Den stora dagen

Hej! Jag är en liten bordercollievalp. Jag är 8 1/2 veckor.. Jag är visst något som heter ”tik”. Jag tror att det betyder att man föddes först. Det gjorde jag, före mina syskon! Min mamma heter Hubba och pappa Bubba. Jag undrar vad jag ska heta. AAAJ! Sluta! Vänta lite….
…….
Ursäkta avbrottet. Ett av mina yngre syskon bet mig i örat. Igår var jag och utforskade världen utanför valprummet. Det var kul. Jag hade kommit ända till en konstig stol med hål i (som luktade mycket gott) när matte kom. Jag försökte gömma mig inne i stolen-med-hål-i. Det gick inte alls bra.
precis när jag nästan hade kommit ner i den där stolen så fick matte syn på mig och kastade sig fram för att få tag i mig.
Hon klarade det.
Jag hade just tagit ett språng ut för ”stolen” när matte fångade mig.
Det var tur, för jag hade upptäckt att det var vatten i ”stolen”. (Jag hatar vatten!)
Matte sa att jag inte fick vara i badrummet.
Måste sticka! Det är Lassie på TV.

Lite senare

Tja! Jag har precis kollat klart på Lassie.
Lassie räddade en människovalp ut ur ett brinnande hus.
Idag kom det två vuxna människor och tog min syrra!
Så får man väl inte göra?! Hon föddes också som en tik. Konstigt… Vi kan väl inte vara född precis samtidigt? Min uppfodrare, tror jag det hette, sa i alla fall att hon var född som en tik.
Min mamma Hubba säger att jag också kommer att bli hämtad av människor. Jag vågar inte tro att det är sant.
Nu ringer det på träbiten som går att öppna. Så gjorde det när dom kom och hämtade min syrra! Det kommer människor in hit! Hjälp! Dom möter min uppfodrare!
– Mamma, vart ska du?! Min enda mamma går och möter dom där människorna!
Jag vågar inte titta.
Nu kanske dom har försvunnit, jag kanske kan titta lite med mitt ena med mitt ena öga…
OH! Dom är kvar, och dom står och glor på mig! Dom frågar min uppfodrare ”om detta är den valpen vi har tingat”. Jag vet inte vad det betyder, men jag tror att det är något likt att
” är detta valpen som vi har sparat för att koka och äta upp”. Och, och, min uppfodrare nickar. Hjälp!
Fast om man tänker efter… Dom tittar ju vänligt på mig. Nu kommer dom närmare. Dom böjer sig ner. Vad är det den ena har i handen? Jag måste kolla. Jag går fram lite, men jag står i
Fly-i-väg position.
Mmmm! Det doftar mycket gott. Jag tittar på mamma, för hon vet om jag skall gå dit eller inte, och hon nickar uppmuntrande. Jag tror att jag går lite längre ändå. Nu ser jag vad det är hon har i handen.
En brun sak.
Människan som höll i det bruna sade: Kom lilla hund, kom så får du lite korv. Jag visste inte om jag litade på dom där människorna.
Dom kastade det där som dom kallade korv så att det låg ungefär i mitten av dom där människorna och mig. Jag gick fram till korven och skulle precis sluka den.
Då kom det som en svart blixt framför mig och ”Vips” så var korvbiten borta.
Jag visste inte vad jag skulle tro, förrän jag hörde ett ljudligt smackande som ljöd från soffan.
Det var ett av mina pytte-syskon som hade tagit min korv!
Människorna gav mig en ny bit korv. Den tog jag. Innan mina syskon hann ta den ifrån mig.
Nu visste jag om jag skulle lita på dom eller inte. Människor som har smaskig korv som dom ger till en, kan bara inte vara farliga. Men vad gör dom nu? Dom tar fram mer korv och ropar på mig. Jag tittar på mamma och hon nickar. Jag tänker i en hundradels sekund, sedan sticker jag ut i vida världen utanför valprummet.
Mina syskon tittade beundrat på.
Jag följer människorna och uppfodraren till ett rum där människorna och uppfodraren satte sig på stolar. Dom började prata.
Dom pratade och pratade. Jag tyckte att det var långtråkigt. Jag ville ju ha korv!
Jag buffade lite på människorna, men allt jag fick var en klapp.
– Alltså, ingen korv här.
Jag upptäckte ett till rum. Jag blev nyfiken och gick in dit.
Där inne fanns det ett djur som såg jättekonstigt ut.
Det var jättestort, hade skägg och konstiga grenar på huvudet. Jag blev livrädd och började panikskälla. Jag kände hur raggen reste sig på mig och hörde hur människorna skrapade sina stolar och rusade in. Där hittade dom mig, argsint skällande.
Dom tittade på mig och sen började dom skratta. Uppfodraren sade att jag inte behövde vara rädd för älgen. Och att den var uppstoppad.
Jag slutade att skälla, tittade på människorna, tittade på djuret en gång till, skällde ett avslutningsskall och gick till människorna för att tigga korv.
Jag fick min korv och människorna fortsatte prata. Efter en stund som hade känts som en evighet sade människorna att dom skulle åka nu.
Dom tog upp mig och gick till en konstig röd vagn. Dom lade mig i en bur längst bak i vagnen och satte sig själva längst fram.
Sedan började vagnen vibrera kraftigt. Jag längtade till mamma. Vagnen gungade så sövande, att jag glömde bort allt farligt och somnade. Jag vaknade av att vagnen slutade att gunga och människorna gick ut.
Dom öppnade luckan där bak och bar ut mig. Jag var så upptagen att nosa att jag glömde att vara rädd. Dom öppnade en annan träbit och släppte ner mig på golvet och sade: Det här, det här Cindy. Det är ditt nya hem. Då tänkte jag: Det här, det här Cindy, är det nya stora äventyret!

Skriven av: Ewe