Den verkliga drömmen

Den verkliga drömmen

USA det var vår dröm. Vi hade velat åka dit enda sen vi var små. Miami, dit ville vi helst åka.
De vita sandstränderna, den heta solen, det turkosa vattnet och så självklart de snygga solbrända killarna. Allt vi drömde om fanns där.
Vi hade planerat allt. Jag och Sara skulle åka dit. Vi skulle åka efter skolavslutningen.
Det skulle bli en perfekt avslutning för högstadiet och en perfekt början på gymnasiet.
Vi ville bara åka bort. Ta det lugnt, sola, bada och ha så kul som möjligt. Inte tänka på gymnasiet. Komma ifrån vissa problem här i Sverige… Men det blev inte riktigt som vi hade tänkt oss…
Den här resan kom att bli en händelse som vi sent skulle glömma…


Klockan var 10.07 och idag skulle vi ha skolavslutning och jag och Sara skulle åka till USA.
Jag stod i hallen och sminkande mig, bakom mig låg väskorna i en hög. Jag tänkte att om några timmar så skulle jag och Sara sitta i ett flygplan som var på väg till USA. Det var helt ofattbart. Vår dröm skulle bli sann. Jag var så himla glad. Jag tänkte också på när jag och Sara satt hemma hos mig och beställde biljetterna, den känslan kommer jag aldrig att glömma. Jag var så glad så jag kunde spricka. När vi hade beställt biljetterna så kunde jag inte hålla tillbaka tårarna.

Klockan hade blivit mycket nu. Jag skyndade mig att sätta på mig mina skor och kollade snabbt i spegeln så att allt såg bra ut, sen så gick jag till Sara och därifrån så gick vi till skolan.
När vi kom till skolan så hade redan alla i vår klass kommit. De stod som på samma plats på skolgården som de hade gjort i nio år när vi hade skolavslutning (alla klasser hade nämligen bestämda platser.)
Vi gick fram till vår klass och började prata.
Snart var det vår tur att gå fram och sjunga för sista gången på nio roliga år i skolan.
Efter rektorns tal till oss så var det våran tur att gå upp och sjunga. Vi skulle sjunga en låt som vi hade skrivit själva. Den handlade om skolan, våra år tillsammans, allt kul vi har varit med om m.m.
Efter vi sjungit klart så höll vi också ett litet tal. Gav åttorna och sjuorna några råd om betyg. Sedan var det dags för en liten 'avslutningsmiddag'. Efter vår 'asvlutningsmiddag' gick vi och kramade alla lärare gav de en liten present och kramade alla i klassen och några personer i de andra niorna. Det var en så sorlig stämning. Det kändes helt konstigt, vi skulle kanske aldrig skulle träffa de här människorna igen. Men det sorliga försvann ganska snabbt när vi kom hem (till oss själva). Så fort vi kom hem så bytte vi bara snabbt om, tog våra väskor och åkte till flygplatsen. Det var min mamma som körde oss dit med våran gamla Volvo (Saras mamma följde också med).

När vi kom fram så checkade vi in våra väskor, fyllde i några blanketter sedan så var det bara att vänta tills vi fick gå på planet. Planet skulle lyfta 15.30 och klockan var 14.25
– Jag är så glad och nervös, sa Sara.
– Jag med. Åååh, kan inte tiden gå snabbare? sa jag.

Tiden gick snabbare, för nu var det dags att gå på planet. Vi kramade våra mammor. Jag kramade mamma väldigt hårt och sa att jag skulle sakna henne. Hon sa att hon skulle sakna mig med. Så sa hon att jag skulle vara försiktig. Sen var det dags att kliva på planet. Hjärtat dunkade så fort så att man nästan kunde höra hjärtslagen. Vi visade biljetterna och steg på planet.
Planet var stort och fint. Vi letade efter vår plats. Det var fönster plats. Vi satte oss och väntade på att planet skulle lyfta.



USAAA
Jag vaknade av det starka solljuset som sken in genom flygplansfönstret. När jag kollade ut och såg att himlen var rosa och solen höll på att komma upp. Det var det vackraste jag någonsin sett. Sara sov fortfarande.
Det var bara en timme kvar tills vi var framme. Jag var så himla glad.
Tiden gick och gick och nu var det dags att landa i USA, i Miami. Vi kollade på varandra och log så att mungiporna nästan nådde ögonen. Vi kunde inte fatta att vi var i USA nu.

När vi steg av planet kände vi den varma och salta havs doften och vinden blåste milt. Det var varm och skönt.
Vi hämtade våra väskor och tog oss till hotellet som vi skulle bo på. Det hette Vega och låg precis vid stranden.

Så fort vi kom fram slängde vi av oss kläderna bytte om till bikini och gick raka vägen ner till stranden. Vi solade och badade hela dagen.
- Åh, det är helt underbart här, sa jag.
- Det tycker jag med. Det är det helt fantastiskt.
Redan efter första dagen så älskade vi USA. Vi ville stanna där för evigt…

Efter den långa härliga dagen på stranden så gick vi upp till vårat rum. Duschade och sedan så gick vi ner till hotellets café.

