Dialog

- Skulle du ha berättat för mig om det verkligen var något?

- Ja.. Fast nej, antagligen inte. Jag berättar inte för andra, jag vill inte, vågar inte.

- Du har sagt att du litar på mig, att jag är din älskade och bästa vän. Varför vill du inte berätta, ens för mig?

- Ja, jag vet, och det står kvar, det är sant. Jag älskar dig, jag vill berätta allt för dig, jag vill att du ska veta allt.

- Och ändå gör du det inte.

- Nej, precis, det gör jag ju inte.
- När jag var liten gick jag på ett dagis där fröknarna alltid försökte lära oss att vara snälla mot varandra. Vi försökte, allt för att göra våra kära fröknar och förebilder glada, men så fort de var borta och inte såg, då högg vi igen. Du var ju där ibland redan då, minns du inte det?

- Jo, visst minns jag, men vad har det med oss att göra?

- Minns du också hur vi, just vi två, lovade varandra att aldrig skiljas åt, att vi skulle vara vänner för alltid?

- Ja, det gör jag.

- Så, döm mig inte då för att jag vill behålla vår vänskap. Jag vågar inte berätta, är rädd för att förlora oss och mig själv. Att förlora dig och allt jag tror på.

- Är det så farligt, det du inte vill berätta?

- Nej, det är värre, mycket värre än så. Det finns inget i denna värld som kan beskriva vad jag upplever ibland, vad jag gör och ser, vad mina innersta känslor säger.
- Jag ser syner. Fruktansvärda syner, där hat och förtvivlan är överallt och ingenstans kan jag se mig själv.
- Förlåt mig, jag är trött. Jag är så trött som ingen förtjänar att vara. Jag har inte sovit sen jag kom hit.

- Varför har du inte sovit?

- Dom vill inte det, dom säger att jag inte får, och dom ger mig ingenting att göra för att göra mig trött. Dom spänner fast mig ibland, också, när jag vill röra på mig så får jag inte, måste ligga kvar. Vem kan sova då?
- Jag är så orolig, varför är det ingen som förstår?

- Jag lyssnar till vad du än har att säga. Men du säger ju ingenting, ligger bara där.

- Vill du påstå att du är bättre?

- Nej, jag är väl inte det..


...


- Varför kom du hit föresten? Vad har du här att göra?

- Jag ville veta, se om det jag kände var sant. Du har förändrats, vet du det?

- Ja, dom har förändrat mig, du har förändrat mig. Den där världen har förändrat mig, på gott och ont. Jag är inte längre den som först lärde känna dig. Kanske har vi glidit från varandra.
- Har du fått dina farhågor besannade?

- Ja, nej, jag vet inte. Du är bara annorlunda, inte ny och inte gammal. Din kropp har blivit mindre, du ser sjuk ut.

- Men inombords brinner jag fortfarande, ser du inte det? Kan du inte se hur jag brinner?

- Jo, och en gång har jag bränt mig på elden som äter av dig. Ditt sinne må vara starkt ibland, men du är sjuk, varför vill du inte erkänna det?

- Jag är sjuk, sjuk, sjuk!! Nå, hör du, jag erkänner! Jag erkänner, jag är sjuk, sjuk i en frisk och underbart vacker värld.
- Förlåt för att jag finns.

- Du är förlåten, det vet du. Hela världen kan förlåta dig, om det nu är vad du vill. Varför vill du inte förlåta den tillbaks?

- Jag är trött.

- En enda fråga ställer jag, en enda fråga.

- Jag är trött säger jag. Du måste gå, dom ska snart hämta mig igen.
- Jag vill inte se dig då.

- Ja, jaha. Ja, adjö då.

- Må du ha kraft att stå ut ännu en stund.

- Detsamma min vän, detsamma.

- Adjö.


...



- Snälla stanna. Kan du inte stanna en stund?
- Stanna!



...


- Varför är du inte här? Hör du mig inte? Jag behöver dig!


...


- Förlåt.

Skriven av: Martin Lennartsson