Den unge Philips lidanden

Kontakt




Vi hade samma mamma men olika pappor Philip och jag. Han var sju år yngre vilket gjorde att vi var mer som kusiner än bröder när vi var små, men i vuxen ålder hade våra band stärkts, särskilt tack vare vår täta mejlkontakt. Philip var en glad kille men en sökare som i perioder funderade väldigt mycket på vem har var och vad han ville. Han var definitivt den snyggaste av oss. Den här berättelsen inleds med första mejlet jag fick efter att han hade flyttat till Stockholm och börjar på konstskolan. Det har tagit många år och mycket tvekan innan jag till slut sammanställde hans mejl. Jag har tagit mig friheten att utelämna en del namn och detaljer som kan verka kränkande eftersom jag är övertygad om att det inte var Philips syfte när han skrev.
Henrik Magnusson

4 maj
Hej älskade bror,
Fan vilken röra det blev! Det är jobbigt och grymt att lämna den man älskar, men när nu systern till den man älskar delar exakt samma underbara egenskaper så blev allting bara fel. Även om det var hon som tog initiativet så var det mitt spel som fick henne att göra det hon gjorde. Men det var dumt av mig att ljuga. Vi hade ju inte gjort slut jag och Linnea, inte ens pratat om det. Det kändes helt rätt och logiskt att vara kär i två så underbara systrar trots att det var så fel på alla sätt. Tänk att jag var tvungen att resa så långt bort för att se det helt klart. Men det är jäkligt skönt att komma hit. Stockholm är underbart. Jag älskar den här staden.
Hälsningar
Philip

10 maj
Så underbart att vara här. Stockholm är precis vad min själ behöver. Världens bästa stad. Varenda gata, vartenda hus och varenda krog ger mig lugn i själen. Jag hade tänkt att vara produktiv med mitt målande nu när jag fick så många nya intryck men tyvärr har det inte blivit något med det. Jag skyller på att jag mår för bra. Jag vill bara njuta. Ett ”problem” jag inte vill bli av med.

12 maj
Du måste få se. Det finns en brygga vid en underbar sjö som jag cyklar förbi varje dag. På bryggan finns en liten bänk som är placerad så att man har full utsikt över hela sjön och dess fågelliv. När jag sitter där uppnår jag nåt som måste vara total harmoni. Änder, svanar, doppingar och ibland några vråkar. Men det räcker med några minuter. Till och med när det regnar är det underbart att sitta där.

13 maj
Du kan hälsa Tobias att han inte behöver skicka böckerna vi pratade om. Vem vill förstöra allt med stressande kurslitteratur nu. Men jag ska sluta berätta hur bra jag har det. Jag förstår - Jantelagen. Få kan unna någon annan att ha det så här bra.

15 maj
Jag har lärt känna lite folk här. Jag vet inte riktigt hur mycket jag ska försöka smälta in och låtsas vara en av dem eller om jag ska behålla min göteborgska särart och kanske förstärka den lite extra. Det fattar ju ingen än då. Kul att kunna passa på att göra om sig själv, att skapa en ny personlighet. Vem vill jag vara idag då? Den goa göteborgaren kanske. De va la gött!

17 maj
Jo, jag kan nog lära känna ganska många här. Jag är ju inte helt socialt misslyckad. Kan småprata, le och ser väl ganska okej ut. Däremot har jag börjat märka att folk här i Stockholm inte vill lära känna någon in i själen. De vill veta namn, ålder och vad man läser och kanske vad man kommer ifrån men inte mer. Om man frågar någon hur de har det eller hur de mår så svarar de bara kort ”Det är bara bra!”. Vad är det för konstigt svar? De kan lika gärna säga ”Skit du i det!”.
Jag kanske är överkänslig. Jag saknar nog att känna kärlek. Ibland saknar jag Linnea men så kommer jag på hur allt urartade och inser att jag inte saknar henne utan saknar att vara kär. Mitt hjärta behöver känna den pirrande känslan. Min hjärna behöver en rejäl dos kärlekshormoner.
För några dagar sedan träffade jag en kille här. Det är ju ingen kärleksrelation men en kompis att dela tankar och känslor med. Han såg att jag var ganska duktig på ett rita och började prata. Och han gillar SKA-musik! En perfekt kombination.
Idag är det Norges nationaldag förresten. Ha de!

22 maj
Usch, jag har inte mått bra idag. Jag började plötsligt tveka på att det var rätt att flytta hit. Eller rättare sagt så har jag börjat tveka på allt. Jag vet inte vad jag vill. En fullvuxen man ska väl för sjutton veta vad han vill, men inte jag. Som ett litet barn lever jag i nuet. Jag vet vad du tänker, ett barn är ju lyckligt. Njut! Men det går inte. Allt är bara ett stort VARFÖR? Inte ett nyfiket varför, utan mer ett ifrågasättande varför som inte får något svar. För att det kanske inte finns något svar.

26 maj
Idag tog jag med mig mitt skissblock till bryggan. Jag visste inte vad jag skulle rita så jag tecknade av några änder som simmade förbi, men efter ett tag kom det en gammal dam med en liten hund och satte sig en bit bort. Jag började skissa av henne och efter ett tag frågade jag om det var okej. Hon svarade inte men frågade om jag var olyckligt kär. Jag visste inte vad jag skulle svara eller hur hon kunde se det. Eller vad menade hon? Jag fortsatte rita samtidigt som jag svarade:
– Nja, det har gått över nu, ljög jag. – Hur så?
– En yngling som sitter och ritar vid en sjö måste sörja, svarade damen och log.
– Du hittar nog snart en ny, sa hon. Men nu måste jag gå. Hoppas du fick några streck att jobba vidare med.
Jag frågade om jag fick ta en bild med min mobil vilket jag gjorde innan hon tog sin hund och gick. Bilden blev bra. Hon hade något gåtfullt över sig som jag lyckades få med i bilden. Vem var hon och vad kom hon ifrån? Troligen var frågorna mer spännande än svaren, så jag är glad att inte veta.

27 maj
Jag har glömt att berätta en sak. I lördags åt jag middag på sushirestaurangen här i närheten. När jag satt där kom det in en kvinna med två barn. Den äldste var lite högljudd och så fort han såg att det fanns en skål med fruktgodis började han tigga och be. Kvinnan höll fast honom hårt men moderligt samtidigt som hon bar den lilla i famnen. När hon hade beställt log hon mot mig med ett leende som uttryckte både ursäkta och att det är jobbigt med barn. Jag log tillbaks.
Igår mötte jag samma kvinna och barn när jag satt vid bryggan och ritade. Den äldste kom fram till mig så jag fick ta tag i honom och följa honom till mamman. Jag var inte tillfreds med att en fyraåring sprang runt på en brygga.
– Tack, han är snabb som en iller, sa kvinnan som precis stoppat om den lille som somnat i barnvagnen.
Gud, vad hon var snygg for det snabbt igenom min skalle. Hon borde vara flera år äldre än jag, men otroligt snygg. Är det jag som är desperat? Tänder jag på alla kvinnor i fertil ålder som kommer i min väg? Det finns ju jämnåriga på kursen! Tänd på en av dem, beordrades jag av en inre röst som försökte varna mig.
– Vad ritar du frågade kvinnan samtidigt som hon tog fyraåringen i handen.
Jag släppte fyraåringens hand och mumlade något om fåglar och sjö. Jag kände en osäkerhet om hon kände igen mig från sushirestaurangen så jag frågade om det var de som köpte sushi i lördags fast jag mycket väl visste att det var så. Hon lät förvånad över att jag visste det så troligen kände hon inte igen mig. Men jag presenterade mig och inom fem minuter hade jag fått reda på att hon hette Natalie, var 31 år och gift men att mannen var i Danmark och löste ut ett arv som de andra arvingarna hade processat om. Barnen hette Ludvig och Hedda. Natalie var mammaledig men jobbade annars som något med ekonomi. Jag hörde eller förstod inte riktigt vad hon sa. När hon sa att hon var gift stördes mina drömmar något fast jag förstod att det troligen var så eftersom hon hade två små varav den minste bara sju månader gammal. Vem hinner skilja sig så snabbt? Men hon var fortfarande lika söt och fick min kroppstemperatur att öka någon grad.

30 maj
Nu har hänt något kul. Jag har tidigare sagt att jag kämpar på med ritandet, och går nog inte många steg utan att ha skissblocket med mig. Men mitt i allt här jag börjat skriva en hel del och märkt att jag faktiskt har fått lite av den gåvan också. Men jag tänkte inte störa dig med poesi utan istället berätta om en kille som jag träffade på skolans kafé. Han hade ett extrajobb som personlig assisten åt en gammal tant. Du skulle hört honom beskriva den gamla damen. Den var som en nyförälskad. Han kunde verkligen beskriva henne med väl valda ord och åtrå trots att hon var allt annat än en nymf i hans ögon. Först fick jag lust att träffa den gamla men sedan insåg jag att den bilden han målade upp troligen var mycket bättre än verkligheten. Den förmågan att beskriva en person avundades jag honom.

16 juni
Varför jag inte skriver? Undrar du det? Du som känner mig så väl fattar ju att jag har det bra. Än en gång har kärleken gjort mig till en dålig skribent. Jag är kär, eller inte kär. Jo, kär. Låt mig berätta:
En ängel är hon. Så beskriver nog en massa killar som förtrollats av kärlek, men detta är en ängel. Hon är smart, rolig, sexig och… Jag vill bara kasta mobilen och cykla bort till henne. NU!
Vi var ett gäng som skulle ut till en stuga i skärgården. Jag hade klätt mig i min ärvda Levis jeansjacka och Calvin Klein-halsduk i regnbågsmönster. Det var Patric i min kurs vars föräldrar hade ett hus som han hade lånat nu när de var bortresta. Vi tog båten från Nybroplan. Med på båten var två tjejer. Den ena gick på samma kurs som mig och Patric, den andra var en kompis till henne.
– Hejsan, jag heter Charlotte men kallas för Lotta, sa främlingen och log. Jag log och hälsade tillbaks. I samma sekund som hennes hand nuddade min gick en stråle av välbehag igenom min kropp och bagateller som rum och tid stängdes av för ett tag. Jag blev kär igen.
– Akta dig, hon har en pojkvän, sa Sofia förmanande och såg ironiskt sträng ut.
Väl i land bar vi lådorna med öl, vin och mat de två kilometrarna till stugan. Stugan var ganska liten men låg väldigt fint med en gräsmatta perfekt för en skön sommarkväll. Genom några ståtliga tallar såg man havet. En vacker syn sånär som på några mörka regnmoln som tovade ihop sig långt borta. Det luktade hav och sommar.
En timma senare kom resten av gänget. Alla hälsade på alla och Patric såg till att alla lade sina väskor i gäststugan och korkade upp valfri dryck. Folk spred ut sig sig på stolar, en bänk och i en hammock och började känna semesterlyxens sötma. Alla förutom Patric, men han är ju värd så för honom blir det ingen ro, men han kan njuta den sociala frukten resten av kursen istället.
Jag såg till att hamna nära Lotta. Rättare sagt alldeles bredvid. Jag ville inte verka för angelägen men lyssnade intresserat på allt hon sa. Lotta snodde raskt åt sig min regnbågsfärgade halsduk och trädde den rumt sin hals. Hon gjorde några sensuella poser. Min hjärna lade pussel med de olika bitarna som Lotta levererade. Sofia flikade in och frågade Lotta om hon hade läst boken hon hade lånat. Det hade Lotta inte gjort men Sofia kunde få tillbaks den. Ett snyggt sätt av Lotta att ignorera Sofias avbrott. Jag förstod att de spelade ett spel där Sofia hade tagit på sig att skydda Lotta från all form av manligt hot. Kanske hade det hänt något som gjorde att den fanns fog för Sofias oro, eller så var det bara ett maktspel.
– Jag gillar att läsa, helst löjliga kärleksromaner, fnissade Lotta. – Fast mest älskar jag att dansa, sa hon och sken upp när Patric satte på musiken.
Lotta reste sig plötsligt upp och gjorde några rytmiska rörelser med kroppen. Vilken diagnos som än kan ha utlöst det plötsliga dansandet så inså jag när hon svängde sitt långa bruna hår i en funkig dans att denna skapelse är så nära perfekt en människa kan bli. Du vet hur jag är. Antingen bryr jag mig inte eller så är jag dödsförälskad. Lotta fick mig att vilja satsa allt. Tyvärr möttes min och Sofias blick och jag påmindes om vad hon sagt. Lotta satte sig nöjt och sträckte sig efter min ölflaska som stod på bordet och tog en klunk. Jag slogs av tanken att nästa gång jag dricker ur min flaska kommer mina läppar att beröra det glas som Lottas varma läppar precis har omfamnat. Kanske kommer några mikrogram av henne att följa med in i min mun.
Timmarna gick, några spelade krocket, några satt i hammocken och löste världsproblem, Patric växlade mellan att sköta om grillen, torka upp söl och svara på diverse frågor om stugan och gud vet vad. Jag rörde mig lite mellan de olika grupperna men såg till att snart vara tillbaks hos Lotta igen. Och det verkade faktiskt som hon uppskattade mitt sällskap för hon sken upp varje gång jag sa något. Kort efter att jag dragit ett skämt som enbart var en referens till en karaktär från teve, skrattade Lotta och klappade mig över ryggen i samförstånd. Det var bara en klapp med social funktion och absolut ingen sexuell laddning, men min törstande själ tolkade det som en fullbordad invit. Tydligen tolkade Sofia det likadant för plötsligt bröt hon sig in mellan oss och sa högt:
– Det börjar regna snart, sa hon och pekade mot de mörka molnen som nu var över oss. Ska vi gå in? Undrar hur det går för Andreas nu?
Vi svarade inte utan började plocka ihop och röra oss mot stugan. De andra var på väg att göra samma sak.
– Vem är Andreas? frågade jag fast jag nog anade. Sofia hade ju redan upplyst mig om att Lotta har en kille och är nöjd med det.
– Min kille, svarade Lotta oberört. Han är ute med några kompisar och seglar. Ovädret borde ha passerat dem redan.
Jag brydde mig inte. Han fick gärna gå under i en storm. Jag lovar att ta hand om Lotta. Vi gick in och jag fick möjlighet att komma ännu närmare Lotta. Hon blev bara vackrare och vackrare ju med kvällen gick. Och det berodde inte på ölen för jag tog det väldigt försiktigt med drickandet för att inte råka göra något tokigt som kunde skada Lottas syn på mig. Men hon fick gärna bli full och tappa kontrollen. Nu var ju inte det någon risk eftersom en spiknykter Sofia hela tiden fanns i närheten och kunde bryta av oönskat beteende med militanta infall.

19 juni
Vi tryckte ihop oss i huset och gäststugan. Jag och Lotta och några andra (brydde mig inte vilka de var) och lade oss på var sitt liggunderlag på furugolvet. Jag lovar att jag inte stirrade men han se en snabb skymt om denna underbara kvinna i t-shirt och trosor. Vi låg och småpratade tills Sofias önskan om tystnad fick oss att avbryta.
Båten gick en gång i timmen dagen efter och vi tog alla båten som gick klockan 14.15. Väl i hamn sa jag hejdå till Lotta och de andra. Direkt efter avskedet började min hjärna fundera på hur jag skulle få träffa henne igen.

21 juni
Tänk att man kan uppleva sådant välbehag bara av att titta på någon. Den finaste människan i världen. Skönhet. Vad är egentligen skönhet? Är det något som naturen har skapat med matematisk perfektion och fulländning? Ligger det hos betraktaren eller objektet ifråga? Eller är det bara en illusion som inte finns? Om jag tycker att någon är den vackraste som finns, är denne det då?

29 juni
Jag, Sofia och Lotta fikade hemma hos Lotta idag. Hennes man var fortfarande ute på sjön och även om jag inte uppskattar Sofias närvaro så är hon ett nödvändigt ont för att få träffa Lotta.
Lotta (och hennes kille) bor i ett funkishus precis vid utkanten av stan. De har två underbara hundar som jag kelade med hela tiden. Det var en Leonberger och en Bordercollie. Jag vill ha hund. Det var som att vi klickade från första stund. Särskilt Bordercollien som hette Digger var otroligt social och charmig.
Jag hann fördjupa min relation till Lotta och se henne med nyktra ögon. Och även utan alkoholens förskönande filter var hon otroligt vacker. Inte bara bildskön utan också charmig på ett obeskrivligt sätt. Jag kände mig så otroligt tillfreds med att få vara i hennes närhet än en gång.

30 juni
Nu går livet min väg för när jag tittade på en karta såg jag att när jag har cyklat till min underbara brygga har jag kommit halvvägs till Lotta. Denna insikt kunde jag inte låta vara utan skickade med darrande händer ett sms och frågade vad hon gjorde och om hon ville ta en promenad. En smart fråga att ställa till en hundägare tänkte jag.
Vi träffades en timma senare. Jag ställde cykeln vid hennes hus så att jag skulle få anledning att följa henne hem igen. Lotta och hundarna verkade glada att se mig, fast hundarna visade det mer fysiskt med hopp och slick. Lotte gav mig en mer reserverad kram. Tänk om det vore tvärt om?
Jag njöt lika mycket av Lottas närhet även denna gång fast det kom tyvärr lite smolk i glädjebägaren. Hennes mormor som bor i Örebro, hade blivit svårt sjuk och Lotta var tvungen att åka dit i morgon. Hon visste inte hur länge hon skulle vara där. Mormodern var 91 år gammal och hade nog inte så lång tid kvar enligt vad Lottas mamma hade sagt.

1 juli
Lotta skulle åka till sin mormor i morgon så jag fick ytterligare en dag att frotera mig i hennes närvaro. Vi tog en lång promenad med hundarna och släppte dem lösa på en äng. När vi såg hundarnas ivriga glädjelek suckade Lotta hur kontrastrikt livet är men glada hundar och en döende mormor. Lotta sa att hon brukade försöka att springa av sig sina sorger. Hon tänker på dem ett tag men sedan tar hon en runda i skogen i snabb takt och bestämmer sig för att springa ifrån bedrövelserna. Jag förstod att Lotta troligen aldrig haft några djupare problem som inte lät sig bli bortsprungna så lätt, men jag sa inget utan njöt av den enorma glädje och energi som Lotta utstrålade.

6 juli
Solen skiner och Lotta har kommit hem från sin sjuka mormor. Hon hade ringt och frågat om jag ville följa med ut på en tur med hundarna. Självklart svarade jag ja. Efter en dusch tog jag cykel och for iväg. Jag föreslog att vi skulle gå till bryggan och Lotta sade att hon inte visste var det var men att det lät trevligt. Alltid lika positiv. Det tog betydligt längre tid än vad jag hade tänkt eftersom jag enbart hade erfarenhet av att cykla den sträckan. Men tids nog kom vi fram och satte oss. Hundarna passade på att dricka vatten och doppa tassarna. Nu satt jag på världens skönaste plats med världens skönaste tjej. Lotta vände ansiktet mot solen och blundade. Jag fick fungera som ryggstöd. En uppgift jag åtog mig mer än gärna. Solstrålarna som reflekterades i dammen lös upp Lottas ansikte. Ingen konstnär i världen skulle kunna återge denna otroliga skönhet. Allt skapande är trams jämfört med denna perfektion av form och färg. Nu är jag lycklig. Nu mår jag bra.

11 juli
Mormodern dog idag. Lotta och hennes mamma hann dit i tid för att få ta farväl. Lotta sa att det såg fint och fridfullt ut när hon dog.
13 juli
Jag tror att jag har blir allvarligt kär i Lotta. Jag tänker på henne hela tiden och allt annat än att få vara med henne känns fel. Jag tror att Lotta är kär i mig fast samtidigt kan det vara ett önsketänkande för emellanåt talar hon om sin pojkvän med sådan värme att det gör ont i mig.

24 juli
Jag har försökt att lära mig tämja en bit lera. Det är svårt men roligt. Tre gånger har jag dessutom påbörjat ett porträtt av Lotta och tre gånger har jag misslyckats. Jag kan omöjligt ge hennes utseende rättvisa. Uppgiften är övermänsklig.

26 juli
Varje dag säger någon röst inom mig att jag inte borde träffa Lotta så ofta. Hon kan ju tröttna på mig och dessutom kommer hennes kille hem snart. Varje dag lovar jag mig att ta en paus i vårt umgänge. Men varje dag kommer jag på någon anledning till varför jag måste ringa eller cykla dit. Lite skamligt inser jag att jag är sjukligt besatt av henne och lovar mig själv att absolut inte träffa henne dagen efter. Men nästa dag är allt glömt och åtrån driver mig.

30 juli
Idag kom Andreas hem igen. Han kom och jag försvann. Lotta frågade om jag ville träffa honom men den smärtan ville jag inte utsätta mig för. Jag vet att Lotta älskar honom och ser mig som enbart en god vän. Någon som lyssnar och håller med. Någon som bekräftar och ger beröm, men inte som en fullvärdig man att dela sin själ och kropp med. Andreas verkar vara en lugnt och stabil kille om jag får gå efter vad Lotta har sagt om honom. Faktiskt verkar han ganska trevlig. Synd att just han ska vara den som har vunnit kärlekens jackpot. Synd att det bara finns en högsta vinst. Synd att det inte var jag som vann.

8 augusti
Hej älskade vän. Nu är det inte lika kul att vara kär längre. Jag förstår att jag har satt mig i en situation som inte är bra för mig och att jag har ställt upp i ett lopp jag bara kan förlora. Likväl så dras jag in i det som en båt i en virvel. Jag flyr men sugs in.

10 augusti
Jag har träffat Andreas. Han var trevligt tyvärr. Vi har gått en promenad med hundarna och han berättade hur underbar Lotta är och så fint det var av henne att ta hand om den döende mormodern. Jag håller med men vill bara skrika av smärta. Andreas verkar tro att Lotta har ordnat en kompis åt honom medan han var borta och nu ska jag tjänstgöra som killkompis åt båda två.

12 augusti
Andreas är den snällaste mannen i världen. Han inte bara låter mig få umgås med världens skönaste tjej. Han låter mig också få göra en del nya erfarenheter som jag inte kan göra bland de andra unga estetstudenterna. Idag gick vi i ner i deras källare. Där hade de ett vapenskåp. Andreas visade mig sina vapen. En amerikansk Ruger-pistol och ett jaktgevär. Han sa att jag kunde få följa med och jaga vildsvin någon helg om jag ville. Jag fick inte skjuta eftersom jag inte har licens men om det är lugnt kan jag få prova att skjuta några skott. Kanske rent av fälla ett vildsvin. Men de är svåra at hitta de rackarna, suckade han.
Nu gjorde jag något väldigt dumt. Plötsligt när jag stod där och vägde han pistol i min hand, tog jag den mot mitt högra öra och gjorde ett pang-ljud med munnen som om jag hade tagit livet av mig själv. Jag försökte skratta bort mitt till tag men förstod på Andraes svartnande blick att jag hade brutit mot något tabu. Han tog pistolen ifrån mig och låste bestämt in båda vapnen i skåpet igen.
– Jag visste ju att det inte var laddat, ursäktade jag mig.
– Man får aldrig göra så. En gång på tiotusen kanske det ligger en kula i pistolen och då blåser du bort halva skallen, sa Andreas med dramatisk röst. Man får inte lära kroppen att göra såna rörelser helt enkelt.
Andreas förklarade också att självmord inte är något att ta lätt på. Han menade att det var ett svek mot de man lämnar efter sig. En egoistisk handling som inte ska skämtas om. Jag sa att jag inte hade tänkt igenom det så noga men att det kanske kan finnas tillfällen då självmord är befogat. Andreas håll inte med om det och jag kände att den här situationen var olustig. Mycket på grund av mig så klart.

15 augusti
Lotta ringde och frågade om jag vill följa med henne på en promenad. Självklart, svarade jag och hon verkade väldigt glad att träffa mig. Det kände jag på hennes extra hårda och långa kram. Resten av promenaden försökte jag utröna vad som hänt och hur hon mådde, men utan att lyckas.

18 augusti
Broder, jag mår inte bra. En ångest har vuxit i mig. En ångest som ligger som ett konstant brummande oljud i min hjärna. Det känns som när någon öppnar ett fönster trots att det råder snöstorm och ovädret sveper in och förstår den lugna hemtrevnaden. Jag känner mig som ett föräldralöst barn i ett krigsdrabbat land. All trygghet och tröst har vänt mig ryggen. Falluckan har öppnats under den dödsdömde och han faller fritt och inväntar att repet ska streckas och en knyck ska knäcka nacken och släcka hans ynkliga liv. Jag faller men knycket kommer aldrig. Jag faller bara längre och längre ner, och mitt liv blir bara ynkligare.

22 augusti
Hej, Har du fortfarande möjlighet att ordna jobb på hamburgerrestaurangen i Göteborg? Jag har bestämt mig. Jag ska ta något jobb. Annars går jag bara runt utan att få gjort någon vettigt. Min sysslolöshet plågar mig fruktansvärt men jag kan heller inte förmå mig att göra något. Jag tittar på mina blanka papper utan att förstå vad jag ska göra. Noll inspiration.

28 augusti
Idag hjälpte jag Lotta plocka äpplen. Men en PET-flaska fäst på en lång pinne gick det lätt att få ner äpplen från marken, men några äpplen krävde en vig apa som kunde klättra. Den apan var jag. Lotta ser nog mig som en rolig apa. Ett levande gosedjur. Som en tjej som umgås med gaykillar för spänningens skull, tills hon tröttnat och skrattar nedsättande åt dem med sina vänner. Den här apan satt där uppe och beundrade den sköna kvinnan som gick där nere på marken. Ge mig en jordnöt och jag gör några konster.

30 augusti
Lyssnar till hennes klingande röst. Andas in hennes dofter och hormoner. Ser hennes lena skin och känner hennes andetag. Tänk att blott för en enda gång få smeka av henne kläderna och låta våra kroppar förenas i en varm akt. Hon får ta av min kropp och jag ska ge hennes själ en resa i rus. Jag vill ligga med henne på moln högt upp i skyn, men inser att jag kommer att få ligga helt själv långt ner i en kall grav.

3 september
Tack för att du ordnade jobbet på hamburgerrestaurangen. Jag börjar om fjorton dar. Tack!

10 september
Idag hade jag tänkt att ta farväl av Lotta och Andreas. Jag tänkte berätta att jag ska sluta plugga, flytta till Göteborg och börja jobba tills jag vet vad jag vill göra med mitt liv. Det skulle bli en dag fylld med känslor och jag skulle krama och vara med Lotta länge för att dra ut på avskedet tills det var tvunget att göra ett dramatiskt ryck för att överhuvudtaget kunna komma loss. Så tänkte jag. Men mitt avsked fick Lotta att minnas sin mormor. Visserligen fick jag mer kramar än jag hade önskat men de var inte ämnade mig. Jag fick tjänstgöra som en blöt kudde.



20 oktober
Älskade broder. Nu bor vi i samma stad. Jobbet på Clock på Fredsgatan är supersegt men ger mig pengar och struktur. Två saker jag saknat och som drev mig ner i avgrunden. Jag serverar människor som har lyckats bättre än mig. Som har lyckats fullfölja sina studier, skaffat erfarenhet, fått jobb och hittat den partner de ska bilda familj med och leva ihop med i evigheter. Det är dem mot mig. Jag ser dem men jag tror inte de ser mig. Jag är bara en automat som man drar kortet i och ut kommer en hamburgare. Automaten avslutar köpet med ett glatt ”Önskas något mer? Och Smaklig måltid!” men det hör dem inte.

26 november
Jag trivs här. Vi har mycket att göra på jobbet och jag jobbar över så mycket jag orkar. Jag har lärt känna regionalchefen och vi har kul ihop. Det var inte något taktiskt drag för det vet du att jag inte är mycket för, utan en ren slump. Vi hamnade hemma hos honom efter en afterwork och drack oss igenom några av hans Whiskeyfynd och lyssnade på ska och reagge. En trevlig kille.

20 december
Det börjar bli kallt. Kylan sitter mer i vinden och den fuktiga luften, än vad termometern berättar. Jag umgås fortfarande med regionalchefen en hel del men hans mer oangenäma sidor börjar ta sig uttryck, Mest stör jag mig på hans syn på de som jobbar på golvet. Han ser dem inte som individer med egna tankar och känslor utan mer som en vara. Han omnämner dem ibland som ”human kapital” vilket skär i mig. Kanske håller jag på att bli kommunist? Eller i alla fall humanist. Extra känslig är jag för denna kränkning då jag har lärt känna en av mina kollegor lite extra bra. Hon heter Samira. Hennes mamma och pappa kommer från Serbien men själv är hon född här. Hon är 23 år och jobbar kvällar på restaurangen. Hon har avbrutit sina studier, och jag måste väl erkänna att jag också har gjort det, eller snarare pausat. När motivationen och pengarna räcker ska hon fortsätta sina studier på Chalmers. Samira är nog den tuffaste tjej jag har träffat. Hon säger vad hon tycker utan att vara elak. När hon säger något så låter det så självklart att ingen kan säga emot.

8 januari
Så många rövslickare det finns på jobbet. Folk som jobbar extra mycket när höjdarna är på besök och som sitter på möten och nickar instämmande när ”rätt” person talar och skiter i de andra. Det är människor vars hela existens går ut på att kliva ett steg till på karriärtrappan.

20 januari
Idag skickade jag det här till Lotta:
Älskade Lotta,
Jag måste skicka ett livstecken. Jag jobbar och sliter här i min blåsiga håla. På kvällarna blir det en hel del dataspelande i min enrummare. Jag har faktiskt inte tänkt så mycket på dig som jag befarade men idag kom det plötsligt över mig att det var evigheter sedan vi hördes. Jag påmindes lite när jag satt och fikade med min tjejkompis Samira. och insåg att hon är nästan lika snygg som du. Nej, nu fjäskar han, tänker du säkert och så kanske det är. Ibland känns folket här lite ytligare och jag kan väl inte säga annat än att jag till viss del har blivit en robot som går igenom vardagen utan at tänka, det blir liksom lättare så.
Nu när jag skriver kommer en grym saknad i mig. Jag saknar att sitta bredvid dig. Jag saknar att lyssna på dig. Jag saknar att få se på dig. Jag saknar dig! Nej nu måste jag sluta.
Sköt om dig! Kram Philip

8 februari
Skitväder, Slask som yr runt och blöter ner allt som kommer i dess väg. Kallt, rått och fuktigt. Skitväder. Men jag älskar det. Nu kan jag skylla på vädret när jag mår dåligt. När vintern lyser i sin finaste prakt blir det bara ett dubbelt straff att må skit.

17 februari
Lotte har inte svarat på mitt mejl.

20 februari
Tack för att du inte sa något Andreas. Enormt stort tack för att du glömde berätta om förlovningen. Jag råkade kanske bli bortglömd och raderad som en glad parentes. Men du ska veta att jag lever vidare i Lottas hjärta. Det finns ett litet, litet rum där jag kommer att bo för alltid. Det kan du inte radera hur gärna du än vill. Men nu är det ni två och jag önskar er all lycka. Synd att vår vänskap inget var värt, men du ska veta att det finns en bild av Lotta på min dator och den ler emot mig varje dag.

15 mars
Igår hade vi fest med jobbet. Vi skulle fira tjugofemårsjubileum. De hade hyrt ett gammalt ordenslott utanför stan. Allt började bra och ett tag (och efter några drinkar) kändes det som att det skulle bli en kul kväll utan sällskap av fru Ångest. Men när vi var framme vid desserten kände jag att personerna runt mitt bord sakta hade börjat berätta tysta skämt som de gladdes åt. Eftersom jag inte fick höra antog jag att det var mig de skämta de om. Bang, där kom ångesten som ett piskrapp. När jag fick anledning tog jag min konjak och gick iväg och letade upp min kompis Samira. Hon satt vid ett bord en bit bort. Jag gav henne ett tecken och gick bort mot en balkong fylld med rökare, Tanken var att hon skulle komma efter, men hon kom aldrig. Jag stannade kvar bland rökarna ett tag fast ingen tog kontakt med mig. Efter ett tag såg jag att Samira reste sig upp, skrattade mot några manliga bordskavaljerer och gick iväg mot toaletterna. Jag skyndade mig efter henne men hann inte ikapp innan hon slank in på damernas. Efter ett bra tag kom hon ut. Jag ställde mig framför henne och tänkte fråga om hon ville gå ut en sväng och se slottsgården i nattbelysning, men istället tittade hon ner och sa:
– Du kan gå in, det är ledigt.
Jag stod förvånat kvar samtidigt som hon försvann in bland de övriga. Klockan 24.00 gick första bussen till centralstationen för de som inte ville stanna längre. Med på den var alla över femtio, två gravida, en som ska resa utomlands tidigt i morgon - och så jag.

16 mars
Idag jobbade jag kvällspasset med Samira. Först verkade hon avvisande men jag förstod att hon skämdes för sitt beteende på festen. Hon förklarade att det hade skämtats om mig på festen och att en kille hade imiterat mig som den som inte kunde arbeta utan väntade på att nagellacken skulle torka. Skämten hade handlat om min känslighet och gjort mig till en person med tydligt feminina drag. Tydligen hade killens elakheter förlöst något uppdämt behov av att få driva med mig. Som att alla ville men ingen hade vågat eller kunnat med. Samira skämdes för att hon hade skrattat och för att hon inte vågade säga ifrån utan istället skrattade med och ignorerade mig.

24 mars
Tack för dina värmande ord. Idag har jag sagt upp mig. Det var lätt och chefen gjorde inget för att jag skulle ändra mig.

5 maj
Imorgon åker jag här ifrån till moster Astrid Gunnarsen i Kungälv. Jag berättar snart mer.

9 maj
Idag åkte jag förbi vår högstadieskola. Åratal av lidande sköljde över mig när jag såg dess tegelröda fasad. Det var som att huset blottade sina huggtänder när jag passerade. Jag bor bara några kilometer där ifrån så hur konstigt det än kan låta bestämde jag mig för att gå tillbaks till den vidriga skolbyggnaden senare på kvällen. Minnen kom tillbaks. Både om Emma som jag hånglade med bakom slöjdsalen och grabbarna som döpte mig i toaletten de precis hade begagnat. Alla jävla medlöpare som skrattade och lärarna som inget såg. Eller Patrik som spred rykten om att jag ville att han skulle visa mig hur man runkar. Och matteläraren som hade nåtts av ryktena och ville visa mig hur man gjorde. Det var vår högstadieskola det.
Moster Astrid är snäll. Hon är nog glad över att ha fått en inneboende nu när hennes son har flyttat till Australien. Hon sa att hon var rädd att han skulle träffa någon där och bli kvar. Men hon får väl flytta efter om hon får barnbarn. Hon har ju inga andra barn. Att diskutera med Astrid är däremot helt meningslöst. Hon säger bara sånt som alla kan räkna ut själva och inget som någon kan uppleva som förvånande eller stötande. Hennes kulturella preferenser rör sig om personer och musik som dog ut för fyrtio år sedan. Men hon lagar god mat.

11 juni
Jag står inte ut längre. Samhället, minnena, Astrid och den totala tystnaden på kvällarna ger mig panik. Jag måste här ifrån!

17 juni
Ja, jag kanske försöker fly från mig själv. Och ja, jag kanske borde söka hjälp, men jag vägrar göra det här i Kungälv. Lotta sa att jag kunde få sova hos dem några nätter tills jag hade ordnat en ny lägenhet. Så nu bär det av till Stockholm igen.

29 juli
Hon vore garanterat lyckligare med mig och jag med henne. Om Gud finns så löser han det. Lätt som en plätt. Hundarna kan attackera Andreas. Något händer som förändrar allt och Lotta och jag blir ett par och våra kroppar får förenas för alltid. Varför är allt så fel? Varför måste det vara två? Tre vore väl mycket bättre? De senaste dagarna har min hjärna gått på högvarv för att lista ut vad som kan ändra på det hela. Tankarna är tyvärr inget jag vill berätta för någon utan jag gör allt för att förtränga dem när de dyker upp.

4 augusti
Det finns fler än jag som har det svårt här i den kungliga huvudstaden. Igår mötte jag tjejen med de båda barnen som jag mötte på restaurangen i maj. Hon berättade att hennes minsta låg på sjukhus på grund av ett medfött hjärtfel. Hon visste inte om han skulle klara sig eller inte. Inte lätt att hitta en donator till ett så litet barn. Och om de hittar en donator så måste några andra föräldrar ha fått ett fruktansvärt budskap. Jag vill inte tänka så men min hjärna lever sitt egna liv.

21 augusti
Min hjärna. Jag säger åt den att det är fel. Rent av kriminellt men ändå vill den inte sluta. Den leker med tanken att Andreas ska dö. En olycka. Kanske i bil eller bara trilla ner från taket och bums vore allt så annorlunda. Men jag säger till min hjärna att så kan man inte tänka. Eller kan man? Är jag på väg att förlora förståndet?

3 september
Tänk om Lotta går runt och våndas som jag. Hon kanske lider mer men spelar bättre.

5 september
Lotta fick ett meddelande från Andreas om att han blir borta på konferens ännu en dag. Jag log vilket irriterade Lotta. Hon blev sur på både Andreas och mig och gick iväg. Jag sa inget.

6 september
Jag gillar min regnbågsmönstrade Calvin Klein-halsduk. Den minner mig om när Lotta och jag träffades. Hon tyckte den var snygg och passade mig.

12 september
Hon höll upp en baddräkt så anspråkslös i sin lilla Filippa K-påse, men min fantasi gick igång och jag såg en naken kvinnokropp som försiktigt rullade av sig den blöta dräkten. Solens strålar glittrade effektfull i dropparna på hennes våta kropp. Jag fick se en snabb skymt av hela hennes mest välsignade områden och värmen steg. Brått vaknade jag upp ur min underbara dröm då hon tog fram ett par mörkblå herrbadbyxor. Jag förstod att de inte var ämnade för mig och jag kastades brutalt tillbaka i det stenbrott som var min verklighet. Jag log för att bekräfta Lottas val av kläder och dog inombords.

15 september
Idag cyklade jag förbi en död koltrastunge. Jag kunde inte låta bli att stanna och betrakta den. Tänk så onödigt att beröva ett nykläckt liv sin existens. Att födas för att dö. Undra om dess mamma sörjde? Jag tog en pinne och puttade ner den i det höga gräset i diket. Kanske har dess själ kommit till en bättre värld och dess tomma kropp får bli näring åt maskar och blommor. Så vill jag ha det när jag dör.

10 oktober
De fattar inte hur bra de har de som har varann. Inget kan skilja dem åt. Inte jag, bara döden… nej usch så jag tänker.

12 oktober
Blodet stannar och huden blir blek.
Ögonen stirrar tomt och kroppen blir vek.
Plågan försvinner och friden tar vid.
Äntligen, äntligen får min själ sin frid.

19 oktober
Om de visste vilken ångest som skulle följa dem när jag är borta. Om de visste hur den skulle förtära romantiken. Inget blir sig längre likt. Men om de ger er hän i lust kan allt ändras. De har ödet i er hand. De har kraften i sitt hjärta.

26 oktober
Jo, jag mår bra, men dina svar dröjer allt längre. Har du tröttnat att läsa mitt dravel?
Idag hade de besök av ett par från barndomen. Jag satt som femte hjulet och skrattade och skålade. Jag blir allt mer en glad litet husdjur som drar mig undan när husse och matte vill vara för sig själva. Kommer fram och viftar på svansen när det är dags för promenad och får några klappar som tack. Voff, voff!

27 oktober
Jag vill allt oftare gå fram och ge Lotta ett litet paket som hon ombeds öppna bums. Däri ska hon finna mitt rykande färskt utskurna hjärta för att i nästa sekund se mig falla död ner.

30 oktober
Att strida mot sina egna drifter måste vara den värsta fiende en människa kan möta. Idag sa Lotta att om hon får en son ska hon döpa honom till Philip. Hon sa det säkert som ett kärleksfullt bevis för hur mycket hon gillade mig och mitt namn. Men jag tänkte bara att hon inte kan döpa det efter dess far eftersom hon ska bära mitt barn.

2 november
Jag vill dämpa min tärande ångest. Jag sitter som en torrlagd alkoholist och luktar på viner. Vad tjänar det till? ”Ah, viken doft av fat i detta vin från Toscana, färg av mörka körsbär. Ner i slasken men det!”

8 november
Sist skrev jag om viner. Det kanske var en slump eller något annat som talade, men jag har hunnit bekanta mig med några röda damer med lång hals. Några glas har rent av lyckats få mina tankar på annat håll och dämpat min ångest. Att jag inte kom på det tidigare.

15 november
Ja, jag vet att jag inte ska dricka för mycket men jag ligger ju på minus i alkoholkontot så det gör inget om jag unnar mig lite njutning. Tack för omtanken, men jag har kontroll.

20 november
Sokrates, drick din bägare med gift! Jag erkände varken mina fel eller drack mitt gift. Istället drack jag mitt vin tills Lotta tog det ifrån mig och bäddade ner mig i sängen. Mina skämt om att jag frös och behövde en mänsklig värmedyna möttes av tystnad. Men jag sov gott.

24 november
Idag sa Lotta och Andreas att jag inte kan bo kvar här. Att det inte fungerade så bra och att det hämmar både mig och dem. De sa det inte med de orden. Eller med några ord alls, men det var något i deras mimik som fick mig att förstå.

26 november
Det finns så mycket kärlek på vår jord. Det finns så mycket lidande på vår jord. Dessa krafter kan med lätthet riva itu en man som vore han en lite pappdocka. Död åt Andreas och död åt Lotta. Och död åt mig!

30 november
Idag satt jag bredvid en man på bussen. Han var dryga fyrtio år och hade ett ansikte som nog hade varit vackert men förvridits av sprit och amfetamin. Han pratade osammanhängande om några killar som tagit de tidningar han skulle sälja så nu hade han inget. Han hade ingen bricka och var rejält påverkad så jag tror inte han säljer tidningarna för Stadsmissionen utan har troligen stulit dem från någon olycksbroder. Han svor och beklagade sig över de ”jävla svinen” som hade stulit tidningarna från honom. Han kom igång och lade ut texten om någon kvinna som berövat honom livslusten. ”Den jävla horan” hade på något svårtolkat sätt gjort honom så väl arbetslös som bostadslös. Han grät nästan när han beskrev hur falska alla var. På nästa hållplats gick han av men kvar var stanken och tanken om att en ångest kan bryta ner en man så. Kanske är jag snart där?

4 december
Idag kom orden som jag skrev om. Jag gav en liten möjlighet till att det bara var min sjuka hjärna som drev med mig. Men idag sa Lotta på sitt mjuka sätt att det kanske vore bäst om jag flyttade till något eget. Kanske skulle jag kunna träffa en sambo att älska.

6 december
Nu har de börjat frysa ut mig. Men köld ska de fördriva mig. Det känns fördjävligt att bli behandlad så av de man älskar mer än livet själv. Svin!
8 december
Ack du falska sköka, du hora som sugit ut mitt blod. Du åt min själ och kropp. Jag hoppas den var god.

Kära läsare
Nu måste jag avbryta Philips mejlflöde. De kommande mejlen är både osammanhängande och fulla av bitterhet mot hans närmaste (även mig) så jag tror inte de är skrivna av de Philip vi känner. Hans finlemmade känslosamhet har förbytts i grov vulgaritet och hans insinuationer är enbart elaka. De kommande mejlen skulle kräva så mycket omskrivning och censurering av mig att allt som blir kvar är mina egna ord snarare än Philips.
Istället har jag talat med Lotta och Andreas och andra som träffade Philip i slutet för att bilda mig uppfattning om hur han var och den progress han gick igenom. Det är tydligt att Philip börjar bli en belastning för Lotta och Andreas, Vid ett par tillfällen har de bett honom söka hjälp men han saknar insikt om det sjuka i situationen.
Flera gånger har Philip skrivit om en artikel som han läst som handlar en om nynazist som blev så upp över öronen förälskad i en flyktingtjej från Irak. Nazisten slets mellan känsla och tro att han kände sig tvungen att döda henne. Något i den historien fångade Philips tankar och han bar den med sig länge.
Henrik Magnusson

12 december
Igår kväll när jag cyklade hem över Västerbron stannade jag och njöt av utsikten. Små lysande prickar som bildade ett färggrant mönster under mig. Som lysmaskar som virvlas runt i en storm. Det hade inte varit svårt att med full frihet kasta sig ner i glittret och lämna min eländiga tillvaro. Men än är det inte dags. Än finns det mycket kvar att uträtta.

14 december
Lotta, Andreas och Philip eller Lotta, Philip och Andreas eller Philip, Andreas och Lotta eller Lotta och Andreas… eller Lotta och Philip?

20 december
Tack för att jag får flytta hem till dig Henrik och tack för erbjudandet att du kan komma och hämta mig. Jag uppskattar verkligen det. Låt mig tänka ett tag till vad som blir bäst.
Idag sa Lotta och Andreas att de ska fira jul hos Andreas bror och föräldrar i Karlstad. De sa att de ville ge mig en julklapp i förskott i form av en resa till Teneriffa. De skämtade om att många singlar åker dit över jul. Jag skrattade inte utan tackade nej och sa att jag hade planerat att åka till dig.
(Lotta hade mejlat att situationen var ohållbar och bett mig hämta honom. Hon skrev också att hon var orolig för Philips psykiska hälsa. Henrik)

Kvällen 21 december
Lotta kom in i huset och hittade en berusad Philip som rotade runt med hennes böcker. Hon hade frågat vad han letade efter utan att få svar. Då tog hennes vänlighet slut och i den stunden lät hon sin växande olust med Philips närvaro komma fram:
– Det kan inte fortsätta så här! Du måste flytta här ifrån bums. Om du inte kan lämna oss måste du söka hjälp. Vi kan följa med dig till psykakuten!
Philip svarade inte utan stod bara still och stirrade förvånad som ett barn som har ramlat och inte vet om det ska gråta av smärta eller skratta åt sin klumpighet. Philip gjorde varken eller utan gick snabbt iväg. Han stannade i dörren och funderade plötsligt vände han sig om och gick fram till Lotta. Hon grät och kramade om honom. Han besvarade hennes kram och förenade stod de båda stilla. Deras läppar mötas innan Lotta sköt honom ifrån sig. Han gick åter mot dörren men denna gång vände han inte.

På morgonen den 22 december
De hade bestämt att Philip skulle få stanna till den 23 december och skicka nyckel senare. Lotta och Andreas bar in två resväskor i bilen och startade motorn. Samtidigt tog de farväl av Philip. Lotte grät och Andreas såg sammanbiten ut. Kanske anade de.
De satte sig i bilen och for iväg. Philip gick in i huset. Exakt vad som hände sedan vet ingen.



På kvällen den 27 december

Lotta och Andreas kom hem och fann Philip död. Han hade hängt sig i smidesverket till trappan. Som snara hade han använt sin regnbågsfärgade halsduk, den han bar då han träffade Lotta för första gången. Polisen gjorde ingen anmälan och inget åtal väcktes eftersom det inte var något brott. Men jag fick ta del av den så kallade ”slasken” och den dokumentation som fanns. Som alltid vid självmord och olyckor är inte detta offentliga handlingar (eftersom inget åtal väcks) så alla namn ströks av tjänstemannen som delgav mig handlingarna.

Lotta och Andreas gifte sig ett halvår senare och har nu tre barn. Inget av dem heter Philip.

Vila i frid älskade bror.

Går du i tankar om självmord eller känner någon du misstänker gör det? Kontakta Mind på tel. 90 101 eller www.mind.se.

© Henrik Magnusson


Författare:

Publicerat

Dela: