Det var så fint skall du veta

'Men mamma det är liksom svårt att förklara.'
'Du får försöka i alla fall, jag kommer inte att förstå om du inte säger något alls, det är ett som är säkert.'

Framför spisen stod kvinnan och rörde i kastrullerna, hennes kinder var rosiga och hennes händer var nariga. Både hon och barnet hade precis kommit hem, barnet från dagis mamman från jobbet. Barnet satt vid bordet med papper och färgkritor utspridda kring sig, men hon var inte intresserad av att måla. Hon ville berätta någonting, någonting som var svårt att förklara. En känsla av något slag, fast det visste inte barnet själv att det var. Hon rynkade pannan och de blå ögonen växlade till en mörkare färg, även barnets kinder var rosiga och man kunde lätt se hur hon bråddes på sin mor. Barnet stödde ansiktet i händerna och började tala.

”Vi gick på en promenad i dag, vi på dagiset alltså. Jag fick gå först tillsammans med Stina, våran extrafröken, när man går först behöver man inte hålla någon kompis i handen.”
Barnet var tvungen att få fram hur speciell och enastående just denna promenaden hade varit, de gick ju på promenad var och varannan dag med dagisgruppen. Men idag hade hon gått först. Det hade nästan varit som att gå själv, om hon hade koncentrerat sig på sig själv hela tiden och på vägen som låg framför henne så hade hon känt sig alldeles ensam.
”Mmm… vem fick Jossan gå med då, då?”
Åh så dum mamma var, Jossan hade inget med den här berättelsen att göra, varför var hon tvungen att nämna Jossan. De var inte kompisar just nu, så det så.
”Vi är inte kompisar nu, så det så.”
”Okej då, fortsätt berätta.”
”Jag vet inte hur jag skall beskriva. Det var liksom som om vägen glittrade, vad heter det som ligger på vägen mamma.”
”Vadå ligger på vägen?”
”Ja men mamma, det man går på.”
”Asfalt menar du.”
”Ja det var som om asfalten glittrade, för solen lös ju på den. Fast på vissa ställen lös den inte, där var det skugga, det var träden och husen och jag med mamma som gjorde skuggorna.”
”Mmm.”
”Så var löven så fina mamma, för vissa var alldeles bruna, men vissa var fortfarande gröna, också fanns det gula och orange löv också. Stina sa att man kan plocka höstlöv och torka dem så kan man ha dem som prydnad sen. Men det är så dumt för de är ju vackrast när de ligger i skogen eller hänger på träden för då ser man dem liksom tillsammans.”
”Mmm.”
”Tycker inte du det med mamma? Att löven är finast tillsammans.”
”Jo det har du rätt i älskling. Kan du inte plocka undan lite på bordet så att jag får plats att duka.”
”Men jag måste berätta klart först mamma.”
Mamman började duka fast att kritorna låg kvar, hon var van vid stöket och lät det inte störa henne. Hon visste att dottern inte skulle plocka bort dem, men försöka duger intalade hon sig själv.
”Jo, mamma också började vi sjunga allihop och då kom det rök ur våra munnar, precis som på vintern. Är det vinter nu mamma?”
”Nej inte än, det är fortfarande bara oktober men om en månad eller så då är det vinter.”
Mamman kände oron i magen över vintern, barnet skulle behöva nya skor, ny overall, nya allvädersstövlar. Hon hade vetat det länge men försökt stänga av så fort tankarna på hur de skulle få det att gå ihop började irra runt i hennes skalle.
”Ja då så, Joakim sa att det var som vinter nu men då hade han fel. Sen var det så fint när vi gick på den där stigen som går bakom de stora barnens skola du vet.”
Tystnad. Mamman hade inte lyssnat så noga.
”Mamma lyssnar du på mig? Du vet den där stigen bakom de stora barnens skola?”
”Jo, jag lyssnar. Jag vet vilken stig du menar.”
”Där gick vi och vi kunde hitta fyra olika sorters svampar, bara på en liten bit, flugsvampar är giftiga men Carl-Johan kan man äta. Så såg vi spindelväv som hade frusit så man kunde se dem jättetydligt. Mamma det var så fint skall du veta.”
”Det låter jättefint.”

Mamman plockade snabbt undan kritor och papper, barnet följde mamman i hasorna och om man sagt åt henne att hon borde hjälpa sin mamma så hade hon bestämt hävdat att det hade hon visst gjort. Barnet brydde sig, än så länge, inte om vad som serverades till middag och det var mamman glad över. Blodpudding en dag, havregrynsgröt en dag, fiskbullar en dag och falukorv en dag, sen kunde man börja om igen.
”Tack för maten mamma, det var jättegott. Får jag titta på TV innan jag går och lägger mig ikväll?”
”Ja gör du det.”
Mamman plockade undan, diskade, strök, plockade undan lite till, stoppade barnet i säng, strök igen samtidigt som hon sneglade lite på en film, satt framför datorn och tittade igenom dagens skörd av mejl sen gick hon och lade sig.
Hon drömde om höstlöv och spindelväv som syntes jättetydligt.

”Det var så fint skall du veta!”
'Det låter jättefint.'

Skriven av: Malin Nielsen