Det är ditt tysta hjärta

Det är ditt tyst hjärta
(baserad på låten Quiet Heart av Kent)

Jonathan Mjulnstedt bävade inför besöket. Hans länge bortglömda barndomsvän Magdalena Millberg hade ringt dagen innan och frågat om hon fick komma. Eftersom han var så blödig hade han inte kunnat säga nej och undrade nu vad i helvete han gett sig in på. När de var små hade de lekt tillsammans, men så fort de började högstadiet växte de ifrån varandra. Magdalena flyttade till Stockholm och de sågs aldrig mer.

När det ringde på dörren kände han sig lite nervös. Vad skulle han säga egentligen? ”Hej igen efter femton år, kul att ses!” Tror inte det, va.
Men när han öppnat ...
Hon var den vackraste kvinna han någonsin sett, inte alls lik den finniga grannjänta han växt upp med. Hennes långa, mörka hår såg riktigt mjukt ut, och hennes ljusgröna ögon tycktes lysa. Hon var lång och välformad, också, kanske så mycket som en och sjuttiofem; han var en och åttisju. Och så smal hon blivit ... nu såg hon ju normal ut. Som liten hade hon varit knubbig – eller, nej, fet.

- Hej Jonathan! sa hon glatt och skakade hans hand. Gud, vad längesedan det är vi sågs!
- Ja, det är det, mumlade han frånvarande.
Plötsligt rädd skyndade han tillbaka in i vardagsrummet. Han hade haft ett par förhållanden förut, men inget av dem hade slutat särskilt bra. Han ville inte göra om samma misstag igen; det var för smärtsamt.
- Jonathan, skulle du kunna hjälpa mig med väskorna? ropade Magdalena från hallen.
- Nä, jag läser nu, sa han.
Han ville inte få det att verka som att han var intresserad.
Han måste vara likgiltig.

Magdalena suckade och kämpade länge med väskorna innan hon fick in dem i gästrummet. Hon såg inte särskilt glad ut sedan.
Samma eftermiddag kom Daniel, Jonathans polare, över. Han hälsade glatt på Magdalena och gick sedan in i köket för att ta sig en kopp kaffe.
- Jo du, Jonathan, sa han, är det okej om jag slaggar här ett par dagar? Mina föräldrar håller på och grejar i lägenheten, en liten födelsedags- överraskning. De säger att det kommer ta ett tag.
- Visst, sa Jonathan, du kan ta soffan.

Följande morgon stod Daniel vid köksbänken och rörde om i en kopp te. Magdalena satt vid köksbordet huvudet stöttat i händerna och dagdrömde. Framför sig såg hon hur hon och Jonathan sprang över en äng, skrattande och med sammanfogade händer. Det förstördes dock när den riktige Jonathan kom in i köket och smällde ned händerna på bordet. Försktäckt hoppade hon till.
- Ursäkta mig, men jag behöver den där tidningen, sa han med ett ansträngt leende.

Hon gav honom tidningen. Det var hur tydligt som helst att han inte ville ha henne där, men hon hade kommit av ett speciellt skäl och kunde inte åka, inte ännu. Hon gick ut till vardagsrummet där han och satt och läste sin tidning, slog sig ned mittemot honom och betraktade honom under tystnad.
Så tittade han upp.
- Vad är det? undrade han otrevligt.
Magdalena ryckte till.
- Inget, sa hon och sänkte blicken men sneglade på honom så fort han inte såg.

Den natten hade hon en mardröm, en mardröm om det helvete hon levt i under större delen av sitt liv. Hennes psykotiska far hade våldfört sig på henne och nästan misshandlat henne till döds vid flera tillfällen. Ofta kom minnena tillbaka till henne i drömmarna, och hon skrek. Plötsligt upptäckte hon Jonathan vid sin sida. Fast hon var inte längre i sängen, utan satt hopkrupen under fönstren, rädd för det underliga ljus som strömmade in under persiennerna. Han tog henne i sin famn, talade lugnande till henne. Det var första gången han uppträtt mänskligt mot henne, och det kändes nästan fel. Men så stelnade han till under henne, drog sig snabbt ut omfamningen och mumlade ”Ursäkta”.
Sedan var han borta.
Magdalena såg förbryllat efter honom.

Dagen därpå behandlade han henne sådär illa igen. Hon blev arg och skällde på honom, vilket resulterade i att han stack. Gråtande sjönk hon ihop på soffan. Daniel, som fortfarande var kvar, fann henne där en halvtimme senare och kom till tröst.
- Magda, vad är det? undrade han mjukt.
- Han hatar mig, hörde hon sig själv säga och kände sig otroligt dum.
- Nej, det gör han inte. Han är bara rädd för att visa sina känslor.
- Tror du det? Tack, Daniel.

Hon kramade honom snabbt. Men vad hon inte såg var att Jonathan var tillbaka; han stod bakom soffan och såg dem kramas. I ett moln av svartsjuka sprang han tillbaka ut.
Magdalena gick ut för att skingra tankarna, brydde sig inte om att det regnade. Under en gatlykta stötte hon ihop med Jonathan.
- Du borde gå in, sa han likgiltigt, du blir sjuk.
- Ja, det är väl bäst att du skyndar dig in i alla fall så du inte missar dina TV-program! sa Magdalena spydigt.
Så skyndade hon iväg.

Jonathan såg efter henne. Hennes hår klibbade sig fast runt hennes ansikte, och regnet fick henne att riktigt lysa. Men det var varken regnet eller gatlyktans gulaktiga sken som gjorde hennes ansikte så blekt och vackert; det var hennes tysta hjärta. All smärta och alla känslor hon gömde därinne, som gjorde henne mystisk.

Det tog ett tag innan han vågade gå tillbaka. När han kom hem konfronterade han Daniel.
- Varför kramade du henne? frågade han bryskt.
- För att du inte gjorde det, replikerade Daniel uppriktigt. Vad fan är det du vill egentligen? Du har behandlat henne som skit ända sedan hon kom hit, Jonte.
Jonathan kände frustrationen och ilskan välla upp inom sig.
- Jag vill kyssa henne! morrade han sedan.
- Jamen kyss henne då! utbrast Daniel.

Just då öppnades dörren till extrarummet och Magdalena kom ut med fullpackade väskor.
- Vart ska du? undrade Jonathan förskräckt.
- Hem. Du vill ju uppenbarligen inte ha mig här.
Desperat skyndade han efter henne.
- Vänta! Jag älskar dig!
Hon stannade upp ett kort ögonblick, såg kallt på honom.
- Din kärlek är död, Jonathan. Jag får det nog bättre utan dig. Hejdå.
Och det var sista gången han såg henne.

Skriven av: Sara Karlsson