Det bara försvann

Cafét var stort och fint. På väggarna så fanns det ritade palmer och en strand. Vi satte oss vid ett bord nära fönstret så att vi kunde se ut på havet.
Framför Sara så satt det två jättefina killar. De var solbrända och ganska vältränade. En av de hade ljusblont medellångt hår. Han hade ljusblåa ögon som glittrade som havet i solnedgången. Den andra killen hade lite mörkare hår, han hade ljusgröna ögon som lyste i den svaga solen som var på väg ner.

- Kolla bakom dig. Det sitter två ur söta killar där som kollar på oss, viskade Sara till mig.
- Va? Bakom mig? sa jag och vände mig om.
Precis när jag vände mig så vände sig samtidigt killen med det blonda håret om. Vi fick ögon kontakt. Jag blev helt varm.
- Sara, jag fick ögon kontakt med han i blont hår.
- Fick du? Tänk om de kommer hit och börjar prata med oss?
- Va pinsamt, jag vill inte prata med min dåliga engelska dialekt.
- Haha, lägg av nu. Din dialekt är inte alls dålig.

Efter en stund så kom de fram till oss.
- Hi girls, sa de.
- Hi.
- Are those seats free? Sa han med det blonda håret.
- Yes, they are. Have a seat. Jag kunde inte fatta att jag hade sagt have a seat.
- Oh, Thank you.
Den kvällen satt vi i cafét och pratade och hade en underbar kväll.
Dagarna gick och gick. Och för varje dag vi lärde känna de så tyckte vi mer och mer om dem. En dag så visade de oss en hemlig plats på stranden. Där satt vi och kollade på solnedgången och fikade tillsammans. Den stunden var helt sagolik så att jag bara ville frysa den stunden så att den kunde förvaras för evigt. Allt var helt perfekt. Det kunde inte bli bättre.

Men allt det bra och underbara försvann lika snabbt som det kom. Plötsligt så var polisen var efter James och Kelso, (Det var så de hette.) Och eftersom vi hade blivit deras flickvänner så blev vi inblandade i det. Jag och Sara visste inte vad vi skulle göra, vi chockade. Det kändes som om hela världen hade gått under.
- Kelso and James, how could you do this to us?
- We have’nt done anything, we swear.
- But why are the police looking for you then?
- We don’t know, we swear, But we think it is beacuse....
- Tell us the truth now.
- But...
- No but... tell us the truth.
De började förklara allt. Det var så att innan vi hade träffat de så hade två killar som var ganska lika de sålt droger för att tjäna ihop lite pengar till att laga deras bil som var trasig. Polisen trodde att de här killarna var James och Kelso. Så nu var de efter dem.
- Please help us! We have’nt done anything...
Jag och Sara var väldigt tveksamma. Vi ville hjälpa de, för innerst inne så visste vi att de talade sanning. Så jag och Sara tog oss mod till och hjälpte de att gömma sig. De kunde inte bo kvar där de bodde och inte heller på vårat hotell rum. Så de fick bo på ett hemligt ställe vid en strand. Varje dag så gick vi till de med mat och rena kläder.
- How long are we going to do this, you know that we must go back to Sweden.
- Not so much. The police will soon find the real criminals and then we can move back to our home.

Men så blev det verkligen inte, utan en man hade följt efter oss till James och Kelsos gömställe och han hade ringt polisen. Polisen fick inte tag på James och Kelso , för de rymde därifrån. Istället så blev vi gripna för att ha hjälpt dem att gömma sig. .

- Sara, vad ska vi göra?
- Ta det lugnt, det löser sig. Vi kan försöka förklara att det inte är de som de är ute efter.
- Men hur? Vi har ju inga bevis.
- Det är alltid värt ett försök.


Polisen förhörde oss och det blev en väldigt stor sak av det här. De trodde inte på oss. Det började sändas på nyheterna. Egentligen så kunde vi inte få något fängelse straff för detta för vi var minderåriga och inte amerikanska medborgare, men polisen anhöll oss ändå. De sa att vi var tvungna att sitta i häktet tills de hade hittat James och Kelso. Dagarna gick och vi hade varit i häktet i 3 dagar. Polisen hade fortfarande inte hittat James och Kelso. Jag och Sara började bli oroliga, tänk om vi inte fick komma tillbaka till Sverige. Tänk om vi skulle missa gymnasiet och allt. Vi var så rädda, hur skulle vi ta oss härifrån? Vi kände ingen som kunde hjälpa oss. Men plötslig på eftermiddagen på den tredje dagen så blev vi släppta. Vi trodde de hade hittat James och Kelso eller de riktiga brottslingarna. Men det hade de inte utan det var våra föräldrar som hade hört allt på nyheterna och kommit och hit för att hjälpa oss. Äntligen blev vi släppta. Direkt efter vi hade kommit ut så beställde vi en biljett hem och vi tog det första planet hem till Sverige. Några veckor senare så fick jag ett mejl. Det var från Kelso, han bad om ursäkt och han berättade att polisen hade blandat ihop de med de två andra killarna, så de var oskyldiga? Men det brydde jag mig aldrig om. Ännu idag så vet jag inte om han talade sanning eller inte. För Precis när jag skulle ta reda på det så ringde väckarklockan så jag vaknade…

Författare:

Publicerat

Dela: