Den smala flickan och jag

Jag visste vad jag gjorde och ändå gjorde jag det. Jag visste att jag skulle ångra och ändå gjorde jag det. Bara för att bestämma, ta kontroll över skeendet, över mitt liv. Trött på att ständigt vara hänvisad till vad jag borde göra, kanske skall göra, inte skall göra... Och så gjorde jag ändå fel. Men så tänker jag, att göra fel är bättre än att inget göra alls. Så måste det vara, så är det.

Den smala flickan ligger i sin säng. Helt stilla ligger hon i djup dvala. Genom fönstret kan man se hur himmelen sakta ljusnar, morgonen närmar sig. Tyst, så tyst... Undrar vad hon drömmer?

Visste när jag gick och lade mig att jag skulle drömma om dig. Om oss, om vår tid tillsammans. Oundvikligt. Jag kan inte tvätta bort minnena, de sitter i själen. Trots att de bleknar och tillsynes försvinner, finns de där. Inne i djupet. Ibland, när de nästan inte syns längre, gräver jag fram dem bara för att kunna blunda och återuppleva. Minnena från oss är ändå bland de vackraste jag har samlat på mig. Än så länge, jag är ju inte så gammal. Än.

Flickan går på stan. Kryssar mellan människor och låter blicken sväva framför sig. Hon styr stegen mot parken med de vackra träden, köper en glass och sätter sig på en bänk vid fontänen. Solen skiner, barn skrattar, musik hänger i luften och ett sms säger ”jag älskar dig”. Trots detta är det något som saknas.

Jag satt med min glass och tänkte att jag skulle ha det mysigt bara jag. Det gick bra, allt var perfekt tills glassen var uppäten och solen gick i moln. Något saknades, kunde inte sätta fingret på vad... Kom på mig själv med att tänka på vad vi skulle gjort om vi suttit här tillsammans. Jag log åt mina tankar, reste mig och gick. Bara för att allt blev fel, betyder det inte att det var fel.

När jag går förbi ett café, där jag vet att du ofta sitter, blir jag alldeles nerövs. Tänk om... Mina ögon försöker smyga över alla ansikten därinne, kolla av så att jag inte missar något. För skulle vi råka träffas i stan, så skulle vi väl ändå hälsa på varandra. En hälsning är alltid nåt. Eller?

Flickan ser inte, hon är djup försjunken i en bok. Tunnelbanan kränger åt sidorna, men flickan märker det inte. Någon andas i närheten, hon känner igen andningen. Sättet att ta sats innan orden trillar ur munnen. Flickans öron spetsas och hon känner en närvaro hon inte känt på länge. Sakta lyfter hon ansiktet uppåt och ser...

Jag såg dig. Vi såg varandra, på varandra. Generade, förlägna, röda om kinderna. Ingen annan omkring oss visste vad vi visste. Samtidigt fick jag en klump i halsen. Var det så här det skulle sluta?

Antagligen.

Författare:

Publicerat

Dela: