allra första flygresa. Därinne var det outhärdligt varmt. Dofter slog emot henne från alla håll, kanske gjorde nervositeten och tobaken att hon uppfattade alla dofter som odörer. Det knöt sig lätt i magen. Hon såg sig omkring och kände sig lite bortkommen. Människorna omkring henne såg självsäkra ut. Rika. De har säkert råd att flyga flera gånger om året tänkte hon.
Vakten såg henne när hon klev in på flygplatsen och han visste direkt att något inte stod rätt till. Om hans intuition stämde så var det olustigt att behöva ta itu med det. De blir alltmer yngre och oförsiktiga, tänkte han för sig själv. Det här blir vanskligt att hantera. Hans blick var isigt iakttagande.
- Har du packat väskan själv? frågade den morska kontrollanten vid det lilla gnisslande bagagebandet.
Jag skulle aldrig våga drömma om att packa väskan tänkte hon för sig själv men svarade med ett enkelt nickande.
Det lilla handbagaget släpptes igenom utan problem. Tänk om de vet vad jag döljer tänkte hon för sig själv. Hon kände stack ner handen i fickan på sina jeans och tog upp den lilla rosa fluffiga nyckelknippan som hon hade fått av Ledaren. Rosa var hennes färg. Fru Rosa var hennes namn. ”För att du ser ut som Törnrosa, som en sagoprinsessa som aldrig skulle kunna en fluga förnär” hade Ledaren sagt. ”Du är en enorm tillgång för oss. Du kan åstadkomma mycket.” Han hade tittat djupt i hennes ögon när han sa det och hon hade aldrig känt sig så sedd i hela sitt liv. I hans ögon såg hon sig själv som en klok kvinna, en kvinna som var viktig, någon som kunde ändra historien. Hennes liv hade förändrats som genom ett trollslag och skulle aldrig mer bli sig likt.
Vakten följde diskret efter henne, alltmer övertygad om att han måste stoppa henne. Medan hon gick genom den enorma avgångshallen slogs hon av hur enorm flygplatsen faktiskt var. Taket var fantastiskt högt och påminde om en slags kyrka.
Från ingenstans lades en tung hand med bestämdhet på hennes vänstra axel. Hon vände sig förvånat om och fick se en sammanbiten man med fårat ansikte i ögonen. Han var klädd i vaktuniform. Hennes hjärta började bulta. Hon hann tänka hundratals tankar i detta ögonblick

- Vandra försiktigt syster, sa han korthugget med genomborrande blick.
Det blev tyst. Både två tittade på varandra.
- Vad menar du? frågade hon medan hon försökte dölja sin panik.
- Jag ser vem du är och vad du tänker göra, sa han på ett tonfall som gjorde det svårt för henne att veta hur hon skulle reagera.
Vad visste han? Vad var han egentligen ute efter? Om han trodde att hon skulle visa sig vek trodde han fel tänkte hon. Just i sådana här ögonblick när hon nästintill blev paralyserad av rädsla växte en enorm ilska fram som fick henne att få mål i mun. Det var nästan som att hon klev ur sitt skinn och blev en annan människa. Hon fick stor lust att slå ifrån sig hans hand, men lyckades sansa sig.
- Jag förstår verkligen inte vad du pratar om, sa hon monotont. Jag ska till mina släktingar och måste skynda mig till gaten nu.
- Jag ser att du är en ung kvinna, mycket ung, men tro mig syster, jag har varit med tillräckligt länge för att se vad som är på väg att ske. Du är på väg att öppna en dörr som aldrig kan stängas. En dörr till det okända, där människor sviker sina ideal och skapar olycka och kaos. Gör inte dig själv olycklig, sa han nästan viskande.
Hans röst var full av empati. Att han kallade henne för syster var märkligt. Han var gammal nog att vara hennes far. Hur kunde han ens få för sig att se henne som en syster?
Hon visste inte hur hon skulle ställa sig till det mässandet alls, men medan hon försökte tänka efter hur hon skulle känna dök en röst upp i bakhuvudet som sade åt henne att inte tappa ansiktet oavsett vad som hände. Nu märkte hon att människor omkring slängde nyfikna blickar i förbifarten och hon förstod hur denna situation måste se misstänkt ut. Som om hon var en tjuv som hade stoppats i färd med att stjäla något på flygplatsen. Bäst att se totalt avslappnad ut, oskyldig. Desto mer misstänkt skulle det se ut att vakten stoppade en flicka utan anledning.
- De har säkert sett samma kvaliteter i dig som jag ser i dig just nu, fortsatte han, trots att jag inte har någon aning om vem du är eller var du kommer ifrån. Jag har sett det hända förr och jag kan inte se på när det händer i…
Plötsligt avbröt han sig och höjde blicken mot en av utgångarna där ett tumult hade uppstått mellan några män vid en gate. För en stund slappnade hans hårda grepp om hennes axel och hon gjorde sig beredd att fly. Minnesbilder störtade framför hennes ögon; möten hon hade med medlemmar i sin nyfunna värld, hur hon enträget sparat ihop pengar, legat vaken på nätterna och planerat sin framtid, hur hon ätit frukost med sin familj och lett för sig själv över tanken på hennes liv skulle se ut och hur ovetandes hennes familj var om skeendet, hur de plikttroget gick till sina jobb i onödiga försök att vara samhället till lag, ett samhälle som aldrig skulle acceptera dem hur mycket de än assimilerade sig, hur naiva de var som inte förstod att det bara fanns ett sätt att vinna genom att delta i det heliga kriget…
Med all kraft hon hade skakade hon sig loss från hans grepp och sprang ifrån honom, bort från hans anklagelser. Hon sprang bort mot högra vingen av flygplatsen där en nunna uppenbarade sig. Nej, nej, nej. Jag vill inte sitta på samma plan som en sådan, tänkte hon förtvivlat. Hon vred på huvudet och såg skyltarna mot utgången. Hjärtat bultade, tankarna snurrade. Hon tittade mot nunnan som såg henne i ögonen och gav henne ett varmt leende tillbaka. Det är nu resten av livet avgörs, tänkte hon.

Författare:

Publicerat

Dela: