Den perfekta tjejen

DEN PERFEKTA TJEJEN

Hej, det är jag som är Phoebe. Jag ska berätta om mina år på Hoppets Hus. Det är ett behandlingshem för anorektiker och såna som har bulimi. Det kallas för Hoppets Hus för att man ska få hoppet om att bli frisk. Jag har bulimi eller jag hade. Det är när man smäller i sig en massa mat och tänker på mat hela tiden. Sedan får man ångest över vad man stoppat i sig. Därför kräks man upp det igen.
Det började så här:
Jag blev utslängd från lektionen, och kom plötsligt på att jag var hungrig. Eller väldigt sugen på ett dussin munkar. Så jag gick till varuhuset som ligger en bit ifrån skolan. Tyvärr hade jag inte tillräckligt med pengar för att täcka kostnaden för munkarna. Jag hade bara 10kr. Som tur var hade jag på mig mina extra säckiga jeans. De är väldigt bra att ha när ens vikt åker bergochdalbana (vilket den mer eller mindre gör varje dag). Killen vid kassan var upptagen med att laga en annan maskin vid kassan. Då passade jag på att stoppa ner två paket munkar innanför byxorna. Det gick utan problem. Jag lät skjortan hänga utanpå för att dölja utbuktningen. Sen gick jag till den sidan av affären där det fanns tidningar, och tog en för att betala (det var det ända jag hade råd med). Jag betalade tidningen. När jag var på väg ut så åkte ett av paketen munkar ut ur byxbenet, med en duns. Killen i kassan kom springande och sen var det kört. Han ringde till polisen, som ringde till mina föräldrar. Polisen kontaktade min lärare som jag haft när jag blivit utslängd, (hon hatar mig). Hon undersökte mig, Tillsammans med polisen kom de överens om att de trodde att jag hade bulimi. Genom att upptäcka förhårdnader på mina pek- och långfingrar. Detta hade jag fått när jag stuckit ner fingrarna i halsen. Polisen frågade:
- Hur länge har du hetsätit Phoebe?
Min mamma avbröt lite nervöst och frågade:
- Vad pratar ni om?, Phoebe hetsäter inte.
- Phoebe hetsäter visst, sa jag.

Jag var glad att jag blivit avslöjad, trots att jag var livrädd att tala öppet om mina problem. Svisch så var jag i Hopplösa Huset (som jag kallade det för då). Där bodde jag ”typ” två år. Jag gick i terapi hos Doktor W (W= Weaver). Jag gick även i gruppterapi med flera som hade samma problem som jag och med anorektiker. Anorektikerna har ju mer problem än jag. De tycker att de är tjock fast de ser ut som vandrande skelett.

Det bästa med att vara där var att jag hade ett eget rum. Men en kväll när jag hade varit i matsalen och ätit middag och kom in i mitt rum så var det en massa läkare där inne. Det låg en tjej bakom ett skynke. Jag gick och satte mig på min säng. Då kom Doktor Carter fram till mig. Han såg väl i min blick att jag hade frågor:
- Vad är det för fel på henne?
- Hon har aneroxia och ligger illa till.
- Men vad gör du här?, du är ju hjärtläkare.
- Ja, men hon är så dålig att. Det kan påverka hjärtat.
Jag tittade nervöst på honom och frågade:
- Kan jag också bli så?
- Ja, det kan du. Men om du fortsätter att samarbeta så kommer det nog att gå bra. Sen gick han. När alla hade gått därifrån så gick jag fram och tittade på henne. Det värsta av allt var att jag visste vem det var. Lilla fröken perfekt, Kimberly McCromik. Skolans populäraste tjej. Vi gick i samma klass. Vi tävlade alltid om vem som var bäst. Tyvärr så har hon alltid vunnit också. Vi gick på gymnastik tillsammans. Hon var ju så perfekt och smidig medans jag, stor och klumpig. Det visade sig att hon inte var lilla fröken perfekt i alla fall. Åker på anoxi. Aja, jag tittade på henne och hon såg ju inte riktigt klok ut! Hon hade en äcklig slang i näsan. Jag gick tillbaka till min säng och tänkte på hur mycket jag hatade henne. Hon vaknar säkert när jag är på gruppterapin imorgon, tänkte jag. Just det gjorde hon, och när jag kom in i rummet igen satt hennes mamma på en stol bredvid hennes säng. Kimberly fick syn på mig och utbrast:
- Phoebe, vad gör du här?
- Vad tror du?, Ungefär det samma som du.
- Det är inget fel på mig!
Herregud!!! Hon hade inte insett att hon var allvarligt sjuk. Hennes mamma åkte hem. Senare på kvällen, när några sköterskor kom in och kollade till oss kom Kimberly på att hon hade en slang i näsan och frågade:
- Varför har jag en slang i näsan?
- Den ger dig näring, eftersom du inte stoppar i dig något. Det skulle de inte sagt om de hade varit smarta.
- Det vill inte jag ha, skrek hon och började böla. När sköterskorna gått så försökte hon dra ut slangen, och just då kom kaloripolisen ”Sigmund” (som alla kallade henne för. Det var hon som bestämde hur mycket man skulle få i sig) och tittade in. Hon kallade på förstärkning. De spände fast Kimberly medans hon gapade och bölade. Det gjorde hon i flera timmar. Jag fick inte en blund. Tillslut blev hon tyst och frågade mig:
- Phoebe, snälla kan du hjälpa mig? Banden sitter så hårt. Jag låtsades att inte höra. Sen somnade jag. När jag vaknade så var Doktor W inne i rummet. Hon pratade med Kimberly. Sen tog de bort slangen. De hade nog kommit överens om att samarbeta nu. När Doktor W hade gått så frågade jag vad det där handlade om. Jag hade haft rätt. De skulle försöka samarbeta. Kimberly och jag hade börjat komma varandra närmare nu. Vi var ganska lika trots allt. Vi båda hatade Hopplösa Huset, hatade varandra …

På gruppterapin fick vi göra något hemskt. Vi fick sätta på oss trikåer. Sedan fotade Doktor W oss. Därefter fick vi välja en bild, alla med olika sorters människor. Smala och tjocka. Jag valde den näst största bilden (det var så jag kände att jag såg ut). Kimberly valde den största bilden. När alla valt en bild gav vi dem till Doktor Ws medhjälpare ”Abby”. Vi fick se på en dataskärm. Abby visade de riktiga bilderna på oss själva och de vi valt ut. Det var en hemsk syn för många. Jag såg inte alls ut som jag trodde. Kimberly blev helt galen och trodde inte på vad hon såg. Hon sprang ut därifrån, och jag efter. När vi kommit in i vårt rum berättade hon för mig vad hon kände och frågade:
- Varför får inte jag se ut som du?
Jag trodde inte mina öron.
- Som jag?
- Ja, du är ju jätte söt och allt man kan tänka sig. Jag fattar inte varför… jag får vara som …du. Jag fattade ingenting. Då sa jag:
- Vadå?, det är ju du som ä… Mer hann jag inte säga.
- Nej Phoebe. Så är det inte. Sluta tänk så negativt! Vi satt hela dagen och pratade med varandra. Berättade hur avundsjuka vi varit på varandra. Till sist men inte minst kom vi fram till att vi hade problem (det visste vi redan men inte vågat erkänna) och att vi måste bli friska.
För att göra allt lite lättare så bestämde vi oss för att hjälpa varandra. Att vi en dag skulle lämna Hopplösa Huset… tillsammans. Men så lätt var det tyvärr inte. Kimberlys kropp sa ifrån och min gjorde allt för att få i sig. Men jag kunde hålla mig ifrån att äta upp hennes mat. När Doktor W fick veta att Kimberly inte ville äta igen så kom hon med slangen ( som hon fick näring med genom näsan). Hon bestämde sig då för att försöka äta upp det hon fått på tallriken.

Vi båda blev duktiga och hoppades på att få bli utskrivna. Kimberlys mamma kom en eftermiddag och hälsade på och lämnade ett tråkigt besked. Hennes föräldrar skulle skiljas. Kimberly blev galen och slängde ut sin mamma och skrek att hon aldrig ville se henne mer.

Kimberly tappade snabbt kilon (de som hon lyckats gå upp) under flera veckor. Hon var ledsen i flera dagar. Det gick inte att trösta henne. Två dagar senare föll hon ihop. Hon fick tillbaka slangen i näsan. Nu började jag bli deprimerad och drömde mardrömmar om mat och choklad. Min familj kom och hälsade på då och då, men jag kunde inte prata med dom. Jag visste att jag ville, men jag kunde inte. De kom och de gick, dagarna kom och de gick. Jag började få hopp om att bli frisk, eller jag ville bli frisk… helt frisk. Det fick ta sin tid bara jag blev frisk. Jag pratade allvar med Kimberly. Vi skrev ett kontrakt om att vi måste bli friska snart. Så att vi skulle få åka hem snart.

Kimberly förlät sin mamma. Vi båda höll på att bli mycket bättre. Kimberly hade gått upp 14 kg. Det tog sil tid men det gick!!!! Jag kunde prata med min familj igen och det kändes så mycket bättre. Jag har inte hetsätit på… hur länge som helst. Och några dagar senare fick jag och Kimberly tillslut lämna Hopplösa Huset, Tillsammans! Vi gick därifrån hand i hand med våra familjer. Men vi återvände till Hoppets Hus en gång i veckan och gick i terapi hos Doktor W.

Idag är vi båda friska och har blivit vänner för livet.

Författare:

Publicerat

Dela: