Den Onda Sambaorkestern

Den Onda Sambaorkestern av Oskar Kvant

I det lilla samhället Broskhyttan lunkade livet på som vanligt .
Sedan järnvägsstationen lades ned under fjolåret hade tillströmningen till byn inte precis skjutit i höjden, och när ljudet av en bil som närmade sig hördes, kubbade smågrabbarna förväntansfullt till landsvägen strax utanför byn för att se vem som var på ingång . Oftast gick samma killar vägen hem molokna, sedan det stått klart att bilen inte alls hade för avsikt att besöka Broskhyttan.
En av pojkarna hette Malcolm och hade just fyllt moppe . Denna ålder kan inträffa lite när som helst för ungdomarna i byn, eftersom den lokala polismyndigheten lämnade samhället strax efter nerläggningen av järnvägsstationen . Ansvaret lämnades således över till föräldrar eller de som helt enkelt kände för att ta sitt ansvar över byn . Malcolms föräldrar hade, i samråd med sonens äldre bror Loffe, bestämt att nio år var en rimlig ålder för mopedkörning .
Detta beslut hade gjort Malcolm till en mycket olycklig son . Hans kamrater hade nämligen haft sina moppar i snart tre år och avfärdade därför dem som miffoleksaker för ettagluttare .
På Malcolms nioårsdag hade mopeden stått där i garaget , gnistrande och startklar . Den sorgtyngda jubilaren ville dock inte göra sina föräldrar ledsna , och satte sig därför på det ljusblåa åkdonet för att ta en svängom i grannskapet . Väl ute på gården märkte han att det var en ganska gemytlig upplevelse och sakta men säkert fylldes han av en harmoni som sträckte sig ändå från den på sniskan påsatta kepsen ända ner till de kardborrförsedda gymnastikskorna .
Dagarna gick och trots gliringar och glåpord från traktens jämnåriga , blev Malcolm och hans moped en duo att räkna med . De sågs tillsammans i alla möjliga sammanhang , och deras förhållande till varandra växte sig bara starkare för var dag .
Det var dagen innan Malcolms tioårsdag som han bestämde sig . Nu hade både han och sin moped Puch, som hade fått namnet efter sitt märke, bestämt sig . Broskhyttan var inte stort nog för dem, deras ambitioner låg på en helt annan nivå än de som planerat ortens vägar en gång i tiden .
De hade helt enkelt växt ur det lilla samhället, och nu låg landsvägen som en enda lång startsträcka in i det okända . Han hade dock under hela sin uppväxt blivit förbjuden att beträda denna väg, och detta faktum gjorde det om möjligt ännu mer exotiskt och spännande att ge sig i kast med den . Han mindes klart och tydligt när han frågade sin far om lov när han och några klasskompisar ville lattja i de extremt klättervänliga träden som tornade upp sig på andra sidan landsvägen. Det nekande svaret kom som skjutet ur en kanon och Malcolms förfrågan renderade honom två veckors utegångsförbud samt en iögonfallande fläskläpp .
Detta minne hindrade dock inte Malcolm, som omsorgsfullt oljade in sin vän med van hand , grenslade sin stolta stålspringare och med ett trimmat vrål satte de av i ett inferno av rök och ungdomlig frigörelse .
Väl ute på landsvägen susade omgivningen förbi och de två kände sig som kalvar på grönbete, på väg bort från stränga föräldrar, retstickor och krävande gångertabeller . De var på väg in i evigheten och solen log emot dem när den kikade morgonpiggt upp över grantopparna .
Det var då han fick syn på det . Långt borta i horisonten hördes ett olycksbådande ljud och något suddigt närmade sig med en till synes enorm hastighet . Malcolm kände en ilande känsla av obehag krypa upp längs ländryggen och saktade ned farten en smula . Han hade aldrig sett eller hört något liknande förut . Nu kom det närmare och han kände hur hans lemmar låste sig . Paralyserad stirrade han in i vad som såg ut att vara en tornado, bestående av plågade människosjälar bestyckade med diverse rytminstrument som ångade fram i ett fasanfullt kaos .
Ögonblicket senare var han uppslukad och omsluten av denna morbida ensemble . Malcolm hade inte ens känt av kollisionen , utan kände sig förvånansvärt helskinnad .
Runt omkring honom virvlade det förbi ansikten förvridna i skräck, vars sargade kroppar hanterade komplicerade claverytmer med stil och ackuratess . Ett högst omotiverat lugn spred sig konstigt nog i Malcolms taniga kropp, och han kände hur han gradvis blev ett med sin vildsinta omgivning . Han kände sig som om han befann sig i stormens öga och han slöt ögonen och fyllde sitt hjärta med de svängiga sambatakterna .
När han öppnade ögonen kände han att han hade något i händerna . Vid första anblick såg han inte riktigt vad det var, men han la snabbt ihop två och två och räknade ut att han höll i ett par maracas av finaste kvalitet . Han tänkte tillbaka på höstterminens musiklektioner, där eleverna vid ett tillfälle fick närma sig rytminstrumenten som annars låg bakom lås och bom i musiklärarens skåp . Malcolm hade känt en viss dragning till de maracas som för tillfället fick ett omilt behandlande av Petta i 3 B . Malcolm hade stått vid orgeln och samlat mod en stund för att sedan storma fram och bryskt rycka åt sig de två kägelformade instrumenten . När han väl hade dem i handen var det som om han aldrig varit utan dem . Känslan påminde faktiskt en hel del om den första kontakten med hans moped . Mopeden . Mopeden !!
Han kände en ocean av bestörtning välla fram inom honom , när han förstod vad som saknades . Mopeden måste ha klarat sig ifrån att ha blivit indragen ! Nu ligger den antagligen där på landsvägen alldeles övergiven , oskyddad från bilarna som susar fram längs vägen .

I Broskhyttan hade det blivit tid för middag och mammorna ropade in sina avkommor , som linkade hemåt med byxorna täckta av den ena gräsfläcken större än den andra .
Hos familjen Muhr hade äldsta sonen Loffe matdag och då tillagades korv med mos i vanlig ordning . Hans föräldrar hade just kommit innanför dörren och modern frågade i en orolig ton sonen vart hans lillebror höll hus .
-” Han är väl ute och drar med moppen som vanligt ”, svarade Loffe med familjens kockmössa käckt på sned .
-” Han var tydligen inte i skolan idag , hans lärare ringde och frågade om han hade insjuknat ”, sa pappan i familjen och lade sina buskiga ögonbryn på diagonalen vilket ofta indikerade misstänksamhet och förbjudna drömmar om aga och rättskipning inom familjens ramar .
Mamman ringde runt till de klasskamrater vars hus skulle kunna innefatta hennes saknade son, men till slut gav hon upp och bad Loffe ta en runda i byn för att finna rätt på Malcolm .
Loffe var en utav dem som tog på sig rollen att ansvara för säkerheten i byn efter polismyndighetens hastiga sorti . Han var inte alls gammal , hade fyllt bil några år tidigare men var ändå utrustad med en ädel tro på rättvisa och med en kroppshållning värdig en upplyst despot.
Nu patrullerade han raskt och redbart Broskhyttans gator i jakt på sin käre bror . Efter en halvtimme beslutade han sig för att göra en fjärde och sista kontroll av samhällets alla möjliga och omöjliga gömställen . När han befann sig inuti bonden Jönssons genomrostiga vetesilo, som var ett populärt tillhåll för de ungdomar som ägnade sin fritid åt att leka rymdraket , kom han att tänka på landsvägen . Genast sköt han bort tankarna, inte skulle någon komma på tanken att röra sig utanför samhällets allra yttersta gränser! Ledd av sin gudabenådade intuition gick han dock genast i riktning mot landsvägen , som sträckte ut sig milsvida åt vardera håll . Loffe valde det ena hållet och efter några minuter tyckte han sig se någonting glänsande ligga i skogsbrynet strax bredvid körbanan . Med adrenalinet pumpandes inom honom, sprang han mot föremålet och redan innan han kunde identifiera fordonet visste han vad det var för något, och inte minst vems det var . Han slet gråtandes upp den luggslitna mopeden mot skyarna i ett försök att få svar på de frågor som trängde fram ur hans inre . Kvällssolen iakttog honom för att sedan gå ner bakom den täta granskogen och lämna Loffe i en pose som utstrålade sorg, styrka och själslig smärta i ordens rätta bemärkelse .
Två veckor senare blåste Loffe av det resultatlösa sökandet efter den förlorade sonen, och invånarna i byn löste upp de skallgångsformationer som hade bildats . Mamman i familjen hade sjunkit in i en svårartad apati, och satt mest framför den öppna brasan och stirrade med tomt ansikte in i elden . Pappan befann sig natt som dag ute i sökningsområdet, skrikandes efter sin son . Väl hemma hade han mestadels ägnat sin tid åt att tillverka de otäckaste prygelredskap tänkas kan, ifall sonen skulle komma hem med en alltför ohållbar ursäkt .
Många mil därifrån virvlade den onda sambaorkestern fram över stock och sten .
Obunden av tid och rum förflyttade sig det ytterst sällsynta naturfenomenet innehållandes plågade människosjälar samt den tioårige Malcolm , som så snart började hitta sin plats i orkestern, i en rasande fart på jakt efter evig vila och frigörelse från de demoner som höll medlemmarnas själar i ett djävulskt grepp .
Malcolm hade snabbt anpassat sig till sin omgivning, och lämnade sina jordiska bekymmer därhän för att istället viga sitt liv åt de medryckande synkoperna som han och sina kompanjoner skapade via sina rytminstrument . Hela sambatåget var som en enda stor organism som använde sina medlemmar som organ för att kunna överleva . Då och då införlivades en person i tåget på samma sätt som Malcolm en gång kom i kontakt med det, och i och med orkesterns medlemstillskott uppstod det så småningom problem vad gäller instrumentuppdelningen i ensemblen . Det hela hade börjat med att en fräknig förskollärare hade plockats upp i trakterna kring Brösarp och när hon sedan hade blivit tilldelad den s.k. gurkan hade hon i ren protest gjort allt för att sabotera sambatakten, bl.a. genom att markera rytmen till ”Swing till menuett” med Siw Malmkvist och Gunnar Wiklund. Detta orsakade stora navigationsproblem och orkestern stormade rakt in en auktion av allehanda antikviteter på Österlens östra kust . Efter stor uppståndelse och tillkallande av polis lyckades sambaorkestern undkomma och drog sig istället uppåt i landet och rätt som det var kände Malcolm igen sig . Han insåg snart att de närmade sig hans gamla hemtrakter och minnesbilder av hans tidigare liv spelades upp framför hans ögon . Han kände igen landsvägen där han en gång hade åkt med sin kära moped, på väg mot det sanna, eviga och sköna bortom landsvägen . När han såg den igenvuxna infarten mot Broskhyttan kände han en svart sten ta sin form inuti hans bröst . Tankarna for bort från de latinamerikanska rytmerna för att istället ägnas åt hans familj, då i synnerhet hans storebror Loffe som vid det här laget antagligen hade letat igenom halva kungariket på jakt efter honom . Rätt som det var överraskade han både sig själv och hans ensemblekamrater med beskedet att han valde att avvika från sambaorkestern . Stämningen i leden kom av sig och tåget valde att sakta ner för att ta en paus och reda ut de senaste tidens oroligheter .
Loffe hade inte fått en blund i ögonen de senaste nätterna . Hans tankar låg hos sin lillebror för jämnan och trots att folket i byn försökte få honom att glömma Malcolm, visste Loffe att sin bror fanns någonstans där ute i världen . En natt , när han låg och läste ett raffinerat avsnitt av Busterserien Benny Guldfot, hörde han ett märkligt läte som verkade komma från skogen mellan byn och landsvägen . Hans intuition firade stora triumfer när han säker på sin sak rusade ut ur huset för att finna sin försvunna bror, som han med allra största säkerhet visste var upphov till detta märkliga ljud . Väl ute på gatan kunde Loffe, med hjälp av sina kunskaper inhämtade i den kommunala musikskolan, höra att ljudet påminde om den medryckande musik som utövades under karnevalen i Rio de Janeiro . Konfunderad men ändå med siktet inställt på Malcolm smög sig Loffe in i den täta skogen och musiken ökade i volym för var steg han tog .
Plötsligt, när han trasslat sig igenom den värsta vegetationen , såg han det .
Han hann knappt bli rädd innan han såg denna magnifika uppenbarelse i all sin prakt och Loffe fylldes mer av fascination än av skräck där han stod i bara pyjamasen framför denna fantastiska skapelse . Samtidigt som han sjönk ned på knä iakttog han en vibrerande massa i regnbågens alla färger, utstrålandes ofantliga mängder energi och med en rasande spelskicklighet .
Mitt i detta stora spektakel tyckte han sig se sin lillebror någonstans inne i smeten, kämpandes för att ta sig ut . För första gången i sitt liv kände sig Loffe handlingsförlamad . Vad skulle han ta sig till ? Hur får man ut en lillebror ur ett kaosartat sambatåg ?
Rätt som det var hördes ett hjärtskärande tjut inifrån den rytmalstrande klumpen , och Loffe kunde se hur sin brors hand trängde igenom den jämna men ändå dallrande ytan .
Loffe kastade sig fram och fick ett stadigt grepp om Malcolms hand , och som bröder bundna av blod släppte de inte taget trots att tjutet steg till en öronbedövande nivå . Malcolm kände hur händer slingrade sig kring hans kropp inuti den massa som varit hans hem sedan hans tioårsdag för snart tre veckor sedan , men hans storebrors kämpaglöd avgjorde kampen om honom och efter några strategiska överraskningsryck som Loffe hade lärt sig när han hade haft dragkamp på gympan, låg strax de båda bröderna huller om buller om varandra och kunde se hur den onda sambaorkestern gav sig av genom skogen i full galopp .
Efter några minuter av intensiva glädjescener gav sig de båda bröderna hemåt för att fira Malcolms hemkomst och de möttes av deras moder, som återhämtade sig från den svårartade apatin så fort hon hörde den förlorade sonens röst i farstun . Fadern anslöt sig till de kramande familjemedlemmarna och det gräts och skrattades och gullades om vartannat .
Senare på kvällen, när Malcolm inför sin familj hade fått redogöra för sitt plötsliga försvinnande och sin nära månadslånga frånvaro, hade de legat och myst i soffan långt in på småtimmarna som en enda lycklig kärnfamilj . När Malcolm som efter denna långa och händelserika dag var utmattad men lycklig och redo för en god natts sömn, var på väg till sitt rum kände han plötsligt en kraftig hand koppla ett hårt grepp om hans nacke .
Pappan hade stått och väntat på sin son under trappan ner till de båda brödernas sovrum, och nu släpade han in Malcolm i garaget som numera tjänade som faderns egen tortyrkammare .
-” Nu ska du baskemig få dig en omgång som du aldrig kommer att glömma ! ” väste fadern som kokade av ilska . ”Komma hem och ljuga sin far rakt upp i ansiktet ! Fy fan säger jag ! Fy fan!”
Pappan knöt hårdhänt fast sin sons händer och fötter vid den hemgjorda sträckbänken, för att sedan låsa upp skåpet där han förvarade alla sina egengjorda redskap, tillverkade för att framkalla smärta och lidande hos den utsatte . Beväpnad med ett stålrör i ena handen och en rottingkäpp i den andra, lutade sig fadern över Malcolm och spottade ur sig :
-” Ett sambatåg !? Är det den bästa lögnen du kunde komma på ? Här får du för sambatåg !”
Och fadern slog och slog tills den nyss hemkomna sonen i gryningen låg medvetslös på den mörkröda bänken .

Några veckor senare rullade Malcolm ut från grannbyns sjukstuga i en ljusblå rullstol som Loffe hade fixat till av sin lillebrors sargade moped . Trots sin förlamning från halsen och ner, var Malcolm glad över att få lämna sjukhuset där han hade lagts in timmarna efter faderns våldsamma agerande .
Ryggraden var bruten på tre ställen, men doktorn hade sagt åt Malcolm att det kunde ha varit värre . Han var ju fortfarande vid liv och ansiktet var ju fortfarande helt funktionsdugligt, sånär som på ett par defekter vad gällde salivtillförsel och färgseende .
Malcolm hade återförenats med det som en gång var hans älskade moped och han rullade nerför backen i full karriär med ett brett leende på läpparna, förväntansfull inför de nya äventyr livet hade att erbjuda .


Författare:

Publicerat

Dela: