Det innersta rummet

DET INNERSTA RUMMET

Det hade gått en månad nu…en månad utan Caroline…en månad av sorg och saknad…en månad av frågor och självförebråelser. Caroline, varför tog du ditt liv? Varför ville du dö?

I sin hand höll Louise nu det, som hon hoppades skulle kunna stilla de tankar som malde i hennes huvud, Carolines dagbok. Försiktigt bläddrade hon lite i den, sidorna var tätt skrivna med Carolines karakteristiska handstil. Ingen gjorde så fina 'f' som Caroline…

Så fastnade hennes ögon på en sida, 'onsdagen den 12/1 2000' stod det överst. En vecka innan självmordet. Louise tog mod till sig och började läsa.

Vad är det egentligen som har hänt med mitt liv? Jag känner inte igen mig längre. Det är som om jag befinner mig i ett rum. Det är mörkt och kallt, och när jag famlar med händerna runtomkring mig, finner jag, att det är tomt och innehållslöst. Med händerna känner jag längs väggarna, någonstans måste ljusknappen finnas. Men jag söker förgäves, den står inte att finna, rummet förblir mörkt. Paniken i mig stiger och jag famlar mig fram till dörren. Jag trycker ner handtaget och rycker. Ingenting händer och jag rycker igen, och igen, och igen…till slut ger jag upp och sjunker ner på golvet. Jag är fast, fast i detta mörka, innehållslösa rum. Det är det här rummet, som är mitt liv.

Det lustiga är att ingen annan tycks se detta mörka rum. Det är bara jag som har tillträde dit in, människorna runt omkring mig kommer aldrig så långt, de fastnar i den ljusa, glättiga hallen. De tror att det är hallen, som är mitt verkliga jag och därför bryr de sig inte om att försöka tränga längre in. Nu tror alla att jag är som hallen: ljus, glad, positiv och glättig. Kanske är det så att andra inte kan komma in, lika lite som jag kan komma ut. Det är mitt eget lilla privata rum, men jag är inte här frivilligt, jag är en fånge. Om någon försökte få upp dörren kanske det skulle lyckas och jag skulle få komma ut och se ljuset igen. Om någon försökte…men människor vill inte se mitt verkliga jag, de är nöjda med den falska bild jag serverar dem. Är det så att hela den verklighet vi lever i är lika falsk? I så fall, vad är meningen med att fortsätta leva i den?

Louise såg upp från dagboken och ut genom fönstret, på det vita landskapet utanför. Det var så vackert när det började skymma. Hade inte Caroline sett det? Hade hon inte sett henne, Louise? Hade hon inte hört hennes frågor, inte känt hennes kärlek? Var vår vänskap inget värd Caroline, när du inte kunde lita på mig?

Det är inte sant som du skriver Caroline! Jag hade så gärna velat öppna dörren till ditt innersta rum. Men jag visste inte att det fanns! Jag visste inte Caroline! Hade jag anat något, så hade jag letat efter nyckeln, slitit i dörren, tills jag hade lyckats öppna den och då, då hade du kanske fortfarande varit i livet. Men hur skulle jag ha kunnat veta? När du alltid bar en mask. Jag trodde ju att det var denna mask som var du. Nej, du kan inte begära av mig att jag skulle ha läst dina tankar, det klarar ingen, Caroline. Jag behöver inte be om ursäkt för att jag inte förstod hur du kände. Men det hindrar mig inte från att känna ånger och förebrå mig själv. Borde jag inte ha fattat? Louise slet blicken från den vackra vyn utanför fönstret och försjönk återigen i dagbokens text.


Måndagen den 17/1 2000
Jag vet inte hur det egentligen började, hur jag hamnade i detta rum. Jag tror att det har skett stegvis, utan att jag riktigt har varit medveten om det, inte förrän mörkret blev alldeles övermäktigt. I början fanns det fortfarande en väg ut, men efterhand har dörren blivit allt svårare att få upp. Så nu slutligen är jag fast. Utan ljuspunkter i tillvaron. Utan mening. Utan innehåll. Finns det fler sätt än ett att ta sig ur detta? Jag förmår inte bryta upp dörren; är det inte då bättre att uppgå i mörkret, att själv bli en del av det?

Louise vände blad i dagboken men de återstående sidorna var tomma. Det här var det sista som Caroline skrivit, och två dagar senare hade hon varit död. Men det måste ha varit den här dagen hon bestämde sig. Hur kunde man fatta ett sådant beslut? Var det feghet eller mod som drev en människa till det? En rädsla för att stanna kvar på jorden och möta svårigheterna eller mod att möta det okända? Kanske ingetdera. Caroline hade varit olycklig, inte funnit någon utväg, det var det som hade drivit henne. Men det var ett hänsynslöst beslut. Fattat utan tanke på föräldrar och syskon och utan tanke på henne, Louise. Andras lidande hade Caroline inte ägnat en tanke, det gjorde det beslut hon fattat egoistiskt. Men Caroline hade inte varit egoistisk, inte den Caroline hon hade känt. Hur väl hade de egentligen känt varandra? Louise hade trott att de var vänner i vått och torrt, som delade allt. Så valde hon att ta sitt liv, plötsligt, utan förklaring. Nej, det var mycket hon inte hade vetat om Caroline, mycket hon aldrig skulle få veta heller. Nu var det ju för sent att ta reda på något…

Sakta, sakta började tårar söka sig nedför Louises kinder. Nej, att förstå gick inte, inte nu, kanske inte heller i framtiden. Inte så länge hon själv lyckades hålla dörren till sitt innersta rum öppen. Först om samma sak hände henne själv skulle hon kanske kunna förstå Carolines tankar och känslor. Inte heller kunde hon förlåta Caroline, för att hon svikit henne, genom att inte vara ärlig och öppen, genom att inte lita på Louises vänskap. Louise kunde inte heller förlåta sig själv för att hon inte hade förstått och agerat. Just nu kunde hon bara sakna och sörja…och hoppas att tiden ändå skulle läka såren i själen.

Det hade nu blivit mörkt ute och i gatlyktornas sken kunde Louise se snöflingornas ystra dans…en av många vackra saker här i livet. Det fanns ju trots allt så mycket som gjorde livet värt att leva, det fick man inte glömma att uppskatta och ta vara på. För livet är värt att leva!

Författare:

Publicerat

Dela: