Den utvalda

Maryam satt på en stol utanför salongen. Den annars öppna och inbjudande dörren var stängd. Varför fick hon inte komma in? Mor hade beordrat henne att vänta utanför. Varför hade hon styrt ut henne i den vackra klänningen om det nu bara var farmor Ayla i fotografiet på väggen som skulle få beundra det vita sidentyget?

Mor hade väckt henne bryskt när hon drog isär gardinerna och öppnade balkongdörrarna på vid gavel. Ljuset flödade in och kittlade hennes näsborrar och bruset från zuken, marknadstorget, ringlade sig in och lade sig på hennes kudde. Maryam drog upp täcket för att stänga ute ljudet av de kacklande hönorna som skrek för full hals när de fångades in, för hon visste att de skulle få sina fötter bundna. De skulles tryckas in i trånga korgar eller bäras upp och ner i rep och föras till en av Damaskus trånga bakgårdar där huvuden skulle skiljas från kroppar samtidigt som slaktaren lovprisade Gud för maten som serverades i Hans namn.

– Maryam, sitt still så att jag kan få kammen genom håret. Jag tror en katt har lekt garnnystan med ditt hår igen. Vilken man vill ha dig om du inte tar hand om dig själv?

Maryam försäkrade mor att hon inte ville ha en man. Mor gjorde korstecknet med sina händer, formade munnen och lät en spottloska landa på golvet. I luften, haua, fanns djinnerna som kunde göra spratt av människors önskningar, och nu tog hon tillbaka trolldomen hennes dotter hade uttalat i deras närvaro.

Maryam kunde inte förstå varför mor slet i hennes hår, för hon hade inte sett till något inbjudningskort. Fester och bröllop planerades månader i förväg och kom med en speciell budbärare som sedan satt timtals och skvallrade om värdparet medan han tömde innehållet från sockerskålen i sitt kaffe och plockade ut de bästa baklavabakelserna, de som flödade av nötter och badade i kanderat rosenvatten, från tallriken som mor alltid dukade upp för gästerna i finsalongen.

Mor drog den vita italienska sidenklänningen över hennes huvud, den hon bara hade fått beundra på avstånd. Något var på gång och hon visste inte vad det var, vilket gjorde henne rädd och upprymd på samma gång. Klänningen smet åt kring hennes midja och fick bysten att se ut som om den redan nått sin fulländning. Om hon inte visste bättre skulle hon ha trott att hon gjordes iordning för sitt eget bröllop.

Genom den tjocka cederdörren hörde Maryam mors ljusa röst lägga sig över faderns raspiga röst, som formats av sena nätter med whisky och cigaretter. De sistnämnda låg alltid i kavajens vänstra ficka och trängdes med slipsen han slet av sig så fort han slog sig ner i sin fåtölj. Abu Yosef fick pengar att arbeta för honom och han tog hem saudiska affärsmän så att de kunde slappna av, lossa sina tungor och skriva under avtal och kontrakt. Hon hade hört honom skryta att poker och whisky förenade bröder över religionsgränserna.

Deras familj var bara kristna till namnet. Far hade sett sina föräldrar bli ihjälskjutna av soldater höga på haschisch. Han själv hade undkommit med ett skott som passerade genom låret och fastnade i väggen bakom honom. Han hade blivit liggande på golvet och sett sina föräldrars liv och blod rinna ner i soffan de satt sig i för att dricka kaffet som ännu var varm i kannan på brickan bredvid de små sirliga kaffekopparna. Efter det bad han inte till en hänsynslös Gud som vände dövörat till när han bad om nåd. Geväret hade riktats mot hans huvud, men han kastade sig ner mot golvet samtidigt som skottet tog i benet. Han haltade lätt på vänsterbenet efter det, men om någon undrade var det på grund av polio som om det skulle sudda ut minnet.

– Varifrån har flickan fått sina fantasier? I mitt hus nämner ingen Gud.
Far hade slagit henne i ansiktet med öppen handflata, för att skrämma Gud ut ur henne, när mor hade berättat om synen som mött henne i trädgården vid Jungfrustatyn. Far hade sedan gått in i sitt kontor och de hade hört honom dra ut en låda i skrivbordet, där de visste att han förvarade en flaska whisky.

När han kom ut igen var hans röst mjukare och hans ögon vandrade rastlöst över rummet tills den fångades av oron i hans frus ögon.

– Var har hon kommit i kontakt med Gud?
Precis efter att han hade ställt den frågan, slog han handen för munnen, närmade sig mor som backade längre bort från honom. Han höjde ett anklagande finger mot henne.

– Det måste vara din galna syster.

– Hon är bara en nunna.

– Gud finns inte. Har han någonsin hjälpt någon? Mig?

Far hade sjunkit ner mot golvet, höjt sina händer mot himlen och sedan slagit armarna runt knäna och gjort sig liten.

Maryam hade träffat mostern en gång, en mörkklädd kvinna vars kropp och hår låg gömda i lager av tyg. Hon hade blivit bjuden på mat, ätit det som serverades under tystnad och sedan försvunnit ut i mörkret till den väntande taxin som far hade ringt efter. Nej. Hon hade inte upptäckt Gud genom någon. Han hade hittat henne.

Maryams hår på underarmarna reste sig upp av en kall pust som drog genom korridoren och mot den stängda dörren. Dörrhandtaget drogs ner och dörren öppnades. Hennes föräldrar reste sig samtidigt upp ur soffan de suttit i.

– Släppte guvernanten in dig?

Hon hade inte hört dörrklockan vars ljud dundrade som åskväder för att kunna nå de över tusen kvadratmetrarna som herrgården bestod av. Det måste vara fel på hennes öron. Ögonen också, för hon kunde inte se vem föräldrarna hälsade i handen innan dörren stängdes. De hade tidigare låtit arga för de höjde sina röster så fort de nämnde Maryam vid namn. Nu med främlingens ankomst låg deras skratt och lockade bakom deras ord.

Hennes framtid hade varit ett långt utdraget samtalsämne. De hade anställt den franska guvernanten i ett sista försök att locka fram kvinnan i henne och väcka lusten för den materiella världen. Mademoiselle Jacqueline tog henne till dyra butiker och modevisningar, men det enda de fick ut av det var att hon lärde sig tala skolfranska med perfekt brytning. Guvernanten hade stannat kvar långt efter att hennes anställning avslutades, då Yosef, Maryams äldre bror, blev förtjust i den vackra fransyskan som släppte ut sitt hår från den strama knuten i hjässan bara när han bad om det. Trots att de numera var gifta envisades de med att kalla henne för guvernanten som om det var en förkortning av hennes namn. Jacqueline hade lyckats med det hon kommit till Syrien för, att gifta sig in i familjen Al-Khoury, den femte rikaste familjen i Damaskus.

– Vi måste gifta bort henne innan hon får för sig dumheter.
Mor hade protesterat.

– Vi lovade varandra att barnen skulle få gifta sig av kärlek, precis som vi.

– Vi har bjudit in alla män av bra familj och ingen av dem har fallit henne i smaken. Hon tycks inte veta vad som är bäst för henne.

– Om hon inte vill gifta sig, kan hon bo kvar i huset så länge vi lever och när vi är borta tar Yosef hand om henne.

– Så att hon kan bli nunna bakom vår rygg? Jag bestämmer vad hon ska vara.
Hennes far hade drämt näven i borden och de visste att det var sant. I det här hemmet var Abu Yosef kung och om de inte lydde honom kunde han bli deras tyrann.

Innan tystnaden tog över hemmet om kvällarna, kunde Maryam ibland höra hur hennes föräldrar låg tillsammans i sin säng och viskade om henne, vad som skulle kunna hända i framtiden om de inte satte stopp för henne. Man och barn skulle få henne på andra tankar, få henne att glömma bort ett självvalt klosterliv. En kvinna med familjeplikter skulle inte springa till Gud och låta maten kallna på bordet.

Maryam tittade upp mot farmoderns fotografi för att finna tröst i hennes ögon. Hon hade inte varit så mycket äldre än hon själv när kameran fångade henne i ögonblicket när hon leende försökte rätta till sin blommiga huvudduk som halkat ner och fastnat i ett av hennes guldörhängen. Hennes ögon blänkte till som om hon också väntade på svaret som fanns bakom den stängda dörren. De hade aldrig träffats, men i drömmarna kom hon ner från väggen och kröp in under Maryams täcke. Farmor berättade om ökenvindar, om vandringar över slätter som rotlösa beduiner, om hur farfar till sist slagit sig ner i Damaskus för att försörja familjen med fåravel. Hur deras son, Maryams far, hade sålt gården med fåren och lärt sig att föröka pengar. Farmor var den första hon berättade om sitt möte med ärkeängeln Metatron. Hon hade förklarat att Gud var så stor och bländande att om Han själv kom ner från himlen skulle gården, gatan och hela Damaskus brännas ner till aska.

Som hon hade längtat efter att få höra Hans röst, sedan hon började smyga sig in i kyrkor på hemvägen från skolan. Far förbjöd dem inte att gå på gudstjänst, men hans ansikte var alltid så ansträngt och trött efter varje kyrkobesök, att mor med tiden inte bad honom följa med. Farmor hade berättat att han anklagade Gud att han inte satte stopp för kulorna som regnade över dem. Maryam kunde lägga sig raklång på en kyrkbänk, borra in näsan i träet som nötts av generationer människor som kommit och gått och med fingertopparna känna deras outtalade böner. Sedan kom miraklet, det som hon hade väntat på.

Hon hade vaknat av att ett lila ljus fyllt hennes sovrum och fått väggarna att vibrera som om de var levande. Samma ljus koncentrerades till en prick innan den utvidgades och tog skepnad av en ängel som var längre än takhöjden och fick böja sin rygg för att få plats i rummet. Vingarna som skiftade i rosa, blått och lila låg över hans axlar som en mantel som släpades över golvet när han närmade sig henne. Ängeln fick henne att känna sig trygg.

– Jag är Guds röst och Han har kallat dig för att tjäna Honom.

Hennes mor hade hittat henne nästa morgon vid fötterna av Jungfrustatyn, en gåva från mormor och morfar, där hon legat sedan gryningen och enträget bett ängeln att få följa honom till Himlen. Förskräckt hade mor sprungit till far och de hade tillsammans bestämt att deras dotter skulle leva ett normalt liv, utan Gud.

Bakom den stängda dörren skulle hennes framtid avgöras. Mannen därinne som satt med hennes föräldrar förseglade hennes öde med en ring och de i sin tur gav honom nyckeln till fängelset som livet var för henne.

Farmor tittade ner på henne från väggen och iakttog Maryams tårar som svämmade över och flöt ner över kinderna och ner i glipan där hennes byst mötte det trånga klänningslivet. Hur skulle Maryam kunna förlova sig med en man när hon redan var trolovad med Gud? Farmor blinkade mot henne och hon lyfte upp sin hand och gnuggade ögonen torra.

Salongsdörrarna slogs upp och mor Leyla trädde ut, stannade vid Maryam för att kyssa hennes panna.

– Det är någon vi vill att du ska träffa.

Det fanns ingen i rummet mer än hennes föräldrar. De satt i soffan, klappade på platsen mellan dem och hon satte sig lydigt. Far lade beskyddande sina armar på hennes axlar.

– Ni har visst träffats.

Hennes föräldrar pratade med den tomma stolen framför dem. Maryam kisade med ögonen, men såg ingen. Vem talade de med? Mor skrattade och lade sedan ner sina händer i knät där de skakade till en stund innan hon knäppte ihop dem som till bön.

– Baba, är det inte dags för de unga att ensamma få bekanta sig med varandra?

Far reste sig hastigt upp och Maryam såg hur något blänkte till i hans ögon, men när mor klappade hans hand satte han sig. Mor lugnade honom.

– Det räcker med att de promenerar tillsammans i trädgården. Snart kommer de ändå att vara på tumanhand.

Hon viskade något i fars öra och han nickade kort mot henne. Far tittade med sträng blick bort mot fåtöljen.

– Inte längre bort än till dammen. Vi vill kunna se er.

Maryam gick ut i trädgården, osäker på om hon skulle finna någon där. Hon satte sig vid fötterna av Jungfrustatyn, kastade av sig sina trånga skorna och lät fötterna andas mot gräset.

Ljusstrålar föll ner mot hennes fötter som skimrande silverpärlor, flöt ihop och ut ur ljuset steg en ung man ut. De ljusa hårlockarna ringlade ner mot axlarna och de gråa ögonen log mot henne.

– Maryam, jag har väntat på dig.

Röda fläckar spred sig över hennes kinder och hon tog tag i ynglingens framsträckta hand.

– Du kom.

Vid grinden dit han lett henne, tvekade Maryam och vände sitt huvud mot den vita herrgården där hon levt hela sitt liv.

– Far sa att vi inte fick gå längre än till dammen.

Han smekte hennes kind med sin hand och hon lutade sig mot hans bröstkorg. Kärleken pulserade mellan varje hjärtslag och in i henne. Han svepte med handen över huset och trädgården innan han lade den tillbaka runt hennes midja.

– Det här är din fars hus, men du har kallat på mig. Jag ska leda dig till min fars hem.

Maryam slöt ögonlocken, tog ett steg framåt och kände inte när rostaggarna sjönk in i hennes nakna fötter och färgade marken röd.

Författare:

Publicerat

Dela: