Det kom en vän

DET KOM EN VÄN
Berättelse av Inger Malm
[email protected]
2002-07-28
Klockan var halv sju. Klasse vaknade långsamt, så som han gjort varje morron det senaste året. Han gned sig över ögonen med högerhanden och kisade mot de förhatliga starka solstrålarna som letade sig in i springan mellan rullgardinen och de tunna chockrosa sovrumsgardinerna. Han steg upp. Munnen kändes torr som en öken och huvudet värkte. För de flesta människor var detta en underbar sommarmorron. Solen sken från en klarblå och molnfri himmel och termometern visade på behagliga tjugu grader i skuggan. Människorna var nu på väg till jobbet och rusningstrafiken hade just kommit igång. Han kunde tydligt höra motorljudet från bilarna utanför på gatan och stundom sorlet från trafiken nere vid Odenplan. Snart skulle den gamle advokaten som bodde i grannhuset komma ut för att rasta sin ilskne lille terrier som skällde oavbrutet ända tills han kom fram till rastplatsen borta vid Observatorielunden.
Klasse gjorde några lätta gymnastiska övningar, kroppen kändes tung som bly. Det var jävligt svårt så här i början innan fötterna hunnit vänja sig vid det hårda parkettgolvet. Sakta och försiktigt satte han sig åter på sängkanten och såg sig omkring i det stökiga sovrummet. Ingenting hade ändrats, allt var precis som i går kväll då han full och jävlig hade kastat sig på slafen. Det luktade illa i rummet. Han var fullt medveten om att hans kropp stank av urin, smuts och gammal avföring. Det lutade åt en ordentlig rengöring av hela hans eländiga lekamen, kanske skulle det ske redan i dag.
Den mörkblå badrocken var fläckig och ordentligt nedsmutsad men han tog den på sig i alla fall. Plötsligt blev han påmind om att han hade något att hämta ut borta på tvättinrättningen. Snoken skulle hjälpa honom med det när han ramlade in framåt kvällen. Han måste komma ut i köket för att få något att dricka. Det gick dåligt. Han vacklade till och förlorade balansen. Nu låg han där på golvet och fäktade med armarna. På något sätt måste han ta sig upp. Blodet rann ordentligt från ett sår vid tinningen, han hade törnat emot skohyllans vassa kant. Med stor ansträngning reste han sig och satte kurs mot i köket. Ivrigt sökte han igenom kylen för att se om kompisarna hade lämnat något. Jo fan, det fans några centiliter Explorer i en flaska. Han hällde girigt innehållet rakt ner i halsen och gick därefter ut i badrummet för att kolla upp såret vid tinningen. Det var ett fult jack som blödde kraftigt. Han blötte en smutsig handduk och tryckte den mot såret.
Det lilla vardagsrummet var kvalmigt och stökigt. Ingen hade städat där på länge. Överallt låg det gamla dagstidningar och dammbollarna virvlade runt på golvet i draget från det öppna fönstret. Det var i sanningens namn inget drömhem för en 33-årig före detta populär scenartist. Den stora färgaffischen var uppnitad på väggen över TV:n. Bilden visade en sångare med mikrofonen i hand och med långt lockigt hår hängande ner över axlarna. Texten löd:
” KLASSE EHN OCH THE BEAVERS PÅ SCANDINAVIUM.”
Med en kopp te och en skiva knäckebröd utan smör sjönk Klasse ner i den slitna bruna fåtöljen. Han upptäckte plötsligt sina smutsiga fötter och mådde illa. Radion var högt påskruvad och en nytänd stjärna sjöng något som han inte kände till. Det var en fin låt. Han skulle inte haft något emot att själv ha skrivit den. Ibland när humöret stigit och drinkarna varit på plats hade han satt sig ner vid pianot och klinkat några ackord. En eftermiddag hade han faktiskt gjort en riktigt hyfsad grej. Texten handlade om en kille som sträcker ut sina händer efter den där lilla pottan av guld vid regnbågens början. Tänk om allting varit så jävla lätt och enkelt som i alla söta och sliskiga sångtexter.
Det här skulle bli ännu en av de där långa dagarna av orolig väntan på att Snoken kom upp med varorna han hade beställt. Kanske skulle han inte orka vänta. Det hade faktiskt hänt att han gjort ett tappert försök att ta sig bort till Systemet på Karlbergsvägen för att handla. I ren desperation hade han glidit utmed husväggarna på Vegagatan men inte kommit särskilt långt. Han hade fått återvända hem med oförrättat ärende. Världen utanför lägenheten skrämde honom. Han kände sig så liten att han lätt kunnat få plats i en tändsticksask. Han Klasse som en gång uppträtt för ett fullsatt Scandinavium.
När klockan närmade sig elva satt Klasse fortfarande kvar i fåtöljen. Värmen i rummet var nu kvävande och han upplevde den där täta känslan i bröstkorgen. Det var som om innanmätet ville spränga sig ut ur kroppen. Ibland trodde han att skinnet skulle brista och lungorna komma dansande ut i rummet. Han måste nu anstränga sig till det yttersta för att inte råka i panik och han förbannade kompisarna som inte lämnat kvar mer i flaskorna. De visste ju så väl hur läget var. Genom det öppna fönstret kunde höra när Frälsningsarméns musikkår övade. De hade sitt högkvarter tvärs över gatan. En gång förra året hade han gått dit in för att lyssna och de hade bjudit kaffe och pratat en stund. Han hade till och med dragit en låt på gitarren tillsammans med orkestern. Det var den gången men sedan hade han aldrig gått tillbaka trots att han blivit ombedd. För fan, han var ju popstjärna och inte nån jävla Jeususklinkare.
Tiden gick sakta och oron i kroppen växte. Han beslöt att än en gång söka igenom skåpen i köket, kanske, bara kanske fanns det en kvarglömd flaska med några droppar på botten. Detta var första gången på länge som han inte hållit ett öga på ” lagret”. Dagens första drink skulle enligt rutinerna tas klockan elva på förmiddagen och kroppen kändes redan ostadig och högerhanden darrade. Det funkade inte att sitta stilla och bara tänka på de guldbruna dropparnas färd ner genom strupen. Han visste att ingenting skulle hända förrän Snoken gjorde entré omkring klockan sex på kvällen. Då skulle han även få lite käk från gatuköket borta vid Vasaparken.
På kortväggen alldeles innanför dörren till hallen hängde den paljettprydda smokingjackan. Den hade hängt där ända sedan den stora Folkparksturnén för fyra år sedan. Fy för helvete, vilken grej det hade varit. Bandet hade varit på topp och jobben haglade in. Han försökte sjunga några takter ur Lennons Yesterday. Det lät fortfarande någorlunda men den sommaren hade det låtit formidabelt. Applåderna hade varit öronbedövande och Britt stod och väntade bakom scenen. De hade förlovat sig dagen innan och firat på Operakällaren.
Klasse lät ena handen smeka tyget i den glittrande jackan och under några ögonblick kände han tårarna samlas i ögonvrårna. Med ens blev han starkt medveten om all den smuts som omgav honom och lukten från hans egen kropp. Han sjönk ner på golvet och började gråta. Hela kroppen skakade och till slut kissade han på sig, både pyjamasbyxor och badkappa var nu äckligt blöta.
Hur länge han suttit där på golvet mindes han inte. Lägenheten var svalare nu och solen hade flyttat sig. Hela gatan låg nu i skugga och han kunde höra gästerna prata nere på pizzerians uteservering. Plötsligt ringde telefonen. Han satt stilla en stund och lyssnade på de ilskna signalerna och när han slutligen gjorde en ansats till att svara hade den som ringde redan lagt på luren.
” Fy fan, jag måste bada ”, muttrade han. ” Jag är ju inget skitigt fyllo. Jag är Klasse Ehn, artist och låtskrivare. Min garderob är full att häftiga svidar och jag kör med franska underkläder. Neeej, detta är inte jag! För helvete, kan inte någon hjälpa mej ur denna skiten!”
Den sista meningen lät som en enda långdragen klagosång som letade sig ut genom det öppna fönstret och fortsatte längs gatan ända fram till Observatorielunden, gjorde djupa sår i trädens stammar och till slut begravde sig i den solspruckna jorden.
Klasse kravlade sig upp till slut och tog av pyjamas och badrock som han slängde på hallgolvet medan han fortsatte ut i badrumment. Karet var äckligt smutsigt så han beslöt att ta en dusch istället. Han var ostadig på benen och hade svårt att hålla balansen. Till slut fick han dock koll på läget och lät det varma vattnet strila ner över hans svettiga kropp. Med en blå svamp från Body Shop frotterade han kroppen så att huden blev alldeles röd. Den franska tvålen luktade gott. Han hällde upp en stor klick schampo i handen, arbetade in det i skalpen med rasande fart. När han sköljde det långa håret letade sig en skitig rännil ner i karets avlopp. Han var nu så utpumpad att han måste sätta sig på badkarskanten. Högerhanden skakade och det brände i halsen. Han räknade timmarna tills Snoken skulle komma med det som för ögonblicket var viktigast för honom.
Efter att ha tagit igen sig en bra stund i den bruna fåtöljen gick han in i sovrummet och öppnade dörren till garderoben. Han hittade ett par ljusa byxor och en rosa skjorta som han haft under sina turnéer och klädde sig nästan med omsorg. Spegeln var dammig men han kunde trots allt se sin bild i den. Fan, han såg ju nästan bra ut.
” Allt skall nog ordna sig,” sade han. ”Jag kommer tillbaka. Nu väntar jag bara på Snoken.”

Klasse luffade omkring i lägenheten som en osalig ande. Han hade lagt en LP på spelaren och ljudet av Jimmy Hendrix gitarrspel fyllde lägenheten. Var femte minut kollade han klockan. Var i helvete höll Snoken hus? Han tog upp luren och slog Snokens nummer. Karin Svarade. Nej, Snoken hade inte varit hemma på hela dagen.
När klockan blivit sju och Snoken inte uppenbarat sig började Klasse ivrigt ringa runt till de kompisar som möjligen kunde komma över med det han behövde. Den ende som svarade var Björn men han var just på väg till en spelning och kunde inte ställa upp.
Nu var Klasse i en desperat situation, hans enda utväg var nu att försöka ta sig ner till Puben. Det var inte lätt, man kände till honom och kanske skulle man inte ens servera honom. Om det var Nordström som stod bakom disken skulle han inte få en droppe.
--------

En långdragen signal hördes från dörrklockan. Klasse suckade av lättnad. Äntligen! Var fan har den jävla Snoken hållit hus? Han rusade ut i hallen, slog upp dörren och stelnade till. Det var inte Snoken som stod i trapphallen utan en helt främmande kvinna som lugnt och stilla mötte han blick.
” Hej”, sade hon käckt. ” Jag är Agneta Kallberg, Bosses mamma. Det är väl du som är Klasse. Vi har aldrig träffats men min son har talat om dej. Jag brukar ofta lyssna på din LP, den som du spelade in i London. Får jag stiga på?”
Klasse förstod ingenting. Va fan var det som hände. Han väntade ju på Snoken och så dyker det upp en jävla kärring som säger att hon är Bosses morsa. Han var inte på humör nu. Kunde inte kärringjäveln se att han inte klarade av situationen.
”Jag väntar besök,” sade han lite osäkert. ”Vi kanske kan ta det en annan gång.”
Det var något som hände, det kändes konstigt. Klasse såg lite närmare på kvinnan som stod framför honom och log. Hon var proper och stilig och av rätt obestämd ålder. Den rosa linneklänningen klädde henne och hon hade vacker hållning. De mörka glasögonen gjorde att han inte kunde få grepp om hennes ansikte men så vitt han kunde bedöma var det en jävligt snygg kvinna.
” Förlåt,” sade hon lite blygt. ”Jag borde nog ha ringt innan.” Hon vände sig om och började gå ner för trapporna.
” Hej, stopp där,” ropade Klasse efter henne. ” Om du vill komma in en stund så är det Ok men mitt place ser för jävligt ut. Situationen är lite besvärlig. just nu.”

Klasse städade undan på soffan och gjorde plats för sin oväntade gäst. Han hade ställts inför något helt nytt. Här satt en vacker kvinna på hans soffa och doftade av fin parfym. Hon var intellektuell det märkte han med det samma. Hon var en dam. Han hade satt sig i den bruna fåtöljen för att inte visa att han skakade. Han ansträngde sig till det yttersta att hålla stilen. Hur länge han skulle orka visste han inte. Kanske hon inte stannade så länge. Hon hade ett stort vackert smycke i halsen. Det var en uggla med fina stenar. Fingrarna var prydda med flera dyrbara ringar. Plötsligt blev han fientligt inställd och fick en stark lust att be henne gå.
” Agneta, det var så du hette va? Varför har du kommit hit? Är det för att på nära håll ta dig ett titt på killen som föll igenom och inte klarade av trycket . Du förstår Agneta det här är bara temporärt , jag är snart ur det här. Snart är jag på toppen igen. Jag har en jävla massa kontakter som ropar på mej. Som sagt, det är bara en tidsfråga.
Agneta hade situationen fullt klar för sig. Hon kunde se rakt igenom personen som satt framför henne i den bruna fåtöljen. Det enda han tänkte i detta ögonblick var hur han skulle kunna få tag i en drink. Han var desperat. Hon visste ty hon hade sett detta förr. Han var inte den första artist som inte klarat trycket. Men, kanske var han en av dem som med lite hjälp kunde räddas. Hon tänkte på de svåra åren med pappa. Han hade inte gått att rädda.
” Du Klasse, skulle Snoken kommit med en flaska,” frågade hon försiktigt.
Klasse tittade ner i golvet och nickade. Hon förstod. Kunde hon vara till någon hjälp och skulle hon vilja ställa upp. Just nu skulle han till och med kunna fråga självaste Kungen om en pava.
” Du känner ingen som”? Han avslutade inte meningen.
” Jag tror faktiskt att jag har några droppar gin i en plunta nere i bilen. Jag kan hämta den om det är till någon hjälp?”

Under tiden Agneta var borta röjde Klasse lite i lägenheten, rakade sig och stänkte på rakvatten. Han tog även fram en flaska au de toilette, något som han inte använt på väldigt länge. För helvete, här hände det ju saker. Hjärtat började slå lite jämnare och han slutade svettas. Han letade i minnet efter någon som hette Bosse Kallberg och så kom han plötsligt ihåg. Visst tusan, det var den där studiomusikern som hade gått igenom musikaliska akademien. Jo, honom kom han ihåg. Men hur fan hade hans morsa hittat hit?
Klasse tyckte att han hade väntat en evighet när Agneta till slut återvände med en ICA-kasse i handen. Hon gick direkt in i köket och ställde den på bordet. Någonting luktade gott, hon hade handlat käk. Där fanns två hamburgare med chips , en coke, två muggar kaffe och en halv flaska gin. Han ville genast sträcka ut handen efter flaskan men tvingade sig att vänta tills hon bjöd honom. Glaset var rendiskat och torkat blankt och fint. Han höll alltid styvt på att glasen skulle vara rena.
” Tänkte du kanske ville ha något att äta”, sade Agneta och smålog. Hon letade reda på ett par tallrikar och bar sedan in alltsammans i vardagsrummet. Det runda soffbordet var nu både städat och torkat. Den lilla flaskan med gin hade hon ställt intill Klasses plats. Han började bli ivrig nu, kunde knappt vänta. Det var nog meningen att hon skulle servera honom, hon var en riktig lady, för fan en riktig lady.
” Förlåt”, sade hon och skrattade lätt. ” Jag tänkte mig inte för, gin och coke är väl inte grejen direkt. Men, det är faktiskt allt vi har.”
Hon blandade en drink och räckte den till honom. Han tog en rejäl klunk och lät den sakta rinna ner genom strupen. Han satte ner glaset, stirrade på det stund, tog upp det och drack ur det till hälften. Det gick inte att göra bort sig inför denna kvinna som gjort sig så stort besvär för hans skull. För fan, visst hade han hamnat i skiten men han var ju ingen jävla fyllebuse för den skull. Klasse Ehn var ju en gentleman, en kille med stil. Tänk om hon visste vilka toppenbrudar han dragit över under turnéerna. Damerna brukade hänga som klasar utanför logerna efter konserterna. Somliga slet av sig både BH och trosor och kastade i ansiktet på grabbarna. Han såg på Agneta. Trots att hon var någons morsa så var hon vacker och luktade så jävligt friskt. En sådan där kvinna skulle man skriva en sång till. En ballad om kärlek och längtan.
Spriten började verka och stämningen lättade. Klasse reste sig upp och gick in i badrummet. Han kammade sitt långa orediga hår och fäste upp det i en prydlig hästsvans baktill i nacken. Vad hade hon tänkt om honom, han hade ju sett ut som ett jävla mods. Han gick tillbaka in i vardagsrummet, ställde sig vid skivspelaren och valde ut en platta. Steve Wonder, hon måste bara gilla honom, hon var den typen.
” Toppen”, sade hon och lutade sig tillbaka i soffan. Hjälp dig själv till en drink om du vill ha.”
Okey, det var så hon ville ha det, lugnt och stilla. Hon visade honom respekt, hon behandlade honom som om han var ”Någon”. För henne var han artisten och låtskrivaren Klasse Ehn. Inte en enda gång hade hon nämnt något om spriten fast hon mycket väl visste hur allt låg till. Han kände sig plötsligt varm och hjärtat och det berodde inte på två glas gin. Hon var speciell och han kände sig osäker i hennes sällskap men han undrade fortfarande varför hon kommit. Var det någon som skickat henne för att snoka. Hon hade bra koll på musikbranschen. Var det någon som ville veta hur lågt han sjunkit och skickat en vacker spion.
Agneta reste sig och gick fram till väggen där paljettjackan hängde. Hon kände med fingrarna på det blänkande materialet och verkade imponerad. ” ”Scenkläder måste kosta en hel förmögenhet, den är verkligen imponerande. Jag kan föreställa mig hur den ser i ljuset på en scen. Vill du inte berätta lite om ditt jobb, jag är intresserad, jag ville bli skådis en gång men ödet ville annorlunda.”
Klasse lämnade fåtöljen, han gick bort och ställde sig vid fönstret. Kvällsljuset avslöjade ett ungt ansikte tydligt märkt av alkoholen. Den främmande kvinnan ville att han skulle berätta om sitt jobb. Det var ju detta han minst av allt ville tala om. Han tålde inte att bli påmind om det stora fiaskot på Radiohuset och hur han brutalt och utan anledning blivit utslängd från sitt eget radioprogram. Kompisarna i bandet som jobbat vidare utan honom och hur han fått kämpa vidare ensam. Att tala om LP:n som den engelske producenten gjort som en ren väntjänst. Plattan som blev ett totalt fiasko, kanske sålde den i ett tiotal exemplar. Det var den plattan Agneta talade om när hon kom. Hon hade i varje fall lyssnat på den.
” Vi kan kanske spela lite plattor istället”, sade han och gick bort till skivspelaren. ” Jag har massor, vad vill du höra?”
” Beatles,” sade hon. ” Jag träffade dem när jag var i New York, ett skitkul gäng.”
De satte sig tillsammans i soffan och lyssnade. Klasse undrade fortfarande varför hon kommit, det hela verkade en aning arrangerat. Bosse Kallbergs morsa, vad fan gjorde hon hos honom. Hur som helst så kändes det förbannat bra att ha henne där. Han hade inte haft tid att dricka ur, halva drinken stod kvar på bordet. Det var något som inte stämde. Plötsligt började Agneta sjunga med i refrängen till låten ” Girl”. Hon hade en fin röst, lite trevande men stadig.
”Hej Klasse, sätt dig vid pianot så sjunger vi duett. Det är det finaste Lennon Mc Cartney skrivit tycker jag. Hon drog upp honom från soffan och ledde honom bort till pianot. ” Min son vill aldrig sjunga med mig”, sade hon lite vemodigt.
Vad nu då. Detta var ju helt utanför hans vanliga rutiner. Det var ju nu kompisarna skulle ramla in för kvällens partaj. Det här var ju hans tid med kvällsdrinkarna och nu skulle han sitta här och sjunga Girl med Bosse Kallbergs morsa. Okey, han slog an ett par ackord. Agneta satte sig på pallen bredvid honom. De började sjunga, först lite osäkert som om de kände på varandras röster och sedan med allt större säkerhet. De sjöng låten om och om igen tills det hela lät riktigt bra. Sedan drog de igång med Yesterday och några andra låtar till vilka de båda kunde texterna. Plötsligt rusade Agneta upp och kollade klockan.
” Milda himmel,” utbrast hon. ” Jag måste ge mig av, var har tiden tagit vägen?”
Klasse slungades abrupt tillbaka till verkligheten. Han hade varit ute på en fantastisk resa och nu återvänt till den smutsiga lägenheten, ensamheten och en halvdrucken drink på bordet. Han såg frågande på Agneta som gjorde sig redo att lämna honom. Doften av hennes parfym omslöt honom och han fick en oemotståndlig lust att krama om henne. Istället sade han, ” kommer du tillbaka eller var det här endast en engångsgrej?”
” Det är helt upp till dig själv”, sade hon och gav honom ett visitkort.” Jag kom alldeles själv, ingen har skickat mig. Kanske jag ville övertyga mig själv om att du är i samma klass som Tommy Körberg. Spola de så kallade kompisarna, dom bara utnyttjar dej och din situation. Jag känner väl till Snoken och hans gäng . Det är inget sällskap för dej. Dom har alla varit skolkompisar med min son Bosse. Ring mej när du känner för det, jag jobbar inte för närvarande.”
Agneta hängde väskan över axeln, sade hej och försvann ut genom dörren. Klasse gick bort till det öppna fönstret och lutade sig ut över fönsterblecket. Han såg henne stiga i en röd Merca, starta och försvinna upp mot Observatoriegatan. Tommy Körberg! Hon hade sagt att han var i klass med Tommy Körberg. Det kändes stort och varmt. Kanske allt ännu inte var förbi. Den kvällen bäddade han sin säng och lade i de rena lakanen och somnade nästan omedelbart.
--------
Agneta trampade gasen i botten och snart hade hon hunnit förbi Haga Norra och kommit ut på E-18 och skulle snart vara hemma i Kungsängen. Hon var helt uppfylld av det som hänt. Hon hade träffat Klasse Ehn äntligen. Allt var så förbaskat banalt och tonårsaktigt. Det hade börjat den där kvällen hon skulle göra ett jobb i Malmö Folk Park. Man hade stor fest och många kända artister uppträdde. Bland andra uppträdde gruppen The Beavers med Klasse Ehn. Hon hade fallit pladask för den stilige killen i den vita kostymen och hästsvansen hängande långt ner på ryggen. Han var helt fantastisk på scenen. Efter föreställningen gjorde hon en intervju med gruppen. Klasse hade tagit henne avsides till ett bord där de suttit och pratat en lång stund. Efteråt hade de ätit varmkorv vid ett korvstånd och sedan hade han kramat om och kysst henne på kinden. Något år efter hade hon funnit hans LP i musikaffären . Klasses bild fanns på omslaget. En dag målade hon ett porträtt av honom med stöd av den bilden.
Agnetas eget liv var egentligen ganska trist och tråkigt. Robert var i Sydamerika och letade efter mineralier och sonen Bosse hade knappt ringt hem sedan han flyttade till egen lägenhet på Söder. En dag hade hon träffat Snoken utanför Konsum, grabben var i ett bedrövligt skick. De hade pratat en stund. Eftersom snoken själv känt sig för lite inom musikbranschen började han berätta om Klasse Ehn och hans prekära situation.
När Agneta den kvällen kröp till kojs i den tomma villan kunde hon ännu inte helt förklara varför hon gjort besöket på Vegagatan. Skulle hon åka dit igen om han ringde? Porträttet på väggen var av den unge mannen hon träffat nere i Malmö den där oförglömliga sommarkvällen. Hon fick tårar i ögonen när hon tänkte på stackaren i den skitiga lägenheten. Han hade inte kommit ihåg henne.
--------
November var blöt och kall. Ett tunt snölager täckte gatorna. Den svarta likvagnen stod parkerad utanför tvåans port. Förmodligen var det den gamle advokaten med terriern som lämnat in handduken. Klasse stod vid fönstret och spanade neråt gatan, spanade efter den röda Mercedesen. Han var alltid lite spänd och orolig innan han hörde signalen på dörrklockan. Det var lite kyligt i lägenheten och han frös trots den tjocka islandströjan som hade blivit ordentligt kemtvättad och luktade svagt av kemikalier. Agneta var alltid punktlig, grejen var att man kunde lita på henne.
Mycket hade ändrats i Klasses liv. Han tänkte på den där kvällen i somras när han med stor misstänksamhet släppt in henne i lägenheten. Nu var hon det allra viktigaste i hans vardag. Utan henne skulle han aldrig orka tillbaka till livet och till musiken. Denna kvinna hade fullständig makt över honom. Hon fick honom att göra saker som han aldrig ens tänkt på förut. Snoken och hans gäng var nu historia. En dag under hösten hade hon kört honom till Kliniken under starka protester. I tre hela veckor hade han sedan bott i hennes hem.
Successivt hade hon tvingat honom att städa i lägenheten. I tre hela dagar jobbade han med badrummet. Han Klasse Ehn, artisten, skrubbande kakelplattor och putsade skithusmuggen. Hennes vilja hade blivit hans lag och han mådde bättre för varje dag. Hon hade gjort upp ett dagsprogram som han skulle följa noggrant, det fick inte förekomma några döda punkter. Overksamhet och grubbel var livsfarligt nu när han kommit så långt. Promenaderna blev allt längre, en dag hade han tagit en tur med tunnelbanan utan att bära de svarta glasögonen. Det svåraste var när han måste gå förbi Systemet. En dag hade han köpt ut en halva Bells. Med darrande hand hade han slagit upp den gula vätskan i ett dricksglas och ställt det på köksbordet. I timmar hade han vankat runt i lägenheten och pratat med sig själv och när han varit väldigt nära att smaka kom Agnetas ansikte för honom. Han såg de leende gröna ögonen och hennes orediga blonda kalufs. Innehållet i flaskan hade den gången hamnat i slasken.
Borta på ICA-butiken hade han köpt frukt och lagt i skålen på bordet. Hon tyckte om när han skalade en apelsin av gav henne den i klyftor. Hennes fina små fingrar bar tydliga spår av någon reumatisk sjukdom och ibland hade hon svåra huvudvärkar. Det hände att han fick massera hennes huvud och han gjorde det så gärna. Han tyckte inte om känslan av att ha henne nära, hon var ju en annans mans kvinna och som han uttryckte det, någons morsa. De hemska tankarna kom nu allt oftare. Hur länge fick han rå om henne? Den dagen hon hittade ett bra jobb skulle hon ta det och försvinna ut ur hans liv. Hon var skrivare och älskade det. Vad skulle hända med honom den dagen hon kom och berättade att det var sista gången de träffades. Skulle han vara stark nog att gå vidare på egen hand eller skulle han falla tillbaka in i tristessen och meningslösheten.
En nyckel sattes i dörren och plötsligt stod hon där i hallen och log mot honom. Hennes pälsjacka var täckt med lätta vita snöflingor och hon hade en lustig stickad luva på huvudet. Han gick henne tillmötes, lade sin varma kind mot hennes kalla och slöt henne i sin famn.
” Hej”, sade hon. ” Hämta en borste så skall jag fixa din hästsvans.”
----------

Våren var där och träden i Observatorielunden började grönska. Småfåglarna bökade bland fjolårets torra löv för att leta efter föda till sina ungar. Klasse tyckte att det var hans allra första riktiga vår på väldigt länge. Han njöt av det mesta och kunde nu fritt röra sig ute i staden utan att vackla. Solen sken och gatstenarna var varma. Han skyndade uppför Vegagatan med sin ICA-kasse i den ena och en skokartong i den andra handen. Klockan närmade sig två och Agneta skulle komma. Hon hade varit sjuk en tid och han ville vara hemma för att välkomna henne.
Just som han kom in i hallen ringde telefonen. Nej, det fick inte vara Agneta som sade att hon inte kunde komma. Rädslan kom över honom då han lyfte på luren. Han svarade med dämpad röst. ” Ja, de e Klasse.”
” Hej, de e Lövis på CI-reklam. Hur mår du?”
” Tjenare”, sade Klasse och verkade minst sagt överraskad. ” Det är toppen, full fart hela dagarna.”
Det blev snack om gamla tider, bandet och om killarna som hamnat lite varstans i musiksvängen. Lövis var noga med att inte nämna något om det som hänt Klasse. Men, det var ju klart att han visste. Alla i branschen visste. Killen var ute efter något, det märkte han. Kanske var det för att snoka.
” Jo du Klasse, jag skulle behöva en baryton. Det gäller ett reklamjobb för TV. Ett nytt tvättmedel skall läggas ut på marknaden och man satsar allt på bra reklam. Du har ju sysslat lite med sådant förr. Skulle du vara intresserad?”
Klasse blev ställd.. Hur skulle han reagera. Skulle han köra med den där, jag skall kolla i min kalender rutinen, eller skulle han vara ärlig. Han var ju skitnervös. Det hade ju inte hänt något omkring honom på hela två år.
” Hör du, det där verkar jävligt intressant. När skulle det vara aktuellt?”
” Snarast, skulle du kunna komma hit på måndag förmiddag så får vi diskutera. Det ligger mycket pengar i jobbet och jag tror att du är precis rätt för det.
Varför hade Lövis ringt? Vem låg bakom? Var det Agneta som ryckt i trådarna? Vad det nu än var så skulle han jobba som en slav för att lyckas. Han visste att rösten fortfarande höll. Agneta hade tvingat honom att arbeta med den varje dag. Nog fanns det väl fortfarande plats för en före detta scenartist där ute i musikdjungeln.

Agneta stod framför fönstret och han såg henne mot ljuset. Hon hade magrat och den blå sommarklänningen verkade alldeles för stor. Kinderna var insjunkna och ögonen tindrade inte som de brukade. Hon hade haft en hjärtattack. Herre Gud! Var allt det där hans fel? Hade han handlöst kastat sina egna bekymmer över hennes axlar och bara tagit emot. Vad hade han gjort och hur skulle han hjälpa henne. Sakta gick han bort och lade armarna om henne. De stod stilla framför fönstret i en oändlig tid och ingen av dem vågade avslöja de känslor som vuxit fram mellan dem. Han var den unge elegante scenartisten och hon var en annan mans kvinna och tillika någons morsa.
Den eftermiddagen läste Klasse högt ur John Lennons bok tills Agneta somnade på soffan. Han lyfte upp henne försiktigt och bar henne ut i sovrummet. Hon låg så stilla under den röda filten. Han såg på henne en stund och gick sedan in till pianot. Han lät händerna glida över tangenterna medan han tyst sjöng ” Oh, my sweet Lady Jane.” Hon älskade den låten.
---------

Klasse rev av sig kläderna och rusade in i duschen. Studiojobbet var krävande och han hade varit borta från det alltför länge. Det var nästan som att börja om från början. Äntligen låg grejen med tvättmedelsföretaget bakom honom. Han hade klarat det med en knapp marginal. Nu höll de på med en rulle för Pepsi Cola i vilken han även skulle sjunga en jingle. Det var ett jobb som han inte gillade men det var en början. Han hade även börjat kontakta lite gamla kompisar i branschen för att låta dem veta att han fanns och mådde prima.
Agneta hade repat sig från hjärtattacken. Hon hälsade på sina föräldrar i Skåne under hela fjorton dagar. Han hade saknat henne fruktansvärt och ringt henne varje kväll innan han somnade. Hon lyssnade med intresse när han berättade om jobbbet i studion och verkade vara stolt över hans framsteg. Hon frågade aldrig om han fallit för frestelsen och haft ett återfall.
Han klädde sig med omsorg i de ljusa linnejeansen och den bege kortärmade skjortan. Hästsvansen borstades noga och han använde Old Spice i överkant. Denna fredagskvällen skulle han bjuda ut Agneta på Tennstopet. Det skulle bli första gången han tog henne med sig på stan. Han var nervös och skakade, gick ut i köket och slog upp ett glas juice . Agneta. Herre Jävlar, han var kär i henne. Han Klasse som dragit över dussinet tjejer varje vecka utan att ens veta hur de såg ut. Sådant var turnélivet och han hatade det. Att bli kär fanns inte med i hans planer. Han hade inte ens varit kär i Britt då de förlovade sig. Det hade bara varit en häftig grej som varat några månader. Hon var pop och jävligt söt. Det hade aldrig förekommit något intimt mellan honom och Agneta. Det behövdes inte, han kände sig fullständigt nöjd då han fick hålla henne i famnen och lukta på det rufsiga blonda håret. Hon liksom smälte in i hans famn och han ville att hon skulle finnas där för alltid.
Medan han väntade på Agneta öppnade han dagens post. Han slet upp kuvertet från banken och blev glatt överraskad av beloppet som satts in på hans konto. Summan var betydligt större än han väntat och allt var välkommet, hans ekonomi var i botten. Han lät posten ligga framme på bordet och hoppades att Agneta skulle upptäcka checken.
Klockan hade blivit halv sex då Agneta uppenbarade sig. Hon bar ett brunt paket under armen och kinderna var bleka under solbrännan. Han mötte henne i hallen som han brukade och slog armarna om henne. Denna gång var det annorlunda. Hon lade armarna om hans hals och pressade sitt ansikte hårt mot hans. Han kunde känna hennes varma tårar mot sin kind och hennes kropp var spänd som en fiolsträng.
” Det har hänt något”, sade han då han milt sköt henne ifrån sig.
Han tog henne om axlarna och förde henne in i rummet. Hon satte sig i soffan och var alldeles tyst. Efter en lång stund började hon veckla upp paketet och räckte honom en oljemålning. Det var ett fint porträtt av honom, ett som hon själv målat.
” Du får det”, sade hon. ” Jag orkar inte ha det kvar. Jag målade det förra sommaren, det har hängt i mitt sovrum. Jag tog bort det när du bodde hemma hos mig i vintras.”
”Agneta, vad fan snackar du om”, sade Klasse och darrade på rösten.
” Det måste vara slut. Jag reser till Los Angeles och Robert. Jag klarar det inte längre. Du måste ha förstått. De senaste månaderna har varit så jobbiga, jag visste ju att detta måste ha ett slut. Det blir tufft men jag ångrar ingenting.”
Klasse blev stum och kände kylan komma krypande längs ryggraden. Hade han haft en flaska i kylen nu så hade han inte tvekat. En kopp starkt kaffe var det enda han kunde fixa. Detta var en situation som han aldrig ställts inför tidigare. Människor hade kommit och gått ut och in i hans liv utan att lämna minsta spår efter sig. För första gången gjorde det ont under hjärtat. Det var trycket från känslorna som han inte kunde hejda. Agneta skulle lämna honom. Nu måste han visa sig stark, han var ju mannen. Han var Klasse Ehn den populäre scenartisten som kommit tillbaka till livet tack vare henne. Nu behövde hon hans stöd och hur fan skulle han orka ge henne det när hela hans inre var i uppror.
Han satte sig bredvid henne i soffan och lade armen om hennes skuldror. Han försökte vara stadig på rösten.
” Ack lilla älskade Agneta, om du bara visste vad jag känner för dej och hur jag lider i detta ögonblick. Du är mitt liv och nu lämnar du mej. Men även jag vet att det måste vara så. Ditt liv finns hos en annan man och jag måste försöka ta mej tillbaka in i musikbranschen. Det kommer att kännas tungt en lång tid framåt men vi klarar det.”
” Jag har några fina uppdrag borta i Kalifornien, det blir svårt men jag skall klara upp det, sade Agneta. ”Robert skall avsluta sitt arbete där och sedan återvänder vi hem. Vet inte riktigt hur länge vi är borta. Jag skulle behöva en kopp starkt kaffe.”
Klasse gick ut i köket och gjorde i ordning kaffebryggaren. Han fumlade med melittafiltret och spillde vatten på golvet. Den stora glädjen han känt inför kvällen borta på Tennstopet var nu borta. Hans huvud kändes alldeles tomt och hjärtat bultade innanför skjortbröstet. Hur fan säjer man ” hej då, vi kanske ses någon gång” till en tjej som man helst av allt ville ta i famn och krama halvt ihjäl. Nu stod han där på köksgolvet och tänkte. Hade han verkligen behandlat henne schysst? Hade hon någon enda gång fått veta hur mycket hon betydde för honom? Det fanns så mycket han skulle vilja säja och göra men det fanns inte tid. Om en liten stund var hon vara borta och de fyra väggarna skulle sluta sig om honom och ta ett kraftigt grepp och hans tomma själ. Han fick inte ens tid att ge henne en avskedspresent
Så plötsligt stod hon där i hallen beredd att gå ut genom dörren för sista gången. Det hade aldrig förr fallit honom in att kyssa henne och nu kunde han inte motstå det. Ömt lade han armarna om henne och pressade sina läppar mot den vackra lilla munnen. Det var en lång kyss som sade allt som skulle sägas i detta ögonblick. Innan han riktigt hunnit fatta vad som hänt var hon borta. Han gick fram till fönstret och följde henne med blicken där hon sakta gick ned för gatan på väg mot Odenplan. Plötsligt mindes han något som John Lennon skrivit i sin bok. ” Now she is gone and I am all on my own.” Och, Klasse kändes sig så innerligt ensam och ensamheten sprängde hans bröst i tusen bitar.
---------

Det var luciakvällen 2001. Agneta stod intill Sibyllans korvkiosk vid Vasaparken för att ta sig en kvällskorv innan hon åkte hem till Kungsängen. Plötsligt kom en kom en äldre man och ställde sig bredvid henne i kön. Han var lång och klädd i mörkbrun päls och stickad luva på huvudet. När han beställde sin hamburgare reagerade Agneta med ens. Hon kände så väl igen rösten, den tillhörde Klasse Ehn. Han var nu en lönnfet man på väg upp mot de sextio. Den praktfulla hästsvansen var för längesedan borta och förmodligen hade han en begynnande flint på skulten.
Agneta stod kvar utanför kiosken och åt sin korv medan minnena kom rusande genom vinterkvällen. Plötsligt var hon tillbaka i den lilla lägenheten på Vegagatan och bilden av den stilige scenartisten stod för henne. Hon tänkte gå bort och hälsa på honom men så kom hon ihåg något som morfar en gång sagt till henne när hon var barn.
” Hur gärna man än vill så kan man bara plocka blomman en enda gång.”

Skriven av: Inger Malm