Den sista pakten i Ghandûn - Kap 1

Kapitel 1 – De tre ryttarna

Det var sent på kvällen i April månad då Dvärgen Nerin Emeraldfuri upptäckte dom. Han befann sig i en utpost vid Ekenklyft och det var hans tur att hålla vakt vid den här tiden på dygnet.
Ekenklyft hade fått sin namn efter den Ek som stack upp ur klyftan på klippan ovanför dalen som vette ner mot Södra Koppargruvan och kungaborgen där Dvärgarnas kung Merin Molnshammar bodde och regerade över hela Barger, Sydmannadvärgarnas land som låg beläget vid de Vita Bergens södra fot.
Riket sträckte sig även in och genom bergen i en gigantisk samling salar som kallades kungapalatset.

Den lilla utkiksposten var byggd kring den västra delen av Gammeleken vid Ekenklyft och Nerin var just nu vid den västra gluggen, den som vette ut mot de till synes oändliga ödemarkerna. Utposten vid Ekenklyft var byggd helt i trä och var gammal och sliten. Därinne fanns det tre tvåvåningssängar som förr i tiden användes flitigt av spanarna. Nu var det bara två som höll vakt där och behovet av att använda sängar var litet då spanarna inte stannade mer än trettio timmar nu för tiden.
Det fanns ett bord, fyra stolar och ett förrådsrum.
Det enda som egentligen användes nu för tiden var stolarna och en av sängarna, där Nerins spanarkamrat Fundin Kraftnäve just nu låg och vilade.

Nerin hade suttit lugnt och stilla på sin stol och lekt med en träflisa från det slitna gamla fönsterrbrädet med de svala västliga vårvindarna fläktandes i ansiktet när han efter ett tag tyckte sig se något röra sig en bit bort. Och en stund senare så upptäckte han att det var tre ryttare som kom ridandes i låg hastighet mot honom. Nerin antog att dom hade ridit en lång väg och hade trötta djur, därav den långsamma farten.

Han vände sig om och sparkade på Dvärgen Fundin Kraftnäve som haft det tidigare passet och just nu låg och sov. Fundin vaknade med ett ryck.
- Va? Är det mitt pass redan? Frågade han sömndrucken och förvirrad.
- Det kommer tre ryttare, i människostorlek. Sade Nerin. Fundin ställde sig genast upp.
- Va!? Tre Människor!.
- Ja, sade Nerin. Och de kommer från ödemarkerna. Den om möjligt ännu mer förvirrade Fundin blickade ut genom den västra gluggen och kunde därmed bekräfta Nerins påståenden.

Den mörkhårige Nerin drog på sig sin kappa och fäste sin vackert utsmyckade yxa vid sitt bälte och gick fram till dörren.
- Vart skall du gå nånstans? Frågade Fundin.
- Jag skall informera kungen och hans livgarde. Var hans sista ord innan han försvann ut genom dörren. Fundin hämtade sin yxa och satte sig djupt oroad vid den slitna gamla gluggen och såg ut mot ödemarkerna. De tre ryttarna var nu mycket närmre.

Nerin spännde sitt Dvärgasmidda silverspänne som hörde till kappan och började ta sig nedför trappan. Den var inhuggen i klyftan och gick i en något oval båge ned längs den sluttande klippkanten. När han kommit ned och stod i den röda sanden som kännetecknade de västliga ödemarkerna så började han springa i mycket snabb fart(för en Dvärg) mot en dal som låg österut från Ekenklyft. Sanden tog slut vid nedgången till dalen och där började i stället ankelhögt gräs växa. Ned längs dalens långsidor rann det små bäckar som möttes upp vid mitten av dalen och bildade en liten damm som var knädjup(för en Dvärg).
De porlande bäckarnas kluckande ljud var lugnande men Nerin var fortfarande rädd, ty storfolk hade inte setts i Barger på över tvåtusen år. Och det hade varit under Kriget om Bergen. Men sedan dess så hade ingen människa varken vågat eller önskat sätta sin fot i närheten av Dvärgar igen.

När han var nere vid dammen där bäckarna möts och bildar en gemensam större bäck så knöt han lots sin ponny från det träd han bundit den vid tidigare under dagen. Fundin hade också en ponny som även den var bunden vid dammen. Närhellst de ville så kunde ponnyerna släcka sin törst i dammen och behövde därför inte tittas till så ofta.

Nerin satte sig tillrätta på sin ponny vilken han lite skämtsamt hade döpt till Dinvaghn, översatt från Dvärgaspråket Heladi skulle det betyda stormage.

I full gallopp red han sedan uppför dalens andra sida. Den som ledde till Koppargruvan. Efter en kvart så kom han fram till de stora magnifika dörrarna som ledde in till kungapalatset som låg beläget inuti bergen. Gångjärnen var vackert ornamenterade och utanför så stod det sex vakter posterade. Bredvid den stora porten låg det en liten vaktstuga. Den var tom nu.

-Ni måste släppa in mig! Flämtade han. Mitt namn är Nerin Emeraldfuri och jag håller vakt vid Ekenklyft så här dags...
- Ja? Sade en av vakterna.
- Det kommer tre män på stora hästar från ödemarken. De är stora som Människor! Sade Nerin.
- Vilka då? Hästarna? Sade en av vakterna och alla började skratta.
- Nej era idioter! Det är Människor som kommer!
Vakterna hade nog låtit straffa Nerin för det han sagt om det inte vore för att det var Människor han pratade om. Vakterna blev förfärade.
- Människor! Kommer det människor hit!? Vad gör dom här?
- Jag vet inte vad dom gör här. Men de kom i alla fall från ödemarkerna, sade Nerin. Vi måste informera kungen! Sade en av vakterna.
- Det kan jag göra. Ni kan väl ta er upp till Ekenklyf så länge. Ifall dom skulle ha nått fram. Stackars Fundin är kvar där ensam, sade Nerin.
Vakterna insåg att det nog var bäst att göra så, hur gärna dom än hade velat invänta armén först. Men Människor i Barger det var verkligen ’något’ det, de kunde inte låta Människorna hinna försvinna. När de modfällda vakterna började vandra ned mot dalen så vände sig den siste om och skrek mot Nerin:
- Ve dig, du Nerin Emeraldfuri om det här bara är lögner för att slippa jobba! Sedan försvann dom i mörkret.

Samtidigt som Nerin hade tagit sig in innanför portarna och börjat springa nedför trapporna så kom han att tänka på vad vakten hade sagt.
Vad skulle hända med honom om vakterna kom fram bara för att finna att ryttarna var borta?
Han tvingade bort sådana tankar från sitt huvud och kom snart ner till en annan port. Bredvid porten så fanns det små skottgluggar där särskilt tränade Dvärgar vaktade med pilbågar ifall något skulle anfalla och lyckas ta sig genom den första porten.
Dvärgar brukar aldrig använda pilbågar, men just till sådana nödvändiga saker som att vakta passager och liknande ställen så kunde det hända att några enstaka Dvärgar utrustats med pilbågar.
När Nerin kom fram till vakterna så var han även där tvungen att förklara vad som hade hänt. Problemet var bara att de här vakterna var smartare än de vid den stora porten och därmed så trodde de inte heller på hans historia.
Men de var också snällare än de andra vakterna så de lät honom slinka in. Han bodde ju trots allt där.

Förbi den andra porten så gick han in i en stor bred fackelbelyst gång tills den tog av åt höger med en spiraltrappa uppåt där ändlösa gångar, salar och boningskvarter leder rakt genom berget och till och med ut på andra sidan berget där det finns ett landområde som sedan Kriget om Bergen tillhört Barger.
Och till vänster så låg en bred trappa med stora steg. Han gick till vänster och när han kommit ner för den långa trappan så öppnade sig en stor sal för honom. Många bord som var avsedda för dagens tre huvudmål stod uppställda där. Nerin skyndade sig fort genom salen utan att tänka på de kortspelande och drickande Dvärgarna. Han fortsatte genom tre liknande salar till. Avsedda för diverse ändamål tills han kom fram till en trappa som ledde upp fem meter, och sedan rakt fram fem meter i en vacker gång och sedan en trappa ner igen i fem meter. Dessa två trappor och gången var inte alls lika stor som alla andra trappor och gångar i palatset. Men den här trappan var mycket finare än alla de andra, och i väggarna var de mest underbara former skulpterade. Minnen från alla krig och stora händelser som Dvärgarna deltagit i under Ghandûns historia. Längst fram i trappan skymtades skulpturer av Kriget om Bergen där Dvärgar satt gömda i fästningar och med pilbågar sköt ned hela skvadroner med Människor(Dvärgar brukade använda pilbågar mycket ofta förr men det är inte vanligt nu). Längre bak i trappan skymtades skulpturer från Nekromantikernas Krig med stora öppna förstörda miljöer med tusentals Orcher och Dvärgar i gigantiska strider.
Men det mest intressanta(eller förfärliga) var det som fanns längst bak, ett av de sista existerande bevisen på att händelserna under de Mörka Åren(eller Skräckväldets Tid) var sanna. Där sågs misshandlade slavar ledda av flinande Orcher. Men där fanns också tappra Människo, Alv och Dvärgakrigare stridandes mot skräckslagna Orcher och andra onda varelser. Och högt över dem alla tornade den mäktige Gamon upp sig och inneslöt dem alla med sina långa fingrar.

Efter trappan så kom han in i en stor magnifik sal. Med långa rader av vackert skulpterade pelare, liknande runda virvlar som letade upp sig till taket. Salen var etthundrafemtio meter lång, sextio meter bred och det var ungefär fyrtio meter till taket. Fast trots detta så var den lika vackert skulpterad på pelarna, så väl som i väggarna och till och med i taket.
På andra sidan salen så var kung Merin Molnshammars tron belägen och bortom den så låg den del av palatset som han bodde i.
Nerin tog sig snabbt fram till tronen där kung Merin och hans livvakter befann sig.
Nerin kom fram till honom och bugade sig.
- Ers majestät, sade han. Vi kan ha ett problem.

När kungen, hans tjugo livvakter och Nerin kom ut ur kungapalatset så kom Fundin ridandes i lugn hastighet på sin ponny. När han kom fram så steg han av och bugade sig lätt för kungen och sade sedan:
- Ni behöver inte oroa er. De var vänligt sinnade. Men mitt råd är att ni är på er vakt. Sedan vände han om och red tillbaks mot Ekenklyft.

Efter en kort stund så kom vakterna som lämnat stora porten tidigare.
De eskorterade tre män i människostorlek som red på stora hästar och var klädda i mörka kappor.
När de kom fram så backade vakterna undan och de tre männen steg av sina hästar. Kungen stod förvånad framför de högresta männen. De bugade sig och den längsta av dem sade:
- Vi har färdats lång väg i ett brådskande ärende, kan vi tala någonstans ostört?
- Självklart kan vi det mina herrer! Svarade kung Merin trots att han fortfarande var lite uppjagad av det här synnerligen underliga besöket.

De gick tillbaks den långa vägen till kungasalen. Kungens livvakter höll de tre männen under ständig uppsikt hela tiden.
När de kom in i kungasalen så satte sig kung Merin ner på sin tron och han vinkade bort sina livvakter.
- Innan vi börjar med några affärer eller ärenden så låt mig bara veta en sak... vilka är ni? De tre männen drog tillbaks sina huvor och avslöjade spetsiga öron, långt vackert hår och blåfärgade skinande ögon. Kung Merin ryggade tillbaks.
- Ursäkta mig den dumma frågan. Men vad är ni för något? Livvakterna hade nu dragit sig närmre, men kungen vinkade bort dem igen. Först började den ljushårige mannen till vänster.
- Jag är Enulmaion av Lignorns skog. Sedan talade den ljushårige till höger.
- Och jag är Dûnnarion av staden Ïllyorien i Lignorns skog. Och vi är Alver ers höghet.
Kungen trodde inte sina öron.
- Vad Alver!? Det är omöjligt! Alver har varit utdöda i över sjutusen år. Ni kan omöjligt ha återvänt från de döda, eller? Alven i mitten som hela tiden hade hållit sig tyst steg nu fram och sade:
- Men tänk om vi aldrig dog ut då? Kungen såg detta som fullt möjligt men han bytte snabbt ämne. Sådana frågor borde väntas med till mer känsliga tillfällen ansåg han.
- Och vem kan ni vara då? Frågade han den brunhårige Alven.
Och denne svarade nästan genast, som om han varit beredd på den frågan hela tiden.
- Mitt namn Enedhillion. Fast jag är mer känd bland folk i Ghandûn som Enedhil.
Om kungen varit förvånad eller mer eller mindre direkt rädd tidigare så var han nu sannslöst rädd och kände sig mycket mer ovetande än en kung borde vara.
- Du! Du är väl inte Enedhil? Jag menar som i Enedhil den store? Kungen satt till synes i en stolt ställning i sin tron men kände sig själv helt ihopkrupen, som en mus är rädd för den katt som just infångat honom i ett hörn. Enedhil började tala.
- Jag känner ej till några benämningar som ’den store’ eller något liknande... men om du menar den Enedhil som ingick i det gamla brödraskapet efter Nekromantikernas Krig för att jaga och döda de sista två Nekromantikerna så har du alldeles rätt.

- Så det är du ändå! Sade kungen med en något lättad stämma. Men jag trodde bara att du var en legend, såsom Kriget mot Nekromantikerna är.
- Vid dom sista orden blev Enedhil bestört. Var alla deras bragder och strävanden bortglömda? Deras långa kamp för frihet och rättvisa nu glömd? Förpassad till sagornas värld som vilken barnasaga som hellst.
- Jag är ingen påhittad sagofigur. Inte heller är Nekromantikernas Krig något dylikt. Jag stred själv i de Sju Stenarnas Dal tillsammans med andra ’sagofigurer’ såsom den store människokämpen Oglath och Alven Taheiron. Har ni helt enkelt bara glömt bort allting som vi kämpade i hela nio år för, eller står Ghandûn inte längre enat? Är alliansen bruten?
Han lät mycket arg och tycktes ha växt sig till en stor hotfull gestalt.
- Jag är ledsen, bäste herr Alv! Men sedan Kriget om Bergen så har allt fallit i glömska. När Nekromantikernas Krig tog slut för 7000 år sedan och ni Alver försvann så levde enligt legenderna alla i Ghandûn i frid och njöt av livet ända tills de ondsinta Människorna vände sig emot oss och ville ha våra älskade gruvor. Då tedde sig inget annat av vikt då Kriget om Bergen inleddes. Jag är ledsen men jag tror inte någon i hela Ghandûn känner till så mycket om det kriget.

- Men konung! Inte kan man väl glömma bort det största kriget av dem alla, särskilt i tidender som denna. Det är inte heller så jag minns Människorna från Nekromantikernas krig. Jag kommer ihåg dem som tappra frihetskämpande soldater med världsfred som mål.
Enedhil lät mycket vänligare än innan.
- Det kan hända. Men sedan Nekromantikernas Krig så verkar allt bara ha gått nedåt... för oss Dvärgar vill säga. Fast själva trodde vi inte ens att Människor eller Alver fanns... det var så länge sedan nu, själv har aldrig sett någon eller befunnit mig utanför Barger, nej.... nog om det nu! Men jag undrar bara vad du menar med ’tidender som denna’?
- Det är just dessa ’tidender’ som är skälet till att jag och mitt resesällskap kommit hit. För att söka hjälp i denna orostid, men jag önskar ej tala om det så här offentligt.

Kung Merin befallde alla vakterna och Nerin som hållit sig gömd bakom en pelare att gå ut från Konungasalen.

- Tack. Sade Enedhil. Jag har ju sagt att jag behöver hjälp, för det är så att i dessa onda tider så har nämligen en ny Nekromantiker framkommit. Denne är till skillnad från de andra svartkonstnärerna en kvinna. Och ja, det var hon som sades döda mig utanför Underjordens portar.
- Nekromantiker? Finns de fortfarande? Flämtade Kung Merin.
- Jo, tyvärr. De finns kvar.
- Nåja. I så fall så måste hon stoppas. Men var det verkligen hon som besegrade dig? Jag har hört att det var Orcher. Sade Kung Merin.
- Ja. Det var ju trots allt länge sedan men några Orcher var det inte, vi hade redan dödat de flesta och endast ett fåtal fanns kvar, fast de flydde dock. Men det var svartkonstären Koria som gjorde det. Fast hon lyckades inte mer än att få mig att svimma av. När jag vaknade så hade brödraskapet gått sin väg och alla ondskans varelser, däribland Koria hade också dom försvunnit. Men det var ju heller inte så många som var kvar av brödraskapet så de kunde mycket väl ha dött.

- Ursäkta mig min nyfikenhet. Men vilka var deras namn? Sade Kungen.
- Är även de bortglömda? Nåväl, vid jaktens sista etapp så var endast fyra kvar av de ursprungliga femtio. Det var jag, Alverna Bulëhísië och Perbeleth, Människan Daerd och Dvärgen Serin Molnshammar.
- Jaså! Sade kungen.
- Jag heter själv Merin Molnshammar. Och en av mina förfäder sades ha gett sig ut på den jakten med Brödraskapet. Tror du möjligtvis det kan ha varit han? Sade han.
- Det kan det nog. Men varför berättade han det inte själv, eller kom han någonsin tillbaks?
- Visst kom han tillbaks, men han yppade aldrig ett knyst om vad som hänt under resan. Fast är ju bara vad jag hört som barn då förstås.
- Men han gjorde väl sin plikt och utförde allt han blev tvungen till? Eller hur?
- Jo, det är väl det minsta man skulle kunna säga. Han borde definitivt ha blivit en känd hjälte över hela Ghandûn såsom han stred vid Underjordens portar. Det var även han som hjälpte mig, Bulëhísië, Perbeleth och Daerd att sluta portarna till Underjorden.
- Då måste han sannerligen ha varit en hjälte. Sade Kungen.
- Jo. Det var han det. Sade Enedhil.

- Men låt mig nu fortsätta. Sade han.
- Anledningen till att jag behöver hjälp är för att stoppa Nekromantikern Koria som just nu håller på och samlar ihop till en armé av ondskans monster för att hämnas sina bröder och ta över hela Ghandûn. Och jag lovar dig min käre konung, det har hon makt till.
- Det får inte vara sant! Skrek Kungen så högt att vakterna åter sprang in i salen. Men de blev snabbt utvisade igen.
- Men vad skall vi göra då? Frågade Kungen.
- Enligt vad jag tycker som har vaktat Underjordens portar i 7000 år så borde vi ena allt folk i Ghandûn. Människor, Alver, Dvärgar och stoppa Koria och hennes fasans armé innan det är för sent.
Hans ansikte blev med ens sorgset innan han fortsatte.
- Men de fredsälskande Alverna trodde inte helt på mig såsom de även trodde att jag var död. Men de skickade med mig dessa två Alver att bevittna ondskan och bekräfta dess närvaro innan Alvfolket bestämmer sig för om de borde dra till strid. Men jag fruktar att det kommer att ta alldeles för lång tid.
- Så borde jag nog också göra. Sade Kungen.
- Faktiskt så tar jag nog och skickar med dig min son Fundin Molnshammar och nog två eller tre Dvärgakrigare. Bara så att jag är säker på min sak innan jag skickar soldater till ett krig som kanske inte ens existerar. Om det nu går bra med dig då förstås.
- Gör så. Sade Enedhil. Besviken över lamheten och dumdristigheten som verkade ha smittat från Alverna till Dvärgarna.
- Men skynda dig med ditt val av resenärer för det är såpass brådskande att vi måste ge oss av till Människorna i östländerna i en rasande fart redan imorgon. Vi har inte tid med långa väntetider. Om du förstår oss.
- Jag förstår er fullt ut. Och jag skall även skynda mig med mitt val av resenärer. Det kommer nog endast att ta några timmar nu. Men innan dess så låt mig visa Sydmannadvärgarnas gästfrihet.
Och så leddes de tre Alverna Enedhil, Enulmaion och Dûnnarion ut ur Kungasalen till de vackrast tänkbara gästrummen och matsalarna i Konungapalatset vid Södra Koppargruvan i Sydmannadvärgarnas land Barger.

Efter gårdagens långa ritt så behövde de tre Alverna Enedhil, Dûnnarion och Enulmaion mat och vila. Och efter samtalet med Kungen föregående dag så fick de också tillfälle att vila och äta sig mätta. Men Alver är inte i lika stort behov av mat och sömn som Dvärgar och Människor är. Därför så var de efter två timmar både mätta och utvilade.

Det var tidig natt när de tre Alverna begav sig ut från sina gästrum ner mot Kungasalen som fanns några hundra meter längre ner i det stora berget.
En Alv trivs alltid bäst i en skön urskog men det lilla sällskapet kunde ändå inte låta bli att förundras över Dvärgarnas skicklighet när det gäller konsten att hugga ut både vackra och praktiska boningar ur berg.

När Alverna kom ner till den första matsalen så kunde de glädja sig åt att där ej fanns så många Dvärgar då det i annat fall antagligen skulle ha blivit stor uppståndelse.
Det var ingen kock närvarande vid bespisningen och maten var kall men det var ju trots allt mitt i natten. Eftersom de inte var hungriga så passerade de bara rakt genom matsalen.

De passerade genom två salar till. Den andra salen verkade fungera som ett bibliotek och det fanns vakter posterade utanför så det verkade inte som om vem som hellst fick tillträde. Men dessa vakter hade också fått order att släppa in alla ”stora” personer. Den tredje salen verkade vara avsedd för Kungens livvakter.

Varje sal hade stora dörrar både till höger och vänster som antagligen ledde ut till ännu mera salar med ännu mera dörrar. Matsalen hade förrådsdörrar och salen där Kungens livvakter bodde hade fullt med dörrar. Det var innanför dessa dörrar som livvakterna hade sina boningsrum, det var också där som de hade all sin utrustning.

De blev även där insläppta och trapporna som ledde till Konungasalen var vaktade av vakter som också hade order om att släppa in alla ”stora” personer.

När de tre Alverna kom in i Konungasalen så hade Kungen just blivit färdig med sitt val av resenärer. Alverna gick fram till tronen.
Kungen hälsade dem när de kom fram.
- God morgon på er, Enedhil, Enulmaion och Dûnnarion. Eller borde jag kanske säga God natt? Är ni verkligen redan utvilade? Det var ju endast två timmar sedan ni gick och lade er.
- Jo. Vi är utvilade, och mätta med för den delen. Sade Dûnnarion.
- Det gläder mig! Men inte tänker ni väl ge er av redan? Sade Kungen.
- Vi är tyvärr tvungna att ge oss av genast. Men jag ser att ni valt ut vårt resesällskap.
- Jo det har jag! Sade Kungen. Och gjorde en gest åt de tre Dvärgarna som stod bakom honom. De steg fram.
- Den här mannen, sade Kungen och pekade på Dvärgen i mitten. Är min son. Fundin Molnshammar. Mannen till höger heter Ibun Ekentand och är utbildad krigare. Mannen till vänster heter Nori Kopparrage och är en av våra främsta krigare. Sade Kungen.
- Det skall bli mig en sann ära att få ha med er på vår resa! Sade Enedhil och bugade.
- Och det skall bli oss en stor ära att få slå följe med er på er hedervärda resa! Sade Fundin och bugade tillbaks.

Efter en timme så hade de diskuterat en hel del och de hade kommit fram till att i stället för att rida den långa vägen runt de Vita Bergens södra utlöpare så skulle de ta vägen genom bergen och därmed komma ut till den delen av Barger som ligger belägen på andra sidan bergskedjan. Resan skulle nog ta två eller tre dygn men att resa runt bergen skulle nog ta en vecka eller mer, så de tjänade in ungefär fyra dygn.

När det var dags för avfärd så stod de sex resenärerna beredda vid sina hästar. Dvärgarna bar ringbrynjor med läderöverdrag och sina sedvanliga läderhättor. Det märktes att dom väntade sig en tuff resa.
Dûnnarion var den enda av Alverna som använde någon form av skydd. Han hade nämligen på sig en viss del av Alvernas krigsklädsel, han var också den ende av Alverna som bar ett tvåhands långsvärd, det hetta Sündorian, stormklingan.

En Alvs fulla krigsklädsel består av läderskydd som täcker höften, underarmarna, axlarna, bröstkorgen, skulderbladen och området vid låren och knäna, skydden är fristående från varandra. Dessa läderskydd är behandlade på ett märkligt magiskt Alvvis vilket gör dom oerhört mycket starkare än vanligt läder. Tåligheten slår ringbrynjans men kommer dock ej upp i samma nivå som den hos en rustning.
Läderskydden är silverbeslagna på kanterna och silvret utgör även vissa mönster på själva lädret.
Den andra delen av Alvernas krigsklädsel består av ringbrynjor som göms under kläderna.
Dûnnarion hade endast läderskydden på sig.

Precis när de skulle ge sig av kom Kung Merin och delade ut små guldstavar smidda i vackra former, de var ungefär en Edki långa(en Edki = 14,5 cm).
- Här! Dessa kommer att ge er tillåtelse av vakterna att passera genom varenda dörr i hela Bargers rike. Sade han.
- Vi tackar dig ödmjukast för dessa gåvor, kung Molnshammar, sade Enulmaion högtidligt. Enedhil, Dûnnarion, Ibun och Nori nickade för att visa att de också var tacksamma.
- Åh! Det är inget att tacka för, dessa små stavar är endast krims krams för en Dvärg. Dessutom så kommer ni att behöva dom. Utan dessa så kommer ni inte att bli släppta genom bergen ändå.
- Vi tackar dig än en gång. Sade Enedhil och försökte buga bäst han kunde där han satt på sin häst. De andra föll in i bugningen men Dvärgarna som inte är vana vid att rida på hästar, inte ens små hästar som dessa ponnyer, höll på att falla ur sadeln men lyckligtvis så gjorde ingen av dom det. Detta följdes av en lång tystnad men det var Fundin som tog initiativet och sade:
- Farväl far! Sedan började han rida längsmed tunneln. De andra följde efter honom.
- Farväl min son! Ropade kungen efter honom. Han visste att han inte skulle få se honom igen på mycket länge.

De red upp för tre trappor med sina hästar och svängde åtaliga gånger av åt olika håll, hela tiden med Fundin i spetsen, tills de kom fram till en gigantiskt stor tunnel som gick i rak bana rakt genom bergen utan att någonstans svänga av åt vare sig höger eller vänster, men det fanns dock sidotunnlar. Denna tunnel kallades på Dvärgaspråket Heladi för Kadlevaga. Färdvägen.

Ritten var lång och Dvärgarna i sällskapet var aldrig sena att informera Alverna om vad alla olika sidotunnlar var till för. Några av de mer nämnvärda var till exempel den stora Koppargruvan som fanns någonstans i mitten av berget, det otaliga antalet städer. Och den över tusen meter djupa gång som ledde ner till bergets kärna där de underligaste saker sades hända, det sägs också att en underlig Dvärgastam kallad Karmoter(Karmot = Eremit) bor där nere.

En gång under resan så frågade Enulmaion Fundin hur de kunde känna till allt det här om hela det gigantiska palatset. Hans svar var givet:
- Såsom en Alv sägs känna till varenda träd i skogen så känner en Dvärg till varje håla i sitt berg. Enulmaion som gillade liknelsen mellan Alvernas naturälskande och Dvärgarnas kärlek till berg och grottor kände sig tillfreds med svaret.

Under två hela dygn så red de genom den gigantiska färdtunneln Kadlevaga.
Tack vare Fundin´s goda ord och de små Guldstavarna som de fått av kungen så fick de lov att passera alla vaktposter och sova och äta varhellst de ville.

På morgonen den andra dagen så kom de fram till en stor port. Fundin klev av sin ponny och gick fram och började tala med vakterna. Efter en stund så kom vakterna fram till sällskapet och frågade efter tillstånd varpå alla visade sina guldstavar. Alla vakter tycktes bli imponerade över stavarna, och de här vakterna var inget undantag. Stavarna verkade vara mycket förnäma kungliga föremål.

Porten öppnades snabbt och när de ridit genom den så kom de fram till en stor vacker sal med ett ett tak som böljde i underbara former. Väggarnas former påminnde om de i taket men var inte lika vackra och böljande.
Det var då som Fundin informerade sällskapet att den stora porten i andra änden av salen var den som ledde ut ur berget. Alverna gladdes över detta.
Hur mycket de än var förundrade och inte minst sagt förbluffades över Dvärgarnas vackra stenhuggarkonst så var alltid en Alvs plats ute i skogen.
Dvärgarna i sällskapet blev däremot besvikna. Att lämna sina älskade grottsalar är alltid svårt för en Dvärg. Och att ge sig ut på en sådan här stor färd var inte alls i deras smak.

När portarna slogs upp så bländades de av solljuset. De red ner för en lång trappa med sextio vita steg. Väl nedanför så möttes de av omkring fyrtio Dvärgar som gav dem gåvor och önskade dem lycka till på sin resa.
Ryktet om deras uppdrag tycktes ha spridit sig snabbt.

Skriven av: Oskar Boberg