Det var på Sovjetunionens tid

Vårt samhälle hade ungefär 10 tusen invånare. Nästan alla var turkmener och vi levde vanligt liv. Några tyskar bodde med oss i samhället. Det var några familjer som bodde där, inte mer än 10-15 familjer. Min gamla farbror berättade att tyskarna kom till oss för länge sedan för att bygga vattenkraftverk på den ryska tsar Nikolai tiden. Vi kände aldrig ryssarna nära. I samhället fanns en skola med sin vanliga skolgård. Alla lärarna var turkmener, de brukade lära oss olika ämnen. De kanske studerade på lärarhögskolorna, men de var inte duktiga och de kunde inte förklara våra frågor i olika ämnen. De brukade gå som katten kring het gröt utan att svara på våra frågor riktigt. Läraren i rysk grammatik kunde bara säga några ord på ryska och förklarade på turkmenska. Andra lärare brukade säga: "Kemi upptäcktes av Mendeleev, fysik upptäcktes av Lomonosov, radio upptäcktes av Popov, järnvägen upptäcktes av bröderna Cherepanov", o.s.v. Vi tyckte att ryssarna var så duktigt och starkt folk, kanske finns inget annat folk duktigare än dem. Den tiden var andra världskriget viktigt i folkets minne, vem som gick till kriget och vilka som kom tillbaka. Därför brukade vi, tillsammans med nästan alla i samhället, träffa soldater som kom tillbaka efter lumpen.
När min pappa väckte oss en morgon, sade han att läraren Atas son Batyr hade kommit från lumpen, kanske på natten och han kom med en rysk kvinna som var hans fästmö. På den tiden brukade vi kalla alla vita människor ryska, utom tyskarna. Vi visste inte att så många nationaliteter i världen kan vara vita människor. Pappa sa att de skulle fira bröllop i dag och göra "nika" mellan dem. Vi, tillsammans med alla samhällets invånare, firade "Komsomol- bröllop". Efter två år presenterade skolans rektor för oss den kvinnan och sade att hon heter Maya, att hon växte upp i Litauen, och att hon är jätteduktig på turkmenska. "Hon ska berätta själv om ni har frågor. Hon ska lära er idrott", sa han.
Maya integrerades så fort att vi inte kunde märka och hon började lära oss olika ämnen. Hon började organisera kvinnliga och manliga volleyboll grupper och göra historiska exkursioner till "Merv" slottsruiner med skolan. Vid en samling på skolgårdens presenterade hon oss för en äldre elev som hette Geldi. "Jag har många program att göra i samhället och därför behöver jag ha några hjälpare. Geldi är en mycket aktiv och duktig elev. Han ska vara en av mina hjälpare", sade hon. Tiden gick så fort. Geldi klarade medicinskt institut i Ryssland och kom tillbaka med examen som läkare. Han blev chef för ortopediavdelning i Länssjukhuset.
En dag vid Folkets hus i samhället samlades nästan alla samhällets boenden. Här kom Läns och Kommuns kommunistiska partiledare. I Turkmenistan på den tiden, i Turkmenistans första kommunistiska parti, var alla partisekretare i kommunen och länet turkmener, men alla andra sekreterare var ryska och de hade makt att kontrollera alla andra. Nu för tiden är det också samma situation i Turkmenistan. Efter självständigheten har Turkmenistans president tre ryska biträden. De kontrollerar alla situationer i Turkmenistan och de pekar ut för presidenten, vad han måste göra. Kolchosens chef öppnade den samlingen och han sade, att nu ska vår Geldi tala. Geldi kom till tribun och han tittade på andra partisekreterare sidan, andra sekreterare nickade instämmande till honom. Han började tala. "Jag vill diskutera om en känd person, som heter Maya. Hon kom till vårt samhälle för länge sen. Hon blandade sig på olika sätt, men hon kunde inte göra någonting speciellt för oss. Hon kommer från Litauen. Det landet ligger på kusten vid Baltiska havet, det är så nära till imperialistiska länder och därför hon distanserar sig från kommunistisk moral och hon försöker påverka oss med olika okända idéer". Här avbröt honom Meret aga och kom till tribun och började tala. "Jag är en gammal man med mycket erfarenhet, kommunistpartimedlem och deltagare i andra världskriget. Jag har några krigsdekorationer och livserfarenhet. Jag arbetar som rektor i den skolan sedan mer än 20 år. Jag är mot Geldis berättelse om Maya. Först vill jag säga att du istället ska tacka henne, du börjar spela teater mot henne genom att säga allt tvärtom. Maya hade studerat litauiska språket på universitet och hon hade rekommendation av en känd författare, Mejelaites från Litauen, när hon kom till oss. Hon gjorde jättemycket för oss. Vi kunde inte be till gud, det var farligt för oss. Turkmenistan hade ingen moské trots att ortodoxa kyrkor har funnits i alla städer i Turkmenistan de sista 100 år. Hon hjälpte oss att bygga moskéer och göra bön. Vi kunde inte gå till naturläkare (tebib), men hon legaliserade dem. Vid en svår bensjukdom som aldrig förut behandlades, hjälpte hon oss att få behandling på en plats som heter "Palanga" i Litauen, och nu åker alla dit från Mary län. Våra sportgrupper är nu länsmästare. Du är avundsjuk för att folk vill absolut inte gå till ditt byråkratiska sjukhus. Jag erbjuder henne platsen som rektor i skolan i stället för mig och du måste be henne om ursäkt och tacka för allt". Så sade han. Alla samhällsboende applåderade honom och Maya började arbeta som rektor nästa dag.

Charles Kilich

Skriven av: charles