Det oberäkneliga

Det oberäkneliga.
Levande ljus var det enda som lyste upp badrummet och badkaret var fyllt till bredden av citrondoftande badsalt och eterisk olja av eukalyptus.

Bredvid karet på ett litet bord står en flaska vitt mousserande vin av finaste tänkbara sort och i en egenhändigt drejad keramikskål finns ett vitt pulver. Sömntabletter och lugnande som hon omsorgsfullt krossat med en mortel.

Innan hon sjunker ner i det 'inbjudande' badet tänder hon lite rökelse och gör upp en brasa i den öppna spisen. En svag doft av björkved och lavendel sprider sig i rummet. Hon sätter på en av sina favoritskivor, något med Tracy Chapman. She´s got her ticket, den brukar hon alltid lyssnat till när hon ska ut och resa. Häller upp lite vin i ett kristallglas, blandar i det vita pulvret, för nu ska hon ju ut på en speciell resa.

Det skulle ske med värdighet. Hon hade fått nog! Under tiden som hon ser hur pulvret sakta löses upp i glaset mumlar hon tyst för sig själv brevet som hon skickat till Lars tidigare samma dag.
Hon hade lagt ned mycket möda på det och kände sig rätt nöjd med resultatet. Orden satt där som gjutna. Hon kunde det utantill.
När våra själar möttes, mitt hjärta tinade. Jag var inte längre tom, hade funnit en ny rikedom. Fort med blixtens hastighet, kom du mig nära. Du vände upp och ner på hela min värld. Jag kunde se dina ögon, de brukade glittra i mina som solen glittrar i havet. Inte kunde jag ana att du skulle bli den storm mot vilken jag mig inte kunde försvara. Allt som tänds, börjar glöda! Allt som såras börjar blöda. Du fyllde mina sinnen, för alltid kvar i mina minnen! Aldrig kunde jag tro att vårt kärleksfrö skulle dö. Dags att ta ADJÖ!

Ja, det där borde väl kännas, tänkte hon. Det kan han gott ha. Å, av frun får han väl någon extra dust, när det dimper ner i brevlådan. Hon försökte tänka sig det scenariot framför sig och njöt nästan lite mitt i eländet.
Hon tar ett djupt, djupt andetag för att låta tankarna få vila på den mjuka plastkudden.

Mindes. Krogen, köttmarknaden. Hon hade varit på tjejfest och väninnorna hade tyckt att det var dags för henne att gå vidare, komma ut och träffa lite folk. Plötsligt hade han bara stått där. Hennes blick mötte hans och han log med hela ansiktet. Inom en bråkdels sekund var det som hon skulle ha fått något sorts snabbverkande, livgivande injektion. Smaragdgröna, glittrande ögon.
Hon hade tittat ned i golvet för att sansa sig ett ögonblick. Lade märke till en grön strumpa och en blå på hans fötter och helt oväntat hade en speciell pirrning spridit sig i hennes kropp. Han hade sagt att han bara ville prata ett tag om det var okej?
- Jag heter Lars, hade han sagt.
Lina hade hon svarat fortfarande omtumlad.
Han råkade fumla ut sin öl, precis så som brukade kunna göra.

Det var som om de befunnit sig i en alldeles egen liten bubbla mitt i all trängsel. En bubbla som slukat tiden, skrålet, röklukten - allt! Lars hette han, Lars! Han hade fått hennes telefonnummer nedplitat på en liten lapp och han hade lovat att ringa.

Telefonen ringde efter helgen, nervöst hade hon rusat till telefonen.
- Hej, det är Lars. Kommer du ihåg mig?
Chockad och stum. Hela rummet gungade. Det här hade hon inte väntat sig.

Hon kommer ihåg hur nervös hon var innan hon öppnade när han ringde på hennes dörr och hur han hade stått där, oemotståndligt fräsch med sitt bländande leende. Rufsig i håret och en blå och en brun strumpa. En trasig flaska vitt i handen, han hade snubblat. Tillbaka i 'bubblan' föll de i varandras armar, en kraft som aldrig verkade vilja släppa taget. Allt hade varit mer än perfekt tills…..

Hon undrade varför han aldrig ringde på helgerna. Nyfikenheten hade henne i sitt våld och hon blev bara tvungen att ringa honom. En lördag.
- Hos Monika och Lars, hade en kvinna svarat.
Tvärt slängde hon på luren. Det svartnade för hennes ögon. Hon fattade inte vad som hände, men hela tillvaron vände och allting tog slut.

Brasan var på väg att slockna, musiken hade tystnat och avlägset som i ett töcken hörde hon hur telefonen ringde och ringde. Telefonsvararen gick igång.
- Hej, det är jag Malin, från Kalmar. Det är så att vi hade tänkt ordna en reunion för Crystal Family…..
Mer hann inte höra innan hon i ilande fart hade lyckats ta sig ur badet och som en våt katt blött ner hela lägenheten för att hinna svara innan Malin lade på.
- Hej, Lina här!
- Förlåt, jag låg i badet.
- Jo det är så att vi som jobbade ihop på kryssaren tänkte att det skulle vara kul att ses, det var ju ett tag sedan och till och med Mariola och Bianca från Holland kommer, spritter det ur Malin.
- Du kommer väl?
So what, tänker Lina. Hjärnspökena kan man ju ta död på en annan gång. De kan gott stå där med lång näsa ett tag till, trassla med hennes nerver hinner de nog med ändå.
- Klart, jag kommer, säger hon.
- När är det?
Efter samtalet, som blev rätt långt, kryper hon darrande upp i sitt soffhörn.

Andas fortfarande. Lever fortfarande. Lina ser ut genom sitt fönster, in i den kolsvarta höstnatten. Droppar rinner över glaset på hennes fönster, de bildar vackra mönster. Helt omedvetna om vad som just hänt henne, sitter de där och blänker.

Författare:

Publicerat

Dela: