Det var aldrig åt mig du kollade

Jag är på väg till dig, på väg för att säga det vi inte sa förra gången, och gången innan dess trots att vi försökte.
Men nu, saker och ting ska få en förändring. Vi ska få en förändring.
Tystnaden emellan oss ska förvandlas till skratt och tankar.
Det är menat att vara så, vi har hittat tillbaka till varandra förut och kan göra det igen.
Men vi måste våga, våga säga det där som sitter så långt inne.
Vi är tvungna att dra ut det, hosta upp det, om tystnaden ska försvinna.

Jag är på väg till dig för att säga det vi inte sa förra gången.
Jag visste vart du skulle vara, och självklart hade jag inte fel.
Du står där, kollar mot mig och ler. Ett lugn lägger sig över mig. Det kommer kanske bli bra ändå, avståndet minskar mellan oss.
Leendet blir större. Jag står framför dig, och du ler som aldrig förr, men någonting är fel, du kollar inte på mig.
Jag vänder mig om, följer din blick. Knäna sviker mig. Där står hon. Med det perfekta bruna håret och havsblåa ögonen.
Det är henne du ler åt.
Min kompis.

Författare:

Publicerat

Dela: