Det var en känsla jag fick - Del I

Det här är en väldigt känslig berättelse, då det är den första jag skrivit som är riktigt verklighetsbaserad. Alla personer i den här texten, finns, men all information är ändrad. Förutom datumen, som jag har hållit exakta. Ni är de första som jag låter läsa denna. Så hoppas ni gillar den :)

17 december 2014
Det var en känsla jag fick. Jag vet inte hur eller varför, men den tog över hela min kropp och själ, och fyllde mina tankar med ord.
”Vilka är dem?”, ”Titta inte.”, ”Strunta i dem.”, ”Ignorera dem.”
Det kändes rätt att inte titta dit, men samtidigt var jag nyfiken att titta. Av de små, snabba glimtar jag slängde mot dem, så såg jag inte mycket. Det kändes pinsamt att stå där. Jag kunde känna hur de tittade mot mig.
”Ska inte Linus få en kram?” frågar Markus som jag nyss kramat.
Det var ett tag sen jag träffat Markus, och hade aldrig innan träffat honom på skolan. Jag blev så överraskad så jag knappt kunde tänka klart.
Jag rodnade över Markus fråga och tittade bort och skakade på huvudet, utan att ens slänga en blick åt Linus.
”Nej!” sa jag rätt ut, högt och tydligt.
”Nä men vad sa jag?” var min första tanke. Så kan jag ju inte bara säga rakt ut. Tänk om han tog illa upp. Det var ju inte det att jag inte ville krama honom, det var ju det att det var pinsamt.
Medans jag gick in mot skolan igen så tänkte jag starkt över vad jag sagt. Det var ovanligt av mig att bete mig så. Jag kände mig så taskig och annorlunda än den jag egentligen var. Jag brukade alltid kunna titta på nya människor, prata och krama dem. Men denna gången gick det inte.

12 Januari 2015
”Hej.” skrev linkan96 på snapchat.
Alla dessa jävla random personer som skrev jämt. Det var alltid hej, vad gör du, och hejdå typ. Kunde de aldrig prata om något intressant. Jag accepterade deras vän förfrågningar endast för att ha massa följare på snapchat. Tilda hade ju det. Det var av henne jag fick de flesta snapchattarna.
”Hej.” skrev jag tillbaks med en svart bild.
Ytterligare ett meddelande kom in. De spammade mig jämt.
”Får jag se dina bröst?” skrev kladdighest, och skickade en bild på sin snopp.
”Usch!” tänkte jag direkt och mådde nästan illa. ”Radera!”
Jag la ifrån mig mobilen på sängen och startartade min serie igen. Jag var påväg att kolla igenom alla vampire diaries avsnitten från början igen. Jag var vid delen då Stefan anklagar Damon för att falla för Elena. Precis när Elena hittar kortet på Kathrine.
Min mobil plingade till. Jag pausade avsnittet och suckade. ”Vem var de nu som skrev då?”
På skärmen kunde jag tydligt läsa: ”Linkan96”
”Vad gör du?” skrev han.
Jag skrev snabbt ner att jag kollade film och skickade iväg tillsammans med en svart bild. Och precis när jag skulle återgå till filmen så plingar mobilen igen.
”bumblebee97” kunde jag läsa bland mina meddelanden.
”Hej.” skrev han med en knasig bild på sig själv med tungan ute.
Snabbt slängde jag iväg ett hej tillbaks utan att knappt bry mig och egentligen utan att ens vilja svara. Jag ville bara se på min serie ju. Så jag startade den igen och hann nog komma ungefär en minut längre in i avsnittet innan mobilen återigen plingade till.
”Linkan96” stod det återigen.
Jag låste upp mobilen för att se vad han skrivit.
”Okej.”
Bara ett kort okej. Inget mer. Kunde inte folk vara mer intressanta.
Jag skulle precis lämna snapchat och låsa mobilen igen då jag ser att bumblebee97 hade skrivit.
”Vad hittar du på då?” skrev han med en bild på sig själv och en påse chips.
Jag tog en bild på mig och svarade:
”Kollar vampire diaries sj?”
Sen skickade jag det och återgick till filmen.
Nästa pling ungefär 30 sekunder senare är ytterligare en gång ifrån bumblebee97.
”Kollar film med polarna.”
”Då var det samtalet slut.” tänkte jag. Nu kanske jag kunde få se på mitt avsnitt ifred.
Men inte det inte. Jag tror jag fick runt två-tre minuter för mig själv innan mobilen plingade igen. När jag äntligen kunnat lägga mig för att slappna av igen så skrev alltid någon idiot. Jag öppnade snabbt upp och läste, så jag så snabbt som möjligt skulle få återgå till mitt avsnitt.
”Går inte du på Engelforsgymnasiet?”
Jag stannade upp på sista ordet. ”Engelforsgymnasiet? Hur visste han det?”
Jag skrev tillbaka och frågade, med en bild på mig själv och sen satt jag otåligt och väntade på svar. Kunde han inte svara snabbare? När mobilen äntligen plingade till skyndade jag mig att låsa upp mobilen och läsa.
”Jag träffade dig med Markus.”
Jag läste orden och sket i bilden i bakgrunden. ”Med Markus? När då?”
Det tog mig ett tag innan jag kopplade det. Jag kände inte ens igen honom på bilderna. Men fan vad coolt. Jag kände mig genast mycket mer intresserad.


Fredag! Äntligen fredag! Jag klev på bussen hem mot min lilla håla, kallad för Långbo. Jag skulle passa på att stanna via Jennifer och lämna hennes mattebok. Vi hade prov på måndag och hon hade glömt den i skolan.
Jag bytte buss i centrum till 75 mot Långbo/Torvet. Och satte mig med musik i hörlurarna längst bak i bussen. Bussen började röra sig och jag la mig tillrätta så där bekvämt med fötterna på sätet jämte, och det tog inte lång tid innan jag somnade.
Jag vaknade ungefär 10-15 minuter senare av mobilen som plingade till. Det blev alldeles för högt när jag hade hörlurarna i, så jag hoppade nästan till av chock när det plingade till. Linkan96 hade skrivit på snapchat.
”Vad gör du?”
Han skickade en sådan där vanlig bild på sig själv där han bara visade halva ansiktet. Kunde han aldrig visa hela? Men det spelade ingen roll för jag log lika mycket varje gång han skrev.
”Sitter på bussen hem :) sj?” svarade jag med en ganska fin bild på i alla fall lite mer än halva mitt ansikte.
Jag gick in på spotify och bytte musik. Eftersom jag inte hade gjort en egen spellista utan jämt följde alla andras så var det inte alltid musik med som jag själv gillade. Jag hoppade över tre låtar och gick tillbaka in på snapchat för att lägga upp en bild om att jag var påväg hem. Jag vred och vände på kameran innan jag hittade rätt vinkel och tog en bild.
”På väg hem till min lilla håla nu då :)” skrev jag och la ut den på min historia.
Jag såg direkt att jag hade fått ett nytt meddelande på snapchat. Från Linkan96 såklart. Jag sken upp redan när jag såg namnet. Men jag fick läsa texten flera gånger innan jag fattade vad han skrev.
”Jag är i Långbo :)”
Jag tryckte på stopknappen i taket, då min busshållsplats var nästa. Jag kunde inte tro det. Var han här? Jag ville flyga upp ur sättet och skrika av glädje.
”Då kan jag ju träffa honom nu!” var min enda tanke.
Jag tog en snabb bild på mig själv och försökte att inte le alltför mycket.
”Kom hem till mig då! :)” skrev jag och skickade.
Sen kunde jag känna hur bussen började bromsa in, så jag slet tag i mina grejer, redo och taggad att hoppa av. Jag kunde inte ens sitta still, så jag gick fram och ställde mig vid dörrarna och efter mycket om och men, och enligt mig jättelång tid, så stannade bussen helt och jag klev av. Jag var så exalterad så jag sprang bort mot Jennifers hus. Hela kroppen njöt av att springa och det kändes som om jag skulle börja flyga.
Jag saktade ner framför Jennifers hus.
”Andas!” var det enda jag kunde tänka på.
När jag kom närmare såg jag en bil stå parkerad utanför hennes hus. Det var inte hennes föräldrars, och inte hennes brors. Tänk om det var Linkans?
”Andas!” tänkte jag igen. ”Måste andas och lugna ner mig.”
Så jag tog ett djupt andetag och fortsatte lugnt att gå mot dörren. Om han var här fick jag inte få spel. Som vanligt gick jag jämt rätt in när jag kom dit. Jennifers föräldrar hade nedanvåningen och Jennifer och hennes bror delade på ovanvåningen. Trappan var direkt innanför dörren. Jag tog av mig skorna och puttade dem åt sidan och började sen gå uppför trappan. Tog inte lång tid innan Klara kom springandes i tappan.
”Linus är här! Linus är här!” sa hon exalterat.
Jag andades och nästan avbröt henne.
”Jaja, whatever.”
Jag försökte låtsas som ingenting. Försökte ta det lugnt, och pratade som att det inte var någon big deal. I tv rummet såg jag först Johan som jag känt sen vi bodde i Stenaberg, sen såg jag Klara och sen Linus, Linkan96 från snapchat. Jag andades och försökte sen lugna ner mig åter igen. Jag gick in och satte mig som att inget var fel. Linus satt jämte mig och precis som tidigare kunde jag inte titta på honom hur mycket jag än faktiskt ville. Det var ju pinsamt. Extremt pinsamt.
Vi kom in i ett samtal om killar. Klart det skulle vara om killar. Jag försökte allt jag kunde att inte titta på Linus och eftersom han mest var tyst så var det inga större problem.
”Var är toan?” frågade sen Linus och reste sig.
Klara pekade ut mot hallen.
”Till höger om trappan eller till vänster om trappan. Ska du bajsa så får du ta till höger.”
Linus gick iväg mot hallen och jag följde honom i ögonvrån.
”Det går fan inte o duscha när ni skiter där inne.” sa Klara och tittade mot Johanna.
Hon höll smått med. Klara var helt otrolig när det gällde att bestämma där. Hon praktiskt taget bodde hemma hos Jennifer och Karl, för hon var jämt där.
”Vad hände i skolan idag då?” frågade Johan plötsligt för att avbryta Klaras bajsprat.
Han tittade på mig och väntade sig ett svar.
”Jo, de vanliga. Fick läxa i historia.” svarade jag och tittade bort mot toaletterna.
Johan reste sig och gled snabbt över på stolen jämte mig, där Linus tidigare suttit.
”Så, vad händer mellan er två då?” frågade han och spände blicken i mig på ett väldigt nyfiket sätt.
Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara, det var andra gången vi träffades, och jag var ju alldeles för blyg för att prata eller ens titta på honom.
”Inte vet jag.” svarade jag bara snabbt och försökte låta ointresserad.
Johan backade undan en bit.
”Inte?” frågade han med den fortfarande nyfikna blicken. ”Ni skriver ju jämt”
Jag tittade på Johan som om han hade helt fel, och tillslut skakade han på axlarna och vände bort blicken.
”Aja, okej då.” sa han.
Strax därefter kom Linus in i rummet igen. Jag försökte att inte titta på honom men jag kunde känna hans småblickar mot mig. Han satte sig på stolen på andra sidan bordet, nästan mitt emot mig och tittade på mig. Jag kunde se det i ögonvrån.

Jennifer startade ett nytt samtalsämne om övernaturliga grejer, som vi satt och snackade om. De enda som inte sa något var killarna. De var inte speciellt intresserade. Johan reste sig snart från stolen och gick iväg. Man kunde höra hur han bankade och skrek åt Karl att vakna, på andra sidan huset. Jag, Klara och Jennifer bara fortsatte vårt samtal, medans Linus följde oss i vårat prat.
”Det är bara detta huset. Jag får en sådan hemsk känsla. Känner mig inte ens välkommen.” sa Klara.
Jennifer svarade henne hastigt om huset och hur hon kände där. Jag kände själv inte samma sak. Visst det var ett gammalt hus med mycket historia och det kunde man känna, men jag kände mig inte ovälkommen.
Johan kom in igen och avbröt oss.
”Linus, kom och hjälp mig. Han vaknar inte.”
Linus reste sig och Klara sträckte sig mot Jennifers skrivbordslåda.
”Vänta, lås upp hans dörr så lär han vakna.”
Hon drog ut en fällkniv ur lådan och sträckte över den mot Johan som tog emot den.
”Jupp.” sa han bara och vände sig och gick.
Linus följde med och jag satt och tänkte på om jag skulle gå jag med eller inte.
”Men visst känner du något hemma hos dig med.” sa Jennifer och tittade på mig.
Det tog ett tag innan jag fattade att hon faktiskt pratade med mig. Jag tittade efter en stund upp mot henne.
”Hallå?” sa hon. ”Jag pratar med dig.”
”Mig? Jaha.” sa jag snabbt. ”Jo det är sant.”
Jennifer vände tillbaka blicken mot Klara.
”Jag sa ju det!”
Så kom jag på matteboken i min väska. Jag öppnade upp väskan medans Jennifer och Klara fortsatte prata om övernaturliga saker. Den låg tydligt direkt innanför öppningen, så jag kunde lätt dra upp den och lägga den på bordet.
”Din mattebok.” avbröt jag och tittade mot Jennifer.
Hon log och sträckte sig över bordet för att ta emot den. Sen hörde vi massa skrik inifrån Karls rum. Han lät jättearg och snart kom Johan utspringandes och skrattade.
”Fan din bror är ju galen.”
Jag reste mig upp från stolen och såg Linus komma in genom dörren. Karl brukade alltid vara lugnare när jag gick in. Så jag passerade Linus och gick ut från rummet.

Karl hade redan lagt sig i sängen igen och jag tror att han halvsov. Jag satte mig på hans säng och skakade på honom för att få liv i honom, men han bara gnydde.
”Kalle. Vakna. Klockan är ju fan fyra.”
Jag skakade på honom lite mer och kunde sen se hur han öppnade ögonen och gäspade.
”Du kan ju inte sova nu.” fortsatte jag.
Han tittade snabbt på mig och stängde sen ögonen igen.
”Men vakna nu då.” skrattade jag. ”Sov inte!”
Han vred sig sakta om i sängen.
”Jag har fan inte sovit i natt.” mumlade han.
Jag log mot honom.
”Men du vänder ju hela dygnet.” småskrattade jag.
Han reste sig upp och närmade sig mitt ansikte. Sen log han och kom ytterligare lite närmare. Tills han var bara centimeter ifrån mig, och försökte kyssa mig. Jag puttade hastigt bort honom. Vad gjorde han?
”Nej.” sa jag tydligt.
Han tittade på mig förvånat.
”Varför?” sa han och log.
Sen försökte han ytterligare en gång att kyssa mig.
”Jag vill inte.” sa jag.
Han skakade på huvudet och la sig sen ner i sängen igen. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra, och jag kunde bara tänka på Linus som satt där ute. Han var här ju, inte kunde jag kyssa Karl då. Så jag reste mig upp ur sängen.
”Aja, jag går då.” sa jag snabbt och gick mot dörren.
Jag släppte tanken ganska snabbt att han försökt kyssa mig och när jag kom in i Jennifers rum igen så kunde jag bara le. Linus tittade på mig och släppte inte blicken. Han hade bytt plats igen och den enda lediga platsen var den jämte honom, som jag suttit på innan.
”Fan vad håriga ben du har!” utbrast Klara plötsligt.
Hon tittade på Johans ben och alla började göra detsamma.
”Jag är ju man ju.” svarade han.
Klara tittade bort mot Linus.
”Får jag se dina ben?” frågade hon intresserat.
Linus tittade sig omkring, sen drog han upp sitt ena byxben och visade sina ännu hårigare ben.
”Fan vad killar har håriga ben.” sa Klara sen. ”Fast Pamela har fan nästan hårigare.”
Klara log och tittade på mig. Sen nästan slängde hon sig över mig för att dra upp mitt byxben.
”Nej!” skrek jag direkt.
Fy vad pinsamt. Jag rakade aldrig benen på vintern. Bra att det var bland det första Linus fick veta. Jag tror nästan att jag rodnade. Det kändes som att jag bara ville fly för tillfället.
Klara slutade i alla fall med att försöka dra upp mina byxor. Jag kände mig direkt lättad.
”Nu slipper han i alla fall se mina äckligt håriga ben.” var det enda jag tänkte på.
Men det gick inte lång tid innan Linus själv försökte dra upp mina byxben. Jag blev förvånad då vi typ inte sagt något till varandra än. Men han log så fint så jag kunde inte låta bli att spela med.
”Nej.” skrattade jag och drog ner mitt byxben.
Johan hoppade in och försökte hjälpa Linus.
”Jo visa nu.” sa Linus och tittade mot mig med ett leende på läpparna.
Jag blev alldeles varm inombords och fortsatte kämpa emot. Strax därefter gav dem upp, fast Linus släppte ändå inte mig med sin blick. Jag kunde inte låta bli att titta tillbaka. Men när jag gjorde det så tittade han blygsamt bort.
”Linus kan väl köra dig hem sen?” sa Klara plötsligt.
Både jag och Linus tittade upp mot Klara.
”Nej det ska han inte behöva. Jag kan gå.” tänkte jag.
Men det var knappt jag han tänka innan Linus svarade.
”Jo visst. Om du vill?”
Han tittade emot mig. Jag vände blicken mot honom och såg hur han försökte att inte glo på mig. Han växlade blicken emellan mina ögon, området runt och över mig.
”Jo, men jag kan gå.” svarade jag.
Han skulle ju inte behöva köra mig. Jag bodde ju bara några gator bort.
”Jo men det gör han.” svarade Klara. ”Eller?”
Hon tittade mot Linus och man kunde se hur han nickade.
”Visst.” sa han kort och gott.

Klockan var nu sju och vi började planera att åka hem. Linus och Johan var rätt så sugna på det och jag skulle ju med dem. Linus kunde knappt sluta titta på mig och jag ville inte sluta titta på honom.
”Fan.”
Man kunde höra Klara ända inifrån toaletten.
”Fan.”
Vi blev helt knäpptysta och hörde hennes steg mot Jennifers rum.
”Du kan köra mig hem också va?” sa hon och tittade mot Linus.
Hon fortsatte pilla med sin tröja. Det var en ganska stor vit fläck på den.
”Jag vet inte.” svarade han.
Jag blev förvånad över svaret. Kunde han köra mig men visste inte om han kunde köra henne.
”Vad gulligt.”
Jag kände mig hedrad. Men Klara verkade inte ha hört det. Hon smet bara vidare in på toaletten och svor.
”Helvete.”
”Ska vi dra då?” sa Johan snabbt. ”Börjar bli sent.”
Linus nickade och tittade mot mig. Jag visste inte vad jag skulle säga så jag log. Vi reste oss och slängde på oss våra jackor. Man kunde höra Klara springa rundor mellan toaletten och Karls rum. Hon hade mycket av sina grejer där för de var bästa vänner.
”Jag kommer!” ropade hon. ”Gå ni ner så länge.”
Så vi började gå ner för trappan och hann börja sätta på skorna innan Klara kom springandes i trappan. Linus sneglade mot mig ett flertal gånger. Jag kunde känna hans blick borra in i mig.
Johan var snabb och sprang hastigt ut genom dörren.
”Pax för framsätet!” ropade han.
Han bromsade in framför bilen och ställde sig vid passagerardörren. Linus gick ut därefter, och jag följde honom med blicken.
Jag fick på sista skon och såg Klara smita förbi mig och ut genom dörren. Hon hade en cigarett i handen, så vi skulle ju lätt få vänta på att hon skulle röka klart. Sen hörde jag steg i trappan, som avbröt mina tankar. Jag vände mig om och såg Jennifer komma ner. Hon hade ett helt paket i handen som hon öppnade och plockade ut en cigg från. Hon stack in den mellan läpparna och log mot mig. Sen slängde hon cigarettpaketet på bordet jämte mig och smet förbi mig ut. Jag gick efter och tog tag i handtaget på dörren och för att stänga den bakom mig.

Utanför stod Klara och pratade med Linus. Hon förde cigaretten mot läpparna och andades in röken. Jennifer stod en liten bit bort från dem, lutad mot räcket på den lilla altanen och Johan hade hoppat in i bilen och satt och pillade med radion. Jag själv stod bara stilla och tyst utanför dörren. Jag visste inte riktigt vart jag skulle ställa mig eller vart jag skulle säga, så jag lyssnade in på Klara och Linus samtal.
”Man får bättre umgänge med folk som röker. Man har något gemensamt som man jämt gör tillsammans, vilket leder till att man börjar.” hörde jag Klara säga.
”Men det är fortfarande dumt och idiotiskt att ens börja. Man slösar ju bara massa onödiga pengar.” svarade Linus.
Klara vände sig om och tittade på mig fundersamt.
”Pamela, visst är det mycket roligare att röka när alla andra röker jämt. Man blir ju direkt mycket bättre vänner.”
Jag tittade mot Klara och nickade.
”Vissa har svårare att hålla sig ifrån det än andra. Man får lättare vänner om man röker. Det är därför mobbade personer ofta röker. För folk vill umgås med dem då de röker och kan bjuda på cigg.”
Klara vände sig mot Linus igen och skulle precis skryta om hur rätt hon hade, men han avbröt henne och tittade på mig.
”Röker du?”
Jag skakade lätt på huvudet och sträckte på mig stolt.
”Jag slutade för ett halvår sen.” sa jag.
Linus log och tittade tillbaka på Klara.
”Där ser du.” sa hon stolt.
Jennifer släckte ciggen borta vid räcket och la ner den i fickan.
”Fan, jag orkar inte röka mer.” sa hon.
Klara tittade över mot Jennifer som började gå inåt.
”Vi ses sen.” sa Jennifer.
Klara nickade mot henne.
”Sure.”
Linus hade börjat gå bort mot bilen och Klara gick bort till fimpskålen och slängde i sin cigarett i det bruna cigarettvattnet. Jag gick sakta men säkert ner för trapporna mot bilen.
Linus stannade vid förardörren och tittade mot mig. När han såg att jag tittade tillbaka så vände han bort blicken och tittade mot Klara som kom gåendes bakom mig.
”Då drar vi då.” sa han.
Jag log som svar och Klara smet förbi mig.
”Yes!” sa hon snabbt och fortsatte gå i snabb takt mot bilen.

Varken jag eller Klara bodde så långt ifrån Jennifer och Karl. Klara bodde två busshållsplatser bort och jag bodde tre busshållsplatser ifrån. Det hade tagit mig en kvart att gå hem. Nu satt Klara och sjöng till musiken som Johan spelade. Och Johan tramsade sig i framsätet. Linus körde in på Klaras gata och sänkte musiken.
”Vilket hus var det?” frågade han.
Klara pekade ut genom rutan.
”Röda på hörnan till vänster.” sa hon.
Linus bromsade in och vände i svängen. Sen stannade han perfekt utanför grinden till Klaras hus. Både jag och Linus följde henne med blicken när hon gick ut ur bilen. Johan var lite efter och pillade med mobilen i framsätet.
”Tack för skjutsen. Vi ses.” sa Klara.
”Jupp, ses.” svarade Linus.
Jag vinkade på henne och Johan vaknade snabbt till liv innan Klara stängde bildörren.
”Hejdå!” skrek han och vände sig snabbt om, precis i tid till att Klara stängde dörren.
Linus körde iväg nästan direkt efter att Klara stängt dörren. Han verkade ivrig att komma iväg. Jag kunde själv inte låta bli att småfnissa i baksätet.
”Vart bor du då?” sa Linus och tittade på mig i backspegeln.
Jag tittade för en sekund tillbaks och tittade sen bort igen.
”Kör vänster här framme.”
Linus körde fram till korsningen ut från Klaras gata och svängde vänster. Jag och Klara bodde fem gator ifrån varandra, alltså ungefär en busshållsplats. Från och till kunde jag se hur Linus sneglade på mig i backspegeln. Men så fort jag tittade dit så tittade han själv bort.
”Höger nästa.” sa jag och tittade ut genom rutan.
Jag hörde blinkersen gå igång och Linus svängde.
”Det finns en väg till höger längst ner på gatan. Om du kör in där så kommer du till min gata.”
Linus sa inget men jag antog att han hade hört mig. Johan tittade bak mot mig och log.
”Var det hit ni flyttade efter Stenaberg?”
”Nja, vi flyttade till en lägenhet i stan först. Sen hittade vi detta huset som vi valde att hyra i stället.”
Linus svängde in till höger och fortsatte framåt på gatan.
”Det gröna huset på höger sida är mitt.” log jag.
”Okej, men funkar det mellan dig och din mamma nu då?” sa Johan snabbt.
Jag nickade och kände hur Linus bromsade in vid mitt hus.
”För tillfället.” svarade jag.
När bilen stannade helt klättrade jag över sätena i baksätet så jag skulle slippa gå runt bilen.
”Tack för skjutsen.” sa jag innan jag öppnade bildörren.
”Lugnt.” svarade Linus.
Jag klev ur bilen och tittade in mot Johan som satt och tittade mot mig genom den lilla springan mellan bildörren och hans säte.
”Vi ses.” sa han.
”Jupp, hej.” fick jag fram och stängde bildörren.
Jag kunde inte låta bli att le. Jag kände mig alldeles varm och glad inombords. Han var nog bland de snällaste människorna jag hade träffat.
”Han körde mig hela vägen hem. Och vi träffades bara idag. Otroligt!”
Det här hade varit en av de bästa dagarna i mitt liv.

Författare:

Publicerat

Dela: