Depression. En känsla av tomhet.

Det faktum att man kan vara så otroligt glad ibland. Men sen komma ikapp sina tankar och inse att man inte är glad. Inte egentligen. Att man tror att det äntligen har gått över. Men det har det inte. Det kommer hitta tillbaks.

Det kommer inte längre några tårar och sorgen är inte överväldigande. Det är känslan av tomhet som tar över. Känslan att inte känna någonting. Bara en lång oändlig smärta som inte går att bota. Känslan att inte orka mer. Att inte ha ett syfte eller någonting alls att leva för. Känslan av ensamhet.

När man vet att man dessutom faktiskt är en dålig människa. Man har snackat så mycket skit bakom folks ryggar och mått såå bra för det. Inte ett styng av dåligt samvete. Att man gör allt för att bli populärare och få uppmärksamhet av killar. Att man någonstans i det hela förlorar sig själv. Och blir den jag verkar vara nu. Någon som bryr sig alldeles för mycket om vad andra tycker. Och inte låter sig vara nöjd. Som ändå alltid lyckas misslyckas med alla sina fucking mål och aldrig lyckas med ett piss. Som bara finns för att finnas. Inte någons favorit. Onödig. Oviktig.

Jag vill inte vara kvar här. Säger jag ofta. Jag syftar väll dels på att vara skolan som alla tror, men min huvudsakliga poäng är att jag inte vill vara kvar på jorden. På denna fjuttiga planet där människor är idioter, inte minst jag själv. Hur vi långsamt förstör våran planet vi tilldelats och i och med detta också förstör oss själva.

Varför lever jag är frågan. Svaret är att det inte finns en enda bra jävla anledning och det är det som gör denna oändliga tomhet ännu större. Och det är ju inte ens fysiskt möjligt? Så jävla ont gör det.

Jag tycker överdrivet synd om mig själv. Att jag mår så dåligt. Det är mitt egna fel. När jag äntligen börjat hitta mig själv. Den riktiga jag. Men att jag lyckas förstöra det så snabbt. Lite uppmärksamhet och jag får fucking hybris. Hybrisen övergår fort till självkritik när uppmärksamheten försvinner. Jag är tillbaks på 0. Bryr mig bara om vad andra ska tycka. När jag säger bara, menar jag BARA. Min egna åsikt är oviktig, så länge jag tycker som alla andra. Ser ur som alla vill att jag ska se ut. Men det gör jag inte. Jag är ful. Har ingen midja, utan en sån där kropp jag själv sätt på andra och ogillat. En för stor näsa. Fult hår. Inga bröst. Massa födelsemärken i hela ansiktet. Vafan är de för beteende ens. Jag hatar mig själv. Och mina jävla idiot ideal som jag själv inte ens nästan når upp till. Bitch please. Varför klagar jag egentligen. Dö.

Författare:

Publicerat

Dela: