Det är inte kärlek!

Just nu gör det så ont inom mig att jag ställer mig själv frågan vad kärlek egentligen är för någonting?

Jag tänker… det kan inte vara kärlek som gör så ont. Det kan bara röra sig om frånvaron av dess väsen. Jag har alltid tänkt mig Kärleken som något stort som berör, som griper tag och aldrig släpper. Något slags kraft som ger styrka, mod och tillit i de svåraste stunderna.

I mina svåraste stunder vill jag bara bort, jag skapar bilder av mig själv där jag gör slut på mitt liv. Jag kan inte tro att Kärleken väcker sådana tankar hos en människa. Snarare borde Kärleken väcka lusten att vilja försöka in i det sista att ställa allt till rätta.

En gång hörde jag, eller kanske jag läste, att Kärleken var den yttersta Sanningen, och att vara kärleksfull innebar att alltid vara sann. Ska jag vara sann, helt sann, så tror jag inte att det som binder ”oss” samman är Kärleken. Jag tror det är rädsla… rädsla för ensamhet, att inte ha någon man kan vara nära och tillbringa alla tomma ögonblick tillsammans med. Ja, jag säger tomma därför att så är det, i mitt liv har jag fått låna många krus att fylla med livets vatten, men de flesta är tomma sånär som på småskvättar längst ner i botten. Inte ens en munfull att släcka törsten eller stilla hungern med.

Jag vet att en del skulle säga emot mig för de anser att jag har kommit långt i mitt liv. Mina studier som jag klarat är tydligen ett sätt att ”komma långt” på. Jag undrar varifrån de får sina värderingar egentligen? För vilken roll spelar alla goda studieresultat när jag som människa ändå känner mig underlägsen, mindre värd, mindre vetande… än i princip alla andra människor?

Inom mig stiger ett ramaskri, ett stumt rop på himlens stora Ljus, den stora Kärleken som brinner med evig låga… kom mig till hjälp, rädda min döende själ och mitt bristande hjärta! Jag har så ont!

Det är alltför länge nu som jag vandrat i detta mörka land där varken kärlek eller tillit tycks finnas. En omgivning jag normalt inte vill vända ansiktet mot och Se. Jag föredrar att blunda och låtsas att allting är bara bra. Jag bedrar mig själv genom att inbilla mig att en dag kommer det att bli annorlunda, bli bättre. Det är så fel… för Han kommer aldrig att ändra på sig för att glädja mig. Det spelar ingen roll om jag skär sönder mig själv och vänder huden ut och in för att försöka bli någon han kan uppskatta mer… så kommer han aldrig att anse mig värd en förändring. Han kommer alltid vara som han alltid varit…

Skriven av: Anne-Sofie Thorsson