Det bästa

Anna log, och glömde att hon för en stund sedan gråtit som ett litet barn. Nu satt hennes Adam där bredvid henne i soffan. Han kramade och kysste henne, medans han gång på gång bad om förlåtelse. Men det fanns inget han kunde göra eller säga som skulle få henne att glömma eller ens förstå varför. Var det hennes fel, hade hon behandlat honom så illa att han varit tvungen att gå till en annan, någon bättre än hon? Nej, hon kunde inte komma på vad hon kunde ha gjort för fel. Kanske tjatade hon på honom för mycket, kanske ringde hon honom för ofta eller så var hon helt enkelt inte bra nog åt honom. När hon tänkte efter kunde hon minnas hur han försökt förvarna henne att något var fel. Han hade ofta sagt hur han tyckte att de träffades för ofta, och med det att han inte fick någon chans att längta efter henne.
Hon tittade på Adam, som hon såg på en främling. För det var vad han var nu, en främling, någon hon inte kände. Hans ögon var mörkare än vanligt, och ögonen som alltid annars varit gnistrande bruna, var nu röda och svullna. Till och med hans annars så fina mörkbruna hår hade låtit tappat taget om vaxet och lagt sig rakt på pannan. Han såg så förändrad ut, så liten och rädd. Vilket fick henne att inse att nu var det hon som hade makten. Hon kunde komma över det här och allt kunde bli som det en gång var.

Anna satt ensam på bussen på väg mot jobbet. Utanför piskade höstregnet smutsen av rutorna med sådan styrka att hon inte fick ro. Hon ville ha det tyst omkring sig, och bara höra ljudet av sina egna tankar. Hon måste komma underfund med vad som har hänt och om vad Adam berättade igår. Trots att var gång hon tänkte på det blev hon tårögd. Hon orkade inte mera. Hon orkade inte jobba, inte heller möta kollegor och gå och dra på ett falskt leende en hel dag. Hon ville bara vara för sig själv, isolerad i ett tyst rum och gråta.
Bussen stannade och Anna gick av och ställde sig på motsatt sida av vägen för att ta nästa buss hem igen. Hon hade inget annat val tänkte hon, om hon bara fick rensa skallen lite, skulle hon bli bra igen.

Inne i lägenheten är det tyst och mörkt. Anna drar en suck av lättnad över att vara hemma igen. Hon går in i köket och kokar en kopp te. Sedan sätter hon sig vid fönstret i sovrummet och tittar ut på folket på gatan. Det har slutat regna nu, men ändå går folk oroliga med paraplyn uppfällda. Som en hök iakttar hon dem. De får henne sluta tänka på Adam, om ens bara för en stund. Plötsligt fick hon en känsla av att de såg henne, allt folk på gatan såg upp på henne. Hon backade snabbt och satte sig på en fåtölj. Nu kunde hon inte göra något längre åt tankarna. Hjärtat bultade så hårt, och från tårna uppåt steg en isande känsla. Nu kunde hon se framför sig hur hennes Adam och en annan kysser varandra, kramar varandra och skrattar åt henne. Anna ställer sig raskt upp och börjar vanka av och an i det lilla rummet. Tänk att 2 år tillsammans med allt vad det nu innebar, bara kunde blåsas bort så där efter en natt. De skulle ju flytta in tillsammans snart, kanske till och med förlova sig. Han var perfekt, han hade alltid varit så snäll mot henne och tagit hand om henne. De skulle vara tillsammans för evigt, bara de två, det hade han sagt många gånger. De hade suttit uppe långa nätter och planerat sin framtid tillsammans. Han skulle ju vara far till hennes barn. Det skulle inte sluta så här, det fick inte sluta så här. Inte kunde hon göra slut med honom, han var inte som alla andra män.

Dagen därpå gick Anna till jobbet. Dagen segade sig fram som en snigel i en uppförsbacke för henne, och när den till sist slutade var hon så trött att hon somnade på bussen hem. De följande veckorna var de samma, all energi var som bortblåst och hon sov allt mer och mer. På helgerna träffade hon Adam, då var hon glad. Men så fort han gav sig iväg kände hon en sådan enorm tomhet och en rädsla över att aldrig mer få se honom igen. Hon hade nästan slutat tänka på hans otrohet, de tankarna hade bytts ut mot någonting värre, en slags besatthet av att finna bevis mot något hon inte visste.
Hon hade börjat söka genom hans fickor, undersöka hans mobil och dator, allting där bevis kunde finnas. Då hon inte kunde hitta något blev hon besviken. Han var smartare nu tänkte hon. Aldrig mer skulle han låta sig bli upptäckt. Men förr eller senare måste han göra ett misstag. Hon började smida planer om att komma och överraska honom på jobbet, eller hemma. Kanske spionera på honom och se vem han brukar luncha med. Hon ville vara säker på att han aldrig mer skulle vara otrogen mot henne.

Anna började med att söka upp den andra kvinnan. Hon hette Malin och bodde ett par stationer ifrån. Hon började med att först ringa henne. Men så fort hon svarade så la Anna på luren. Anna hade tagit reda på vart Malin jobbade. Hon jobbade på ett litet café inne i Stockholm. Hon skulle åka in dit och om inte prata med henne i alla fall se hur hon såg ut. Först ringde hon caféet och fick reda på vilka tider som Malin jobbade där. Nästa morgon åkte hon dit.

Det var med nervösa steg som hon närmade sig det lilla fiket på Hornsgatan. Hon ställde sig vid skyltfönstret och tittade försiktigt in. Det var en litet rum med sex bord. Vi två av borden satt där personer som såg ut att äta lunch. Disken stod i det högra hörnet, men ingen servitris syntes till. Hon bestämde sig för att gå in.
Då hon steg in fiket tittade hon sig förvirrat omkring. Väggarna var mörka och blåa, och de oranga lamporna på väggarna lyste inte upp särskilt bra. Det var en konstig stämning där inne, inget prat, och med en skiva klassisk musik i bakgrunden. Hon gick fram till disken och kollade i glasboxen om vad hon skulle äta. Ingen servitris syntes, men det fanns en ringklocka framme. Anna tittade på klockan och höjde handen för att ringa den. Plötsligt stod hon där, Malin. Hon såg inte ut som Anna förväntat sig. Malin var kort och smal och hade brunt hår ner till hakan. Hon var söt. Adam hade sagt något helt annorlunda.
- Vad får det lova att vara, frågade servitrisen med en trevligt klingande stämma.
Anna var som stum, hon kunde inte få fram ett enda ord. En slags hatkänsla väcktes upp över tjejen som stod där framför henne och log.
Anna sa inget, men nu för att inte ville det. Hon bara stirrade in i Malins mörka ögon och log själv. Det var allt, hon var nöjd nu. Nu visste hon allt, nu visste hon att det var slut med Adam. Den tanken skrämde henne inte ens längre. Hon skulle göra slut och glömma honom.

Skriven av: Alexandra