Den tjugosjunde december två tusen arton


Dokument1.docx

1/1
Den tjugosjunde december två tusen arton
_____________________________________________
Regnet öser ner emot fönstret och fast man knappt kan se någonting genom dom frusna bilrutorna följer jag gatlyktornas sken bit för bit. Det är dödstyst, ingen av oss vet väll vad vi riktigt kan eller ska säga. Jag tittar upp mot min syster och hennes sorgsna tårfyllda blick möter min. “Hur fan blev allt så här?”, tänker jag för mig själv samtidigt som Cathrine frustrerat försöker parkera.
Hastigt kliver hon ur bilen och börjar gå emot biljettautomaten. Jag sparkar lätt emot gruset på parkeringen och drar fram mitt cigarettpaket. Cattis nickar mot mig och bekräftar att jag hinner ta en cigarett“, jag vet inte när besökstiden är slut men jag betalar för en timme och så kan jag bara gå ner och lägga i mer sen om det behövs, okej?”, säger hon med en osäker röst. “Det blir jättebra”, svarar jag kort och låter tystnaden sluka oss igen.
Sakta lunkar jag mig upp för backen mot entrén med ciggen i mungipan. Cattis har redan hunnit upp och tittar ner på mig uppifrån backen, hon ropar något i stil med att jag borde sluta röka och att det inte är hälsosamt att ha en sådan dålig kondition vid så ung ålder. Det är ingenting jag har ork till att lägga vikt i just nu, jag låter istället hennes ord svepa förbi mig och ger bara ifrån mig ett kort “mm jag vet”.
När vi väl går igenom dörrarna till avdelning 26 ser jag en man med ovårdat långt vitt skägg, han ser förvirrad ut och hängandes över sin röda rullator frågar han om något som jag inte hör ett ord av.
Jag har sedan första steget in på Psykiatriska kliniken hamnat i något sorts chocktillstånd och uppfattar varken vad folk säger eller vart vi ska och med ett fruktansvärt hårt bultande hjärta i bröstet så tror jag att jag ska falla död ner på marken vilken sekund som helst, men icke.
Några minuter senare har vi fått sätta oss ner i ett trist och kalt besöksrum och med gråten i halsgropen väntar vi frustrerade i någon eller några minuter på att mamma ska dyka upp. Blickarna vandrar fram och tillbaka helt tårsprängda runtom i rummet fullt av barnleksaker. Vi sitter tysta och duktiga helt förtvivlade bredvid varandra på den mörkbruna skinnsoffan undrande över hur mamma skulle se ut, vad hon skulle säga och hur hon skulle reagera om vi sa att vi tror att det är bra om hon stannar där ett tag. Plötsligt står hon där i dörröppningen, helt likblek, stel och med sår här och var, hon går emot oss med tunga steg , helt utan livsgnistor kvar och i en ljusblå sjukhus dress reser hon sina händer emot oss och ber om en kram. Jag kan inte stoppa alla frågor som präglande dyker upp i huvudet utan förvarning, men, är det ens min mamma jag tittar på?

Än idag står alla frågorna till största del obesvarade och det är bara en sak som är garanterat.
Det kommer aldrig bli som förut.

Författare:

Publicerat

Dela: