Det mörka rummet

Det mörka rummet


Du skulle gå in i det mörka rummet för att stanna där.
Det var inget särskilt svårt beslut, för du hade alltid varit i ett annat stort mörkt rum.
Du skulle gå in i rummet för att slippa tänka på varför ingen brydde sig om dig. Det var kanske att ge upp, att gå in i rummet.
 
Men samtidigt skulle det kännas skönt att få vara därinne, trodde du. Därinne skulle de gamla oförrätterna inte plåga dig mera, för ingen annan kunde komma in och påminna dig. Och du skulle sova mycket. Under den vakna tiden kunde du få tid för dig själv. Ja det var det enda du skulle få faktiskt.
 
Alla kände ju till din askungesaga. Det var som en novemberdag och ingenting spelade längre någon roll. Kvällen var där och människorna hade redan gått hem.
 
Lite senare, i det där rummet:
 
Du var därinne.
 
Det var kallt och skönt. Groteskt vackert.
 
Det bästa av allt: du behövde inte kompromissa längre. Eftersom inga andra kom dit kunde du härska enväldigt, makten och härligheten tillhörde dig. Det tystade dig.



Du hade en gång velat bli något. Något stort och märkvärdigt. En övermänniska. En stor man. En som andra respekterade och beundrade. Även om du inte alls fattat det då. Men verkligheten kom i vägen och den var värre än du hade trott. Och vad är en karriär som övermänniska värd egentligen?? Nu kvittar kanske det. För du visste ju nuförtiden att du bara var en människa. Höll på att skriva vanlig.

Du hade varit en utsatt, hånad människa. En som alltid hade tiggt om kärlek på till synes märkliga sätt, och ibland fått det också. Men det hade aldrig räckt till. Du kunde aldrig sluta fantisera om en värld där allt var vackert och inget gjorde ont. Du kunde inte bara ta saker och ting för vad de var. Du bad till gud ibland. Gud vet varför.

Alla gånger som solen gick ner hade du känt att något inte fanns inne i dig. Något som borde vara där. En pusselbit som saknades. En outtalad förbannelse, en anklagelse. Du ville skrika men kunde inte. Det fanns så lite att gå på: människornas diskreta gester och miner, deras samförstånd. Allt som sagts och gjorts var dolt för dig. Det skulle nog alltid vara så.

Du hör inte till. Du lyssnar knappt. Men du finns ändå. I ditt rum.



En kväll du minns (som om den var igår):

Tröttheten som släcker ut all din glädje. Då du måste sova. Drömma och glömma. Tänka att allt kommer kännas annorlunda imorgon. Därute finns ingen som väntar på dig den här kvällen. Ta hand om dig själv. Känn dig själv. Du kan inte ens stava till mirakel.

Ändå håller hon hårt i din hand.

Bakom dig har du fem arbetsdagar mellandagar regndagar ingentingdagar nyttodagar kommeraldrigkommahemdagar.

Minnen kommer visst tillbaka till dig nuförtiden:

På MTV Accelerate spelas Haddaways 'What is love'.
Har du inte stått för många gånger på något skitigt dansgolv och hört den låten? Sent i bakrus. Dansat lite halvhjärtat, uppgivet.
I det här rummet tänkte du varför. Du ville ju faktiskt inte vara därinne, du hade tvingats dit av olyckliga omständigheter. Ingen annan förstod ju. Herregud. Du ville inte vara där. Du ville ut! Det är ju en fantastisk insikt.

När du var i det mörka rummet radade ordparen upp sig:

åka buss, säga tåg, komma bort, frysa is, klättra samhälle, tänka lågt, stänga dörr, rösta nej, skrika aldrig, hålla käft, fantisera henne, se dig

Det viktiga för dig, brukade du säga, var att ordparen inte ljög.


En monolog du aldrig ville höra på:
'Jo för fan. Just nu är det bra. Jävligt bra faktiskt. Bra flyt på jobbet, lönelyft nästa månad. Och så har vi skaffat bostadsrätt i Gottfridsberg också. Okej, kanske inte så jävla attraktivt område men lugnt och tryggt och så. Och vi har förbannat sjyst sex nuförtiden, Anna och jag. Okej nattsömnen blir lidande men du det är det tamejfan värt.'


Kom ihåg att hålla ett rum djupt inne i dig intakt. Dit når inte cynismerna, sarkasmerna, det fula och motbjudande. Det är mjukt och varmt därinne.

Därinne finns riktig värme och kärlek. Därinne finns det vackraste du känt. Och ändå gick hon vilse där en gång. Men jag tror hon finns kvar där. När hon måste hålla hårt i din hand.

Men inte ikväll.
Aldrig ikväll.
Ändå är det ikväll det händer.
Att veta det.


Alla slattar som är våra slattar. Du dricker slattar och tänker att det kvittar vad glasen och flaskorna du kommer över innehåller. Men samtidigt vet du att det inte är så. Det betyder vad du häller i sig. Det gör dig. I din pojkrosa värld med krossade sönderskurna drömmar som du ändå låtsas existerar. Som drömmar du lever i. Som saker du aldrig kunnat känna. Och det första du hörde när du gick in på discot var 'What is love (baby don´t hurt me). Ta bara en sån sak.

Och du vet att en slatt inte kan hålla en dröm vid liv. Du har ju drömmar kvar. Du drömmer om någon som håller hårt i din hand men hon är ansiktslös och undflyende. Du har gett henne så många namn i 25 års tid snart.

Men: Om HON håller hårt i dinmin hand. Och vi ligger med varandra. Ibland finns hon.
Det var ju då det hände. Jag minns det ungefär så.

/
Du minns också att du verkligen hatar den där Yvonne-raden: 'I promise that I´ll be a perfect saviour'. Och du vet hur det är. Det gör dig inte lycklig men det känns...det känns...hanterbart, liksom.
/

Försök säga och känna något i stil med:

Det här är den bästa stad jag sett.
Funderar allvarligt på att bli kvar här.
Funderar allvarligt på att bli över här.


En dag såg du en platsannons som gjorde dig illa till mods. Det här är ungefär vad du minns av texten:

Vi vill att du

-saknar utbildning

-är initiativlös och ineffektiv

-är ofokuserad och negativ

-saknar B-körkort (dock inget krav)

-är lite långsam av dig vid problemlösning


Vi tror att du

-är van vid misslyckanden från tidigare anställningar (bifoga intyg)

-ofta upplever dig vara illa omtyckt av arbetskamrater

-är värdelös på att ställa krav på din omgivning

-blev svårt mobbad under hela skolgången, såväl psykiskt som fysiskt (vi ser helst att trakasserierna gav dig men för livet)


Vi erbjuder dig

-eget boende i vårt konferensrum

-en underordnad roll i vår organisation

Vi ser gärna naiva och hjälplösa sökande.
Välkommen med din ansökan!

Författare:

Publicerat

Dela: