Det var jag, Charlie och Simon

Det var jag, Charlie, och Simon som var där varje kväll. Vi satt där längs med baren och teg med varandra. Ibland kunde någon av oss få ut en skakig mening men det var inte ofta. Röken spreds ifrån våra cigarretter och svävade upp mot taket, där satt den och kollade på oss. Oss brustna själar utan insikt eller framgång, oss krokiga ryggar med en blick ner i det gamla ekbordet. Jag lyfte min arm mot glaset, min sotiga hand nuddade kramade sedan om glaset och jag tryckte det sakta mot munnen. När den beska smaken travade sig fram ner för halsen kände jag värmen sprida sig i kroppen. Det var den jag ville åt, den mörka värmen som fick mig att le, som fick mig att känna någonting överhuvudtaget.

Det var en kvinna som hade fått mig att hamna här. En kvinna som vid första anblick fick mig att skratta, att älska, att leva men som efter några hårda år fick mig att dö. Jag kände lukten av hennes långa blonda hår igen, jag visste att jag aldrig skulle kunna glömma det. Doften av vår, av kärlek och av frihet. Doften var ett minne som aldrig skulle kunna upprepas igen. Hon hade träffat någon bättre än mig, någon hon kände att hon älskade och som hon kunde bilda en framtid med. Jag uppfyllde inte dom kraven alls. Hon slutade älska mig, men trots alla meningslösa försök och alla värdelösa kvinnor jag försökt älska så förstod jag att det inte fanns någon mening. Jag skulle aldrig glömma henne. Jag skulle alltid älska henne.
Jag ser henne ibland när jag är påväg hem från jobbet. Hon ser ut att vara lycklig vilket glädjer mig. Hon har uppnått sina drömmar om ett fridfullt liv med en stark man som beskyddar henne. Hennes drömmar om att få resa till Indien hade redan gått uppfyllelse redan några veckor efter skilsmässan. Den nya mannen var rik och hon åkte innan jag ens tagit ner hennes tavlor i lägenheten. Dom åkte inte bara till Indien utan även Mexico och Usa. Han hade allt som hon någonsin velat ha och dom bestämde sig för att skaffa barn. Själv hade jag inget att ge henne förutom några enkla ackordföljder och en hes röst. Men mina drömmar om musiken försvann när hon lämnade mig. Nu hade jag ingenting kvar.

När jag hörde bartendern Michael närma sig oss förstod jag att kvällen snart skulle lida mot sitt slut. Hem till den stökiga ettan utan element och utan varmvatten. Hem till ett hus utan kärlek, utan liv. Utan liv. Utan liv.

Vi sa farväl och tackade för kvällen. Charlie skulle hem och natta barnen och Simon skulle hem och låta barnen natta honom. Mina vänner förstod inte hur lyckligt lottade dom egentligen var med hus, fru och barn. Det var allt jag någonsin drömt om. Att komma hem till någon som älskar mig för den jag är, som bryr sig om hur jag mår och inte försöker få mig att tappa greppet om livet. Att komma hem till någon som bara vill att jag ska vara lycklig, att jag ska nå mina drömmar. Drömmar var ett begrep jag inte använt på länge. Mina drömmar om att få underhålla och skrika ut min lycka igenom texter på en sunkig bar för ett par hundringar var förlorade. Jag hade ingen lust eller ork att tänka på framtiden och mål. Jag levde bara i det förflutna. Jag åt i det förflutna, jag älskade i det förlåtna, jag sov i det förflutna. Folk brukade alltid säga att leva i nuet och ta vara på stunden och livet. Men om att leva i nuet innebar att gå runt och vara vilsen och enbart tänka på en kvinna så ville jag inte leva alls. Någon libido fanns inte ens på kartan och empati hade jag enbart för min hund. Livet var underbart.

När jag kom hem hade jag efter flera månaders osäkerhet bestämt mig. Det är dags nu. Jag ringde morsan och tackade för den fantastiska uppväxten jag fick. Jag försökte svara på hennes frågor men jag hörde ingenting över alla skrik och alla tårar så jag la på telefonen. Jag gav min hund mat och kysste honom på huvudet. Han såg ledsen ut och jag kan ha fel men det såg ut som en tår föll från hans öga. Innerst inne förstod han nog vad som skulle ske. Kanske var det en lättnad för honom, kanske inte.
Jag skrev ett klyschigt brev om att ingen skulle ta åt sig skulden och detta var det enda rätta. Jag skickade iväg ett sms till Simon och Charlie och skrev att dom var dom bästa kamraterna jag någonsin haft. Jag tog fram min revolver ur skrivbordslådan som jag hade fått av hennes i 22-års present och tryckte in den i munnen. Jag var inte nervös eller rädd utan kände en lättnad sprida sig i kroppen. Jag har gjort mitt nu tänkte jag. Jag tänkte tillbaka på alla mina bra minnen från min barndom och tonår, men det var omöjligt. Mina tankar snurrade bara runt henne. Jag spände mitt pekfinger och gjorde det.

Författare:

Publicerat

Dela: