Den sista julen

Den sista julen

Snön föll ner utanför hennes fönster, hon stod som förblindad och stirrade ut i den mörka natten, hennes cancer hade spridit sig och enligt läkarna skulle detta bli hennes sista jul.

Tuva var 14 år och hade haft cancer sedan hon var 11 år gammal, till en början var det hemskt, det värsta hon varit med om men sedan, sedan verkade det som att allt skulle bli bra, cellgifterna fungerade och tumören blev mindre och mindre. Tuva hade fått diagnosen lymfomcancer vilket innebär tumörer på lymfkörteln. Ett år av kamp efter beskedet om diagnosen och alla trodde att Tuva skulle bli frisk, även hon. ”Men tiden läker inga sår, den öppnar sår” tänkte Tuva där hon stod med gråten i halsen och stirrade på snön som föll i nattmörkret. Hon hade kämpat och kämpat men det var endast till förgäves, för cirka 2 veckor sedan fick hon beskedet att hennes tumör hade blivit större och att cancern hade spridit sig, hon hade svårt att prata då det gjorde så fruktansvärt ont i halsen och hon hade även fått svårt att andas, cancern hade spridit sig på luftstrupe och ja i stora delar av halsen. Men det värsta var inte att det gjorde ont, utan att detta skulle bli hennes sista jul om inte tumörerna gick att operera bort, det skulle i så fall sprida sig mot lungor och hon skulle så småningom sluta andas. Tuva ville inte dö, hon vill inte lämna sin familj, sina vänner och allt runt omkring. Men samtidigt ville hon inte leva detta förfärliga liv, med sjukdom, mediciner, smärta och depression. Hon hade flängt runt bland massa psykologer och sjukhus över hela landet och nu, nu var hon så trött på detta att hon skulle vilja spy på allt och alla. Hon kände sig ensam där hon stod vaken i den kalla natten, hon kände sig liten, väldigt liten och ynklig som om hon vore en ensam fjäril som letade sig fram i mörkret med vetandet om att den snart skulle dö. Tuva älskade julen i vanliga fall, det var det bästa på hela året och speciellt efter diagnosen, det fick henne att kämpa vidare, hon hade ju faktiskt klarat det till en julafton till, alla stjärnor och ljus som lyste och alla fint pyntade julgranar man kunde se från alla hus gjorde henne bara så lycklig och hon kände värme från alla nära och kära som myste och firade julafton tillsammans. Men nu kändes allt så meningslöst och inte ens julen kunde få henne att le längre. Hon skulle ju dö. Efter mycket om och men, lyckades Tuva somna och när hon vaknade nästa dag var det bara en dag kvar till julafton, hennes mamma höll på att fixa med julgranen och julklapparna medan hennes lillebror och pappa bakade i köket.

- ”God morgon Tuva, eller ska jag säga god middag”, sa hennes mamma och små log.

Men Tuva svarade inte, utan gick raka vägen och la sig på soffan, hon satte igång Tv:n men där fanns inget som kunde muntra upp henne heller. Hon visste ju att hennes mamma ville henne väl och att hon skulle få ett så bra slut på livet som möjligt. Tuva tog fram hennes dator och skrev på sin blogg, ”Vet ni vad som är värre än att ha cancer? Att ha ett barn som har cancer”. Hon la ner datorn igen och gick fram till sin mamma, gav henne en stor kram och hjälpte till med julgranen. Hennes mamma kollade sorgset på henne och försökte allt hon kunde för att få fram ett leende.

- Tuva?! Sa hennes mamma försiktigt
- Ja mamma?
- Vi ska klara det här, vi ska slå cancern tillsammans, jag lovar dig det kommer bli bra. Sa hennes mamma och kramade om Tuva.
- Tack, mamma. Jag hoppas du har rätt svarade Tuva.

Timmarna gick och det blev en ny dag och det var ingen vanlig dag, det var julafton. Alla i familjen var glada och Tuva försökte allt hon kunde för att vara glad och trevlig mot familjen och alla släktingar som droppade in under dagen. Det blev ett härligt firande och Tuva hade det faktiskt väldigt bra, hon nästan glömde bort sin cancer ända tills det var dags för medicin. Hon suckade och tog tablett efter tablett, sedan kom hon plötsligt på att imorgon skulle hon opereras, det var imorgon det skulle avgöras om man skulle sätta datum på hennes dödsdag eller om hon fick leva vidare.
Hon la sig ganska sent den kvällen, runt klockan 2:00 och hon var väldigt trött när klockan ringde 07:00 dagen efter. Hennes mamma kom in och såg till så hon var uppe, idag var dagen det skulle bestämmas. Efter att Tuva hade tagit på sig kläder och borstat tänderna bar det av till sjukhuset. Efter 30 minuters väntan som inte bara kändes som 30 minuter utan en hel evighet så var det dags att åka in i operationssalen, hennes mamma höll hennes hand och Tuva kunde se hur en tår föll ner för hennes kind. Tuva var jätte nervös även om hon gjort detta ett antal gånger under de senaste 3 åren. Hennes föräldrar fick vänta utanför och efter cirka två timmar var operationen klar och Tuva fick ligga på övervakning.
När hon vaknade, kom hennes mamma och pappa in i rummet.

- Hur mår du lilla gumman? Sa de med en gråtfärdig ton.
- Jag mår helt okej, sa Tuva och var väldigt orolig över beskedet.

Hennes föräldrar tog hennes hand och sa: ”Vi klarade det, dem fick bort den värsta tumören”.
Tuva kunde inte tro det var sant, hon klarade det, det gick bra, hon skulle få leva i alla fall ett litet tag till.

Av: Malin Eriksson Fransson

Skriven av: Malin Eriksson Fransson