Det träden ser

Solen värmer i ryggen, och svetten klistrar fast den röda T-shirten så att den sitter som limmad på Claras tunna kropp. Det är bara i slutet av Augusti, men hösten har varit envis i år och löven har redan börjat falla. Hon tänker inte klart, hon springer bara rakt fram. Hon bryr sig inte om att hennes byxor blir blöta när hon vadar genom den rostfärgade ån, liksom hennes kinder som blir våta av tårar.

Hon når fram till sitt mål, och slår sig tungt ner på den välta björkens tjocka stam. Tidvis känner hon hur hon förlorar kontrollen, och hon kan äntligen släppa masken hon alltid bär. En minnesbild drar förbi. Cole som kysste Katja på kinden. Clara sätter sin hand runt en tunn gren på björken, och med ett hårt ryck drar hon bort de sista löven som löst hänger kvar. De vassa, små grenarna river upp sår i hennes handflator.

Ännu en syn, då Katja öppnade ögonen lätt, och hennes isiga blick fäste sig i Claras mörka ögon. Katja hånlog och hennes blick smalnade. Clara ställer sig upp häftigt, och river upp en handrymlig sten som var halvt begravd i marken. Hon skriker Katjas namn, och slungar stenen allt vad hon kan mot en björk. Stenen lämnar ett fult jack i det gamla trädet.

En sista bild flimrar förbi innanför Claras ögonlock. Cole som tittade över Katjas axel, och såg henne rakt i ögonen i en evighetslång sekund. Vid det här laget var Claras ögon översvämmade av salta, sorgsna tårar. Men Cole bara vände ner blicken igen. Det var då Clara brast, och sprang till skogen, det enda ställe där hon kunde känna sig hemma. Hennes pappa satt säkert och söp och visste inte ens om att hon inte var hemma, och hennes mamma ville inte ens veta av Clara. Hon hade sagt att hon inte ville ha med en psykopat att göra. Vansinnig på alla tankar skriker hon det högsta hon kan, så att alla stackars fåglar förskräckt flyger upp i skyn.

Efter en stund känner hon hur hon lugnar sig, och dunsar ner på björken. Hon drar upp en fickkniv ur fickan på hennes gula regnkappa, och börjar karva in mönster i björken. Kniven har hon hittat under en murken stubbe i denna skog, och den är av finaste sort, äkta silver och ett handtag av sval pärlemor. Hon känner lugnet när hennes hand kontrollerat styr kniven över stammen, och ett invecklat mönster börjar ta form och täcker hennes andra inristade motiv.

En timma senare känner hon sig färdig med sitt karvande, och bestämmer sig för att släpa sig hem. När hon precis börjat gå hör hon en gren knäckas en bit in i skogen. En lång och tunn skugga syns på marken, och sekunden senare får hon se vem skuggan tillhör. Det är Cole, med hörlurar i öronen. Ilskan kommer tillbaka som ett knytnäveslag, och Clara bubblar över totalt. Hon kan inte behärska sig när hon smyger upp bakom honom. Löven låter knappt under hennes Vans när hon likt en tiger tassar upp bakom honom, och dessutom har han i sina lurar, så det är omöjligt för honom att höra Clara. När hon är precis bakom honom höjer hon handen över hennes huvud och hugger. På ett ögonblick faller han ihop med ansiktet tryckt mot den jordiga stigen med en växande, mörkröd blomma på tröjan. Våldsamt vänder hon på Cole så att han hamnar på rygg. Han skriker när jorden tränger in i såret på hans vältränade rygg. Hans synfält börjar fläckas i de yttre kanterna, men ändå ser han tydligt vem det är som står lutad över honom. Claras bruna hår hänger som en tunn gardin runt hennes ansikte när hon böjer ner huvudet mot honom, och hennes leende ser sjukligt skadeglatt ut. Hennes ögon är inte bruna längre, utan hela linsen ser svart ut. När han ser den blodiga kniven förstår han, och en våg av illamående sköljer över Cole när han känner doften av sitt eget blod. Plötsligt sätter hon sig ner bredvid honom, och med en ljus stämma säger hon de sista orden Cole någonsin kommer höra.
-Du skulle tänkt på vems hjärta du krossade.
Innan han ens hinner förklara sätter Clara kniven mot hans hals och snittar. Cole hinner inte ens skrika innan hans pulsådra skärs av och blodet sprutar ut ur hans delade hals. Lugnet sprider sig inom henne, nu kan han inte plåga hennes känslor mer. Hans underbart blåa ögon stelnar till två klot, och hans fylliga läppar var lätt öppna. När Clara väl sitter där bredvid honom, kunde hon inte låta bli. Hon drar handen genom hans tjocka, kolabruna hår, något hon alltid drömt om att få göra. Hon luktar på hans tröja, bara för att få veta hur han luktar. Och medans en frisk vind drar med sig en slöja av löv, kysser hon ömt hans stelnade läppar. Men hon är inte färdig än. Katja skulle ju få sin fina gest av Cole.

Katja satt vid köksbordet med ”Amazing” uppslagen framför sig, och repeterade glosorna tills morgondagen. Men hon kunde inte koncentrera sig, hennes uppmärksamhet pockade hela tiden på mobilen. Till slut kunde hon inte låta bli, hon ville se om Cole hade svarat henne. Försiktigt, för att hennes pappa inte skulle se, drog hon upp mobilen ur bakfickan och gick in på Snapchat. Fjärilarna fladdrade upp i magen när hon såg att hennes kärlek hade skickat. En bild på skogen, och en text där det stod ”Jag tror att jag börjar få känslor för någon annan i vår klass… förlåt Katja, men det är slut.” Katja hann inte ens bli ledsen innan hon såg den andra bilden. Det var en bild på hennes hus, och när hon tittade ut stängde en liten gestalt locket till brevlådan och smet iväg genom buskarna. Fast obehaget ilade längs hennes ryggrad, sprang Katja mot staketet, och det blonda håret flaxade likt änglavingar över ryggen. Hon skrek hans namn, men det var ingen som svarade. Hon gick långsamt fram till grinden och kollade ut över vägen, men hon såg ingen genom den dimmiga luften. Hon kom att tänka på brevlådan, och gick och öppnade. Hennes skrik ekade högt mellan alla de lyxiga villorna och därefter svartnade allt. Det som låg i brevlådan var ett hjärta, och på det satt en bloddränkt lapp med bläck fastnålad. ”Nu tillhör Coles hjärta dig. För alltid.”

Författare:

Publicerat

Dela: