Är det inte över än?

Är det inte över än? Sista chansen efter femton år sedan för att vara i det ställe hon bodde i. Flyktresan ska ju börja nu, och hon är fortfarande där. Den vackra kvinnan som sitter ovanför det som finns kvar av sitt förstörande och bombade hus. Hon satt och kollade där inte för hon har glömt nåt, Nej! Hon ville bara att få bort de slitna känslor och försjunker i nostalgi för den onda tiden. Hon kollar och ser omkring sig, det finns ingenting längre, förstörda hus, förstörda vägar och inget liv.
Hon försökte inte att hitta skydd, hon brydde sig inte mer. Hon försökte torka hennes tårar och lugna sig, hon tar ett djupt andetag, en ensam tår rann nerför hennes kind, då kollade hon neråt och då såg hon det. Efter två veckor av frånvaro lägger hon märke till att det finns där. mitt i allt skräp, mellan stenar och många bitar av allt möjligt, invid hans trasiga skåp, så såg hon det. liten och gult som solsken var det, men många fläckar fanns det också. Så smutsigt var det verkligen. Ärmlös tröja från det västra sida, så medfaren, sliten och jättetrasig. Det gav henne den sämsta känslan och började gråta igen. Hon tog mod till sig och med en panikreaktion stod hon upp, rakt ner i marken ramlade hon. hon började om och höll ena handen på sitt knä, med den andra stöd hon upp igen. Hon tog snabba steg nerför den trasiga tröjan. På nära håll riktar hon tröjan mot ögat och sedan tog hon ner den.

Med ögat fullt med tårar blev det svårt att se, så suddigt var synfältet av tårar, så otydlig. Hon grep tröjan, hon grep den, så hårt kramade hon den. Hon viskade med skälvande röst: "den var din favorit, den var allt du hade, på varje träningspass hade du den, det är allt som är värt att få för aldrig förglömma hur entusiastisk var du varje enda gång du tränade."
hon vände på tröjan och där stod det, två namn, många minnen och nästan hela hennes liv stod ju där. Först stod det så här: Taleb, barnets bästa spelare och hans förebild på fotbollen. Taleb var inte bara barnets bästa spelare eller den enda spelare han tyckte om, Taleb var också hennes gunstling och käresta älskling, den som hon delat med varje enad känsla på femton år. Sedan stod det ett hjärta bredvid namnet Rami och numret 11 13. 13 mål gjorde han på sommaren 2013, sista året han kunde spela fotboll.

Hon började gå på minnesstunden, hon ser det sker framför sig, allt de gjorde tillsammans, allt som har hänt ser hon framför sig. In på det hjärtat de ritade på tröjan stod det bokstaven "M", då visste hon att det var första bokstaven av hennes namn. Hon såg det djupt på ögonen och kunde inte hålla sig längre utan att gråta, hon kramade tröjan hårt igen. Det var absolut den sista och enda minne av de som hon kan behålla för sig själv. Hon viskade igen: det har gått två veckor och jag har ingen aning om ni finns kvar, vart är ni nu, hur kunde ni lämna mig själv?
Hon stirrade sig blind på tröjan, den enda saken som fanns på hennes ögon. Hon stirrade så länge men verkligen såg hon ingenting, hon tänkte på dem bara, hon gjorde det. Tiden går fortfarande men hon stannade vid denna blicken: När hon såg sitt namn står mitt i meningen som stod sist på tröjan, så stannade hon. Det stod såhär sist "vi älskar fotbollen men vi älskar Maryam mycket, mycket mer."
Hon läste det tre gånger, varje enda gång kunde hon inte läsa vad det som står efter ordet fotbollen eftersom hennes tårar var så kopiösa, som en riklig rik flod. Den fjärde och sista gången läste hon resten av meningen så högt hon kunde, "men vi älskar Maryam mycket, mycket mer." Sedan det så stod det inte mer på tröjan. Efter hon läste den sista meningen så sjönk hennes huvud mellan hennes axlar, hon släppte tröjan från hennes händer, det växer bara tårar fram. utan att stämbanden vibrerar så viskade hon igen: "sann kärleken dör aldrig, kärleken lever evigt, jag älskar er med, jag älskar er mer än allt"


Hon hade det så svårt att andas, Maryam gav upp, de är inte där, de hon älskar är inte med henne. Hon tog tröja med handen och stod för att börja gå. Strax efter den första steg hon tog hörde hon nånting, hon hörde en röst som hon verkligen kände till, så trevlig röst. en som ropade med ett ord. Ordet började med ett M och slutade med A. Maryam stod still och tog så häftiga och stötvisa andetag, hon trodde inte att det hon hörde var sant. Hon vända sig om, hon gned hennes ögon så starkt men såg ändå det hon såg. Två stickna människor bredvid en röd och vit stor bil och en blå och röd lampa som lyser ovanför bilen. Hon trängde sig fram på marken och kunde inte stå längre. Med ögon fulla med tårar och ett jättestort leende utsträckte hon sina armar fram.

Författare:

Publicerat

Dela: