Det är bara att trycka på knappen

DET ÄR BARA ATT TRYCKA PÅ KNAPPEN

Till Pappa Martin

Han viker ut tidningen över hela köksbordet, gröten i den nya fina kastrullen är snart klar. Kaffebryggaren är laddad, det återstår att trycka på knappen. Klockan är bara tio över åtta på fredagsmorgonen i ojämn vecka. Ojämn vecka betyder tvättvecka. Även tvättmaskinen är laddad där nere i hyreshusets tvättstuga. Det var bara att trycka på knappen. Inifrån vardagsrummet sjunger Anna-Lena Löfgren för honom. ”Lyckliga gatan, du finns inte mer ,du har försvunnit med hela kvarter…” Han gläds åt cd-skivan han fått av sin dotter. Yngsta dottern i första giftet, som han brukar presentera henne. Det var nog bra att det inte blev några i det andra giftet tänker han.

Lyckliga gatan. På vår lyckliga gata tryckte vi inte på några knappar. Det fanns nästan inga knappar att trycka på. Ett rum och kök, Villagatan 18. Jo, jo det var andra tider då. Nu tvättar han sin vittvätt på 67 min, 60ºmed allergitestat och miljövänligt tvättmedel. Torktiden i den moderna tumlaren är inte heller särskilt lång. Han minns inte riktigt. Det blir i alla fall bara att trycka på knappen sedan. Det är förfärligt bra, det här nya.

När han var nere i tvättstugan i arla morgonstund samspråkade han med några kvinnor från tredje våningen. Nyinflyttade. De bad om hjälp. Han hade varit mycket stolt att kunna instruera dem hur de skulle sköta de stora maskinerna. Avslutningsvis hade han sagt ”och sedan är det bara att trycka på knappen”. Kvinnorna, förmodligen mor och dotter, hade nickat och lett sina stora bländvita leenden. Undrar om de förstod. Förstod de svenska tro, ja dottern kanske, det hade det nog sett ut som om hon gjorde.

Assyriska fotbollslaget består av fler svenskar än assyrier. ”Invandrarlaget som nästan blivit (All)svenskt”. Jahaja! Han bläddrar vidare. Rea överallt. Ny video till jul, microugnar, scanner vad nu det är, digital kamera. Ja Herre Gud han förstår inte vad folk ska ha allt till egentligen. Det är tur att jag är fyllda de 80, då slipper jag att fundera på Internet, datorer och sådant. Men han skänker ändå tvättmaskinerna där nere en tacksamhetens tanke. Varmgarage och konkursbeslut, nej det hoppar han över. ”Avlossade fem skott rakt in i kroglokalen”. Stackare, de hade väl inget annat att göra. De är säkert inte ägare till scanner och videor. Arma ungdomar!

Våra skott, de kom från slangbellorna minns han. Det var andra tider då. Inte fanns det en massa knappar att trycka på, men vi hade mycket att erbjuda varandra. Vi gjorde slangbellor till våra yngre syskon, vi smög på grannflickorna, vi busade bakom dassen på gården. Med ett leende minns han när de skrämt Fru Persson, fiskhandlarns käring, en mörk höstkväll när hon besökte stället. Det var också ett nöje!
Ut med tvätten och in med den i tumlaren. Ett tryck på knappen. Det spelar längre inte någon roll om det är torkväder ute eller ej. I lugn och ro med tidningen framför sig kan han fortsätta med en kopp kaffe. Köper Gevalia, men inte kommer det så många objudna gäster hit inte. Tänk, i början var det kul och spännande med reklam, numera bara jobbigt eller nördigt som barnbarnen säger. Tankarna far iväg. Plötsligt minns han doften av nymalda kaffebönor i Specerikonsum där han arbetet som springgrabb. Fruarna hade fått spara på bönorna under ransoneringens tid. Ja kära nå´n, vad tiden går. Nu är det ingen som maler kaffe nere i Telgehuset. Nu tar man det paket som behagas bara. Mellanrost, el-brygg, kokmalet, extrafint, extrastark, extrapris, espresso är det visst också något som kallas och så vidare och så vidare. Efter avläsning av streckkoder och betalning med Medmerakortet är det bara att promenera hemåt, till kaffebryggaren.

Sista skvätten ser allt lite svart ut, men inget får förfaras, det har han med sig från barndomshemmet. Där var det inte alltför fett alla gånger. Mamma, pappa och åtta syskon. I och för sig bodde inte vi alla ungar hemma samtidigt. Det var många år mellan den äldste och lillflickan. Nu har han det han behöver, han reder sig bra. Pensionen räcker skapligt. Han lagar sin egen mat, bakar ofta sitt eget bröd, han till och med brygger sitt eget vin. Det känns trevligt, och det är uppskattat, att kunna överräcka en fin vinflaska vid bemärkelsedagar. Det är åtskilligt han lärt sig i mogen ålder. När han pratar med systrarna om det, är det knappt att de tror honom. Eller är det så att de retas lite med brodern, han ler för sig själv.

Det blev tyst. Anna-Lena vill säkert sjunga mer för honom om hon bara visste hur mycket han tycker om melodierna. Han reser sig från köksstolen och går in till spelaren. Nu är det bara att trycka på knappen. Jaa ja, han ler vid tanken på när han den där morgonen fick lov att ringa dottern för att han inte fick igång musiken. De hade inte kunnat lösa problemet per telefon. Antagligen för att hon inte kunde ha en tanke på att han lagt cd-skivan upp och ner. Han slapp en dyrbar reparation , inget ont som inte för något gott med sig. Om jag skulle ringa till någon av flickorna. Den yngsta är säkert uppe, hon ska ju vara iväg vid åttatiden.

Hon hade nyss tagit upp tvätten ur sin tvättmaskin. Tvättmaskin inne i bostaden! Det är lättare att vara husmor nu än då. Då skulle han och bröderna hugga tvättved för att vattnet skulle värmas. De hade inte varit gamla när de fick börja hjälpa till med sådana vardagssysslor. Det var självklarheter på den tiden, i mitten på 20-talet. Nu ska barnen helst ha betalt för att de städar sina egna rum. Ja, Herre Gud ibland kan man tro att vi lever i den upp och ned vända världen. Eget rum, en tanke som aldrig föresvävat honom. En egen lägenhet någon gång i vuxen ålder det hade han väl drömt om, men eget rum. Nåväl, veden skulle huggas så att vattnet, som Midgårds-Nisse och hans häst kom med, kunde värmas. Ja kära nå´n, tänk ett sånt dividerande det blev om hästskiten. Blomgrenskan i gårdshuset kom sättandes med hink och skyffel. Men då hade han blivit arg minns han ”det är vårt tvättvatten då är det vår hästskit också”. Och så fick det bli. Den goda gödningen hamnade i vårt potatisland.

På tredje dagen var veden huggen, vattnet värmt och tvätten kunde börja bykas. Ett slitsamt arbete för en stor familj. Han och de andra småkisarna på gården hade emellertid undrat mycket över de tvättade plaggen. Om vintrarna hängde damernas mensskydd som istappar på strecken. Det skulle ta ytterligare några år tills han blev varse vad det var, nu vet han, men nu är det inte längre aktuellt att fundera över det månatliga.

Kaffet är urdrucket, tvätten är klar därnere. Klockan tickar sig sakta, sakta framåt. Han väntar. Han väntar tålmodigt. Vänder blad. ”Gratis spinning, suveräna instruktörer och cyklar. Passa på att få en gratis näringsanalys”. Vad håller folk på med? De cyklar inomhus när vi har så många fina områden här runt kring staden. Han kommer ihåg vad den lille grannpojken på landet sade för många år sedan. ”Di där stockholmarna di är inte kloka, di äter ute och skiter inne”. Det var tankar i en liten skärgårdspojkes vardag, när han stretade på i hemmet ute på ön, medan sommargästerna förnyade och förbättrade sina stugor.

Tiderna förändras och vi med dem. Gratis uppkoppling, 18 eller 24-månaders abonnemang eller kontantkort. Han är tacksam att han har en alldeles vanlig telefon. Nu sedan han fått den nya telefonen av sin yngsta kan han till och med ta sig fram i olika telefonväxlar. För privatkunder tryck 1, för företagskunder tryck 2, gäller dit ärende ditten tryck 3, gäller ditt ärende datten tryck 4…..Det hade varit knepigt med den gamla telefonen. På den nya telefonen finns ett litet fönster, som i bruksanvisningen kallades för display, märkligt, där han kan se om någon ringt och sökt honom när han varit på en stärkande promenad runt slussen med sin vän. Ja, det är bara att trycka på knappen.

Det är märkligt att alla behöver så mycket nuförtiden. Ungdomarna idag lever för stunden och dagen, de har inte kunskap att tänka tillbaka i historien och de verkar inte våga att tänka på den framtid som skall möte dem. Eller det kanske är det ett uttryck för saknaden av andra ting och handlingar. Gemenskap, samvaro, hjälpsamhet, lojalitet och solidaritet. De orden kan ungdomarna inte ens stava till idag. Vi byggde landet med blod svett och tårar. Vi hade hjälp och vägledning. Vi hjälpte varandra, det var en helt annan samvaro då. Folket litade faktiskt på sina politiker i stor utsträckning till skillnad från idag. Vi ledsagades av föräldrar, äldre syskon, Branting, Per-Albin, Erlander och Palme…. Därefter blev ingenting sig likt i politiken. Nu går inte folket ens till valurnorna. Här har arbetare kämpat och stridit för rösträtt. Lika rätt för alla oavsett inkomst och klasstillhörighet och senare även rösträtt för kvinnor. Ja det är märkligt att det har blivit så här. Den som tiger han samtycker. Nej så är det nog inte tror han, likgiltigheten är det farligaste hotet mot framtiden. Eller är det så att det finns fler hot mot framtiden? Ett stort hot är, har han förstått att någon verkligen skulle få för sig att trycka på Knappen. Knappen med stort K.

Det måste han prata med henne om. Nu äntligen ringer hon på hans dörr. Nu är det dags för den dagliga promenaden. De skall gå en sväng över bron, utmed kanalen, över slussen och in på Konsum. Han tog sista kaffet nyss, det är bäst att köpa ett nytt Gevalia paket. Det är som bekant Fars Dag snart.



Författare:

Publicerat

Dela: