Djävulsmyren

Jag lärde känna gamle Eskil sommaren 2001 i samband med att jag hyrde en stuga vid Mistviken vid Storsjön söder om Öster-sund. Jag hade på kort tid drabbats av en serie förluster och bak-slag i privatlivet och hyrde stuga för en månad för att återvinna balansen. Jag fattade så stort tycke för både platsen och gubben att jag återvände de följande somrarna.
Eskil, vars boningshus låg inom synhåll för den stuga jag hyrde, var nära åttio år när jag först lärde känna honom; men fortfarande stark i kroppen, med handslag som ett skruvstäd, och kvick i huvudet. Hans ögon rörde sig beständigt i sina hålor med små, snabba knyck, alldeles såsom hyperkänsliga radarskärmar, liksom pejlande vad som än timade i omgivningen. Vi träffades dagligen så länge jag var där — ty han var alltid sysselsatt med något pyssel utomhus — vid vilka tillfällen han roade mig med varjehanda anekdoter ur sitt förflutna, om bygden och dess kufar och original.
Sedan han blivit änkling ett tjugotal år förut hade fiske kommit att ersätta dans som hans käraste förströelse, och jag följde med honom på fisketurer i hans tjärdoftande gamla eka snart sagt varenda kväll med någorlunda klar himmel. Så tillbringade vi mången välsignad stund på sjön, kastande efter gös och hörde vågorna kluckande leka kring kölen.
Det skall väl tilläggas att Eskil själv inte bara åkte ut kvällar med klar himmel. Han lät sig inte hejdas ens av hagelskurar och storm. Jag minns särskilt en kväll, när mörka skyar rullade fram under himlen, och regnet föll, och väldiga vågor vältrade fram över sjön, för att slå mot stenarna vid stranden i dånande kaskader. Då såg jag gubben ro i sin eka långt ute på sjön i mörk regn-rock och sydväst. Den smäckra ekan kastades kring bland de fradgande böljorna likt en minoisk tempeldansös på ryggen av en rasande tjur. Jag trodde knappt mina ögon. Jag grep efter min kikare, och kommer aldrig att glömma gubbens ansiktsuttryck. Det låg något av vanvett i det, men det var samtidigt samlat och beslutsamt, så att helhetsintrycket blev det av ett slags stoisk dumdristighet.
Hans skuggsidor yttrade sig även på andra sätt. Ibland kunde han avbryta sig mitt under en anekdot, få något fjärrblickande i ögonen och sedan, när jag sökte få honom att berätta historien till slut, se på mig med frånvarande blick, medan han yttrade något god dag yxskaft till svar.
Efter våra fisketurer hände det att han bjöd på en konjak, och då kom han ibland in på allvarligare, djupt personliga ämnen. Livet tycktes, anförtrodde han mig, glida honom förbi, likt fin sand som rinner mellan fingrarna. Slika liknelser använde han ofta, men i sak berättade han inte mycket mer, även om jag anade att han varit med om någon skakande händelse för länge sedan, och att han sedan dess blivit en främling för såväl andra som sig själv.
Sommaren 2005 försämrades Eskils hälsa. Gubben var vid det laget över åttio år, så märkligt var det inte, att naturen fordrade hans stoft tillbaka. En kväll, då vi steg i ekan, sade han, helt osentimentalt, att detta nog skulle bli vår sista fisketur ihop. Jag såg honom an och nickade stilla; fattade så båtshaken och sköt ut oss från land.
Solen var på väg ner bakom bergen och satte himlen i brand. Jag betraktade Eskil under tystnad medan jag rodde, ord kan inte rätt beskriva den frid han utstrålade. Jag kunde säga att hans blick var tom, men det var inte tomheten hos ett slocknande medvetande; tvärtom — ögonen utstrålade närmast övermänskligt skärpt intelligens. Det var heller inte så att friden i natursceneriet omkring oss reflekterades i hans ansikte. Snarare var det som om sjön, de låga bergen runtomkring, den flammande himlen, den dalande solen — ja, som om han helt oreflekterat tog in allt detta helt utan själslig rörelse, utan något som helst mot-stånd, liksom, för att begagna en liknelse ur mystikernas fatabur, luften lyses upp av solen utan att röras. Om jag någonsin sett en människa vara mentalt förberedd på döden, så var det Eskil under denna vår sista fisketur.
Hans liv, hans gärningar, de hjärtan han krossat, de skratt han lockat fram — allt detta åligger gudarna att minnas och mäta. Mig ankommer det bara att återge vad han berättade för mig denna kväll på sjön. Berättelsen bär förvisso det otroligas prägel. likväl — hans fullkomliga, ja himmelska lugn medan han talade omöjliggjorde och omöjliggör varje tvivel från min sida. Dessutom har jag sett flera tidningsartiklar från år 1946 som bekräftar en viktig del av hans berättelse. Den inbitne skeptikern bör också betänka, att i alla tider, utom i vår egen sekulariserade tid, har folk hållit för profetiskt och sant, vad som säges in articulo mortis, vid dödens portar.

Det var september 1941. Tyskarna stormade fram över de ukrainska slätterna, en ny världsordning under tysk överhöghet tycktes nära förestående. Vad det innebar var det ingen som riktigt visste. Framtiden nalkades som ett skickelsedigert töcken, och ingen visste hur världen skulle se ut eller vilka gudar som skulle råda när töcknet en gång skingrades igen.
Jag var korpral vid Duveds kompani på A5 i Östersund. Tidigare under året hade jag med fara för eget liv räddat en kompanikamrat från att drunkna, en hjältebragd som jag yvdes över desto mer som jag vid den tiden var dödligt rädd för vatten, en rädsla jag hade haft sedan barnaåren, då jag miste min tvilling-bror, Aron, i en drunkningsolycka. Furirerna Andersson och Sterner vid samma kompani hade under dramatiska former hjälpt några norska motståndsmän över gränsen. Majoren — vilkens namn jag inte kan erinra mig, skickade oss på en tre dagar lång fjällvandring som ett slags inofficiell belöning vår våra hjältedåd, varmed vi hedrat vårt kompani; officiellt hette det dock att vi sändes ut på ”rekognosceringsuppdrag”. Vi bar våra fältuniformer och hade med oss våra gevär, men i övrigt var vår utrustning föga reglementsenlig: vi hade med oss fiskespön; vidare korv, ost, bröd, kex, cigaretter, samt såväl ”surr” som äkta kaffe.
Vi for med lastbil till en ödslig skogsväg några mil nordväst om Östersund. Därifrån skulle vi vandra åt nordväst till en annan ödslig skogsväg, där vi enligt planerna skulle hämtas upp klockan 12.00 tre dygn senare av en furir Möller, som då med sina mannar skulle ha blivit avlöst från vakthållning vid en gränspostering. Med honom och hans mannar skulle vi åka tillbaka till regementet. Sträckan mellan de båda skogsvägarna var omkring tre mil fågelvägen; vi kunde således gå i den takt vi fann för gott och njuta av fjällvärlden.
Vandringen började i snårig björkskog full med mygg, men dessa blåstes bort av en kristalliskt klar västanvind, när terrängen efter någon timmes marsch gick över i öppen fjällhed. Bland ljungen fanns enstaka små björkar med förvridna stammar, mer lika buskar än träd, liksom utkastade på måfå av en jätte. Liknelsen är inte tillfällig, ty de enorma vidderna gav en verkligen känslan av att vara en lilleputt i jättarnas land. Åt väster reste sig fjällen i kedjor bakom varandra, i tusen sinom tusen år hade de blickat ut över denna hed. Inför denna naturens eviga frid och upphöjdhet, där intigheten smög sig mellan vart ord vi sade, var tanke vi tänkte, tycktes kriget avlägset, ja overkligt, och de pas-sioner och lidelser som föder kriget och kriget föder närmast omöjliga.
Första kvällen slog vi läger vid en tjärn för att fresta fiskelyckan, och vi fick verkligen några fina öringar, som vi tilla-gade över öppen eld och smaksatte med för ändamålet medhavda örtkryddor. Vi rökte, drack kaffe och surr, spelade kort, bläddrade i ett tyskt pornografiskt magasin som Sterner av en händelse hittade i sin ryggsäck — ”Vem i helvete har lagt i den här blaskan? — , samt snackade skit i största allmänhet.
Morgonen därpå konsulterade vi generalstabskartan. Den kortaste vägen till mötesplatsen gick över en myr. Väster om myren reste sig höga fjäll; österut fanns snårig björkskog, föga lockande. Att kringgå myren åt vilketdera hållet skulle innebära en omväg på flera mil. Vi beslutade således att gå över myren.
Vi såg på kartan att myren hade namn på både svenska och samiska. Det svenska namnet var Åsmyr, det samiska Baergalii Saemsa. Furir Andersson, som var intelligent och beläst, men också en smula nervklen och vidskeplig, upplyste oss om att Baergalii Saemsa kunde översättas med ”Djävulsmyren” eller ”Den onde andens myr”, och att första ledet i Åsmyr hade sam-band med asar. ”Myrar”, sade han, ”var i heden tid en plats där gudar och människor kunde mötas.”
”Djävulsmyren”, mumlade jag undrande, och osökt inställde sig i andanom en dimmig och dyster träskmark där varje steg var blytungt.
Som genom ett slags telepatisk vision citerade Andersson Dante: ”I som träden här in, låt allt hopp fara.”
Jag såg på honom. Han log ett egendomligt frånvarande le-ende, som gjorde mig en smula missmodig. ”Kan du samiska?” frågade jag.
”Nej”, sade han. ”Men jag växte upp i trakten. Min mormor brukade hota oss barn, när vi var olydiga, med att De hemliga skulle röva bort oss och stoppa oss i Djävulsmyren. Det går en-visa rykten om ett dessa De hemliga, som skall vara ett slags urgammal sekt, som ägnar sig åt att offra djur och människor, gärna barn, för att ’ge röst åt myren’. De tror nämligen att myren är besjälad av något slags ande, en djävul, som av änglarna jagades ned i myren i samband med Lucifers uppror mot Gud. Berövad sin gestalt ligger han årtusenden igenom i mörkret i myren och ’provar ut röster’ genom att besätta de djur och människor som gått ned sig i myren och begagna deras röster för att uttala vissa formler. Det sägs, att när demonen finner den rätta rösten, skall han kalla sina meddjävlar till hjälp och befrias ur mörkret i myren och etablera en ny ordning i världen, där människorna skall bli som barn på nytt och inte veta att skilja mellan gott och ont eller vackert och fult eller ens mellan öster och väs-ter eller upp och ned. Ingen vet hurdan ’den rätta rösten’ skall vara, men De hemliga söker på allt sätt att hjälpa demonen att finna den genom att bringa honom ständiga offer.
Vid sommarsolståndet, sägs det, skjuter liken fram ur mossan. Ja, kropparna efter dem som gått ned sig i eller offrats åt myren, djur som människor, skjuter fram ur bädden av mossa, och ge-nom deras strupar, som genom ett slags makabra orgelpipor, låter demonen sataniska melodier stiga mot himlen, melodier som uttrycker hans brinnande hat och vanmäktiga vrede.
Historien gjorde ett olustigt intryck på mig, och jag gladde mig därför när Sterner återkallade oss till nuet och den strålande dagern med ett hjärtligt: ”Håll käften!”
Vi kom till kanten av myren efter bara några minuters marsch; likväl satte vi oss ned att vila och förpläga oss, för vi visste att det kunde dröja innan vi fann en bekväm rastplats igen. Med detsamma vi kom ut på myren lät vi sinka oss ännu en gång. Hjortronen lyste fram ur mossan i tusental, och vi samlade snuskburkarna fulla, innan vi fortsatte. Klockan var då en kvart i elva.
Vi gick på rad efter varandra och avlöste varandra i täten. Eldade av ungdomlig lust till fysiska prestationer höll vi högt tempo. Nu följde timmar utan andra intryck än den dävna doften av myr och anblicken av kängorna på framförvarande man som i meditativ taktfasthet hävdes och sänktes i mossan under ljudliga smackanden.
När jag småningom började bli trött och yr, infann sig ett slags obehaglig dagdröm eller vision av att jag guppade i en sjö med vågorna stänkande i ansiktet. Dessa bilder var sekundkorta, men de återkom med stigande obehag och med allt tätare intervaller. De var av skrämmande intensitet och klarhet, och undanträngde verklighetens synintryck, så att jag fick känslan av att förflyttas fram och åter mellan två världar. Jag hade ibland huvudet under vatten i dessa visioner, men när jag bröt igenom ytan varsnade jag på avstånd en brygga, en tät och mörk skog, samt några människor som vinkade och gestikulerade från bryggan. det riktigt otäcka var att jag kände någonting, en hand, hålla min vrist i ett järngrepp och dra mig nedåt.
Med en mental viljeansträngning sökte jag fokusera på nuet, och visionerna upphörde verkligen. Men nu slog det mig att vi inte hade gjort paus ens för att dricka. samtidigt dröjde sig obehaget efter visionerna kvar, och på tröskeln av mitt medvetande stod nu och vägde en dunkel aning om varför vi inte gjorde drickpaus. Det var först när Andersson bakom mig flämtade: ”Vänta… behöver dricka…”, som denna aning blev till en klar tanke: mossan och ävjan liksom sög åt sig fötterna, och känslan var högst påtaglig. Trots Anderssons vädjan — för det var verkligen en vädjan — fortsatte vi, och jag insåg att vi inte vågade stanna.
Skräcken steg i mig. Landskapet omkring oss, nyss så vackert och sublimt, tycktes mig nu fientligt sinnat mot oss. Himlen tycktes betrakta oss med samma maliciösa nedlåtenhet med vil-ken ett barn betraktar några stretande myror ögonblicket innan det krossar dem med foten; och fjällryggarna i väster kurade ihop sig likt rovdjur inför ett språng.
Plötsligt hände något: Sterner, som just då höll täten, trampade i ett gungfly och sjönk i ett nu ända till midjan. Jag reagerade långsamt, hann visserligen väja något, men snavade istället på mina egna fötter och föll raklång bredvid Sterner. Andersson greps av panik. Han gjorde meningslösa försök att dra upp Sterner; än tog han tag i ena armen, än i den andra, hela tiden klafsande hit och dit för att själv inte sjunka. Sterner, som alltid höll huvudet kallt, tröttnade strax, fattade tag i Anderssons fötter i flykten och drog dem till sig av all sin kraft, så att Andersson föll som en fura i mossan.
”Håll inte på som en käring!”
Sterner lade sin ryggsäck framför sig och sökte häva sig upp genom att ta spjärn med händerna. Försöket var dömt att miss-lyckas redan av det skälet att hans armar inte var tillräckligt lång. Jag föreslog att Andersson och jag skulle ställa oss på varsin ryggsäck och med dem som fast grund under fötterna försöka dra upp Sterner. Förslaget vann bifall och sattes i verket, men försöket fick nästan genast avbrytas då Sterner plötsligt gav till ett skräckslaget skrik.
”När ni drar…” flämtade han. ”När ni drar… det är som om gyttjan sluter sig kring benen som stelnande cement… Gode Gud! Det gör ont!”
Jag och Andersson släppte Sterner, förskräckta av hans reaktion. Vi lade oss på mage över våra ryggsäckar.
Solen sänkte sig mot horisonten i väster, och himlen flammade upp och spred ett infernaliskt sken över myren, som med skugga ruvande i sina ojämnheter liknade ett fält av glödande kol.
Jag gjorde nu en upptäck som underligt nog förjagade min skräck och fyllde mig med ett slags tom häpnad. Fjällen i väster var borta. Myrens ulmande helvetesslätt sträckte sig åt alla håll så långt ögat kunde se. Horisonten gick inte klart att urskilja, utan himmel och jord smälte samman i ett eldrött, apokalyptiskt sken.
”Var är fjällen?” frågade jag.
Andersson och Sterner såg åt det håll där fjällryggarna skulle ha tornat upp sig och lät höra förvånade flämtningar.
Det var Sterner som först samlade sig till en förnuftig tanke:
”Bergen kan inte bara ha gått sin väg. Det måste vara ett slags atmosfäriskt fenomen, som gör att synvidden blir snävare, så att horisonten kommer närmre.”
Förklaringen hade väl kunnat vara tröstande, om vi nu inte hade gjort en annan upptäck: klockan var fortfarande en kvart i elva. Vi jämförde våra klockar. Alla tre hade stannat på en kvart i elva. Detta förskräckte oss mer än försvinnandet av bergen. Mitt omtöcknade förnuft gav vika åt varjehanda fantasier; jag tänkte, att vi hade förirrat oss in i ett slags arena utanför tiden, som människan var förbjuden att beträda, och att makter för höga för dödliga att begripa snart skulle upptäcka oss och tillintetgöra oss.
”Okej, vi behöver hjälp”, sade Sterner. ”Du, Andersson — hämta hjälp. Håll ett öga på kartan och kompassen så att du inte går i cirklar. Och var försiktig, så att du inte går ner dig! Du, Berggren” — och här såg han på mig — ”du stannar och håller mig sällskap.”
Andersson skrämdes väl inför tanken att ensam vandra i detta kusliga landskap. Han stammade fram något om ”andra utvägar” men satte genast fart efter en skarp blick från Sterner. Jag visste inte om idén var särskilt klok, jag tyckte att vi borde hålla ihop, men jag var för skakad för att göra några invändningar.
När jag och Sterner lämnades ensamma, blev stämningen tryckande. Att tala skulle bara ha understrukit tystnaden.
Till slut somnade jag.
Jag drömde ett slags fortsättning på de visioner jag haft under vandringen av att jag låg i vattnet. Men denna gång kände jag en omisskännligt mänsklig hand fatta tag i min vrist och dra mig ned under ytan. Jag stretade emot, bröt stundvis igenom ytan, och såg dessa vinkande människor på bryggan; men nu igen-kände jag bland dem min mor. Med förtvivlan i ansiktet ropade hon: ”Eskil! Eskil!” Jag fäktade med armarna, försökte hålla mig över ytan, men kände en egendomlig lockelse att ge upp, att låta mina lungor fyllas med vatten och vaggas till intighet av vågorna. Så föll en skugga framför mig; det var en eka som kom glidande förbi. Jag sträckte mig efter relingen, men drogs ned under vattnet igen innan jag nådde den. Greppet kring vristen var smärtsamt hårt. Jag sparkade vilt med min fria fot, och stötte emot ett hårigt huvud…
Jag vaknade med ett ryck, våt av svett. Det måste ha varit tidig morgon, för omkring steg dimman tät ur myren. Av det apokalyptiska skenet fanns ingenting kvar. Genom dimman kunde jag otydligt urskilja Sterner. Hans anletsuttryck var spänt, som om han noggrant gav akt på något. Han upptäckte att jag var vaken, och sade lågt, med rösten skälvande av undertryckt fasa.
”Jag har någonting innanför skinnet. Någonting är under skinnet och försöker dra själen ur mig.”
”Var lugn”, sade jag. ”Du är nedkyld, då kan det kännas så. Snart är Andersson tillbaka med — ”
”Finns det kaffe kvar?”
”Nej, bara surr.”
”Ge mig surr och en cigg.”
Jag tog fram spritköket ur ryggsäcken och började koka surr. Dessa praktiska bestyr motade bort olusten och ingöt mod i mig. Jag frågade Sterner om han sovit något, och han svarade, att det hade han nog, men att han kände sig föga vederkvickt. Jag gav honom rykande varmt surr i kåsan, medan jag drack ur termos-locket. Han fattade kåsan med bägge händer och drack. Han skakade häftigt. Hans kinder var insjunkna, och i kombination med den skäggstubb som täckte dem och de uppspärrade ögonen, såg han ut som en av dessa levande döda från första världs-krigets skyttegravar. Jag sökte underhålla honom bäst jag kunde med varjehanda småprat.
”Tyst!” avbröt mig Sterner plötsligt. Han slöt ögonen och rynkade pannan som om han lyssnade efter något. ”Det är slut.” Han slog upp ögonen och fixerade mig med blicken. ”Skjut mig”, sade han.
Jag stirrade häpen på honom.
”Skjut mig!” upprepade han, men strax förvreds hans ansikte i en krampaktig grimas, varpå han förlorade medvetandet och säckade ihop.
Under någon timme låg jag bara och blickade ut i dimman, alldeles tom i huvudet.
Sterner vaknade igen, rätade på sig, men någonting var fel, fruktansvärt fel. Ur hans stirrande ögon lyste ett dionysiskt van-sinne som endast kan liknas vid blicken hos en voodoo-shaman i extas.
”Sterner”, viskade jag.
Sterner betraktade mig med ett slags föraktfull nyfikenhet och vände sedan blicken ut i tomma intet. Han grimaserade, trutade med munnen, öppnade de och stängde den. Sedan talade han:
”Ng… knaaaa… argf…”
Så grimaserade han igen, pressade tungan mot insidan av kin-derna och uttalade sedan ännu en serie obegripliga stavelser, denna gång i snabbare följd: ”N´gf bark ep aum m´nargaf.”
Det var Sterners vanliga röst, men det var som om han talade för första gången och liksom prövade rösten och vilka ljud han kunde frambringa. Men de obegripliga stavelserna, den egen-domliga lystern i hans blick, hans kroppshållning och rörelser — allt detta hade något så blasfemiskt och motbjudande över sig att jag genomristes av en fasa som jag saknade varje erfarenhet av. Det fanns, vid sidan av vanvettet, något av vidunderligt stegrad intelligens i blicken. Jag mindes Anderssons berättelse om De hemliga, om demonen i myren, som sökte efter den rätta rösten. I sanning utstrålade Sterner något av demonisk närvaro. Jag hade väl mist förståndet, om jag inte närt ett försvinnande litet hopp om att Sterner drev med mig.
”Lägg av, Sterner!” sade jag.
Men Sterner fortsatte med sina diaboliska röstövningar. Händerna låg stilla och livlösa framför honom. ”Graak angafk vun-fsark.”
Av ren impuls kastade jag termoslocket på honom; det träffade huvudet med en dov klang och föll ned framför honom. Men så grep han locket med fumliga rörelser, utan att använda tummen, som ett spädbarn; betraktade det en stund och kastade det sedan ifrån sig.
”N´gark quoysh n´manack uuu vuuu…”
Jag reste mig upp, fattade geväret och backade långsamt. Jag mindes Sterners uppmaning att skjuta honom och fann till min förskräckelse att jag på allvar funderade på att göra honom till viljes. Men jag befarade att det nu var för sent. Gud allena visste till vilka mörkrets regioner Sterners själ var faren.
Jag stannade och höjde geväret. Sterner — eller det som blickade ut ur honom, såg rakt igenom mig medan munnen tuggade fram dessa kusliga nonsensläten. Jag hade redan sjunkit till midjan, när jag tog korn på hans huvud, mitt emellan ögonen. Då blixtrade Sterners blick till av flammande hat. Med detsamma fick jag en känsla av att någonting med ormlika rörelser ringlade sig uppför mina ben innanför skinnet, och att livet liksom rann ur mig.
Samtidigt återkom dessa sekundsnabba visioner om att jag låg i vattnet och kämpade för mitt liv, visioner som jag nu var över-tygad om var minnen. Återigen liksom hoppade jag mellan två världar.
Ögonen i det som varit Sterner blixtrade till, och den demoniska rösten var full av brinnande hat och outsäglig ondska, och nonsensstavelserna gick nu över till oartikulerade vrål, och det tycktes mig nu som gjorde jag mig skyldig till brott mot Gud, mot sol och måne, om jag en enda sekund till lät denna blasfemiska röst ljuda under denna världens himmel.
Jag sköt. Gode Gud! Jag minns att jag kramade avtryckaren och att ett skott brann av, men från den stunden minns jag — barmhärtigt nog — ingenting mer.
Jag vaknade på ett sjukhus. Jag fick veta att jag hade varit medvetslös i minst tre månader. När jag slutligen hämtat mig någorlunda, berättades för mig omständigheterna kring hur man fann mig, och dessa är så egendomliga och skrämmande, att jag inte hade kunnat tro dem, om jag inte fått dem bekräftade av vad tidningarna skrev.
Man hade funnit mig medvetslös i en eka drivande på Storsjön nära fem år efter händelserna på myren och tre månader före mitt uppvaknande på sjukhuset. Jag hade haft min uniform på mig, bredvid mig låg min ryggsäck och mitt gevär, allt i samma skick som vid försvinnandet. Jag hade ett par dagars skäggstubb, men hade inte nämnvärt åldrats, och tycktes rent kroppsligen vara välnärd och frisk. