Dig.


Håret låg på hans axlar. Det var blött.
Munnen ler och skrattar till lite. Han tittar under en sekund åt mitt håll innan han drar in stolen och koncentrerar sig på att skriva. Han känner sig nog iakttagen. Jag tittar i väskan efter mobilen, nej, inga sms. Dött.
Nu har han ändrat ställning igen. Till en degande stil, som jag själv brukar sitta, med ändan långt bort från sitsen, och skuldrorna vilandes mot ryggstödet. Han ser fruktansvärt uttråkad ut. Leker med pennan och tittar i golvet.
Jag kan inte koncentrera mig på något, alla håller på med sitt och pluggar på men jag får panik och kommer efter. Men jag bryr mig inte så mycket. Om att plugga, men jag bryr mig om den konstiga känslan jag har i magen och hela jag darrar. Jag kommer att bli hysterisk när som helst, jag måste upp och röra mig. Jag tittar återigen i väskan men nu efter en penna, stiftet är långt och vasst. Jag bryter av det och måste så klart gå och vässa den. Jag tar tid på mig att gå dit, sträcker på mig ordentligt. Så klart så hakar vässarhelvetet upp sig och jag måste bli förbannad, i smyg. Undrar om han ser mot mig?
När jag gått och satt mig så sitter han normalt på stolen. Han trummar med fötterna mot golvet, med pennan mot bänken och sitter och mimar en sång för sig själv. Jag måste snart le för mig själv. Fast det gör jag ju redan. Pirret i magen känns som ett inombords leende.
Nu ler jag.

Författare:

Publicerat

Dela: