Det kommer aldrig att glömmas

Blodet rann i hans kalla, onda, förfärliga kropp. Som tur så skulle han förmodligen inte överleva den vassa kniven som han blev huggen med av. Jag hade verkligen tagit i all min kraft bara för att kunna få honom att falla rakt ner mot det svarta golvet.
Det kom bara massa glädje men samtidigt nervositet, efter alla dessa år riddar Francis hade låst in mig och Daniel i det tomma lilla rummet under våningen som var fylld av en skatt. Daniel bara skrek av rädsla och kunde inte tro sina ögon att den starkaste mannen på skeppet höll på att dimpa.
- "Du är inte klok!" vrålade Daniel högt medan man kunde se stora vågor utanför. Inte så konstigt att Daniel bara skrek, vi som hade blivit kidnappade ända sedan vi tog första steget i det stora skeppet. Exakt 5 år sedan var detta, hur hårt det än var, hur fria vi än var kommer det aldrig att glömmas...

Författare:

Publicerat

Dela: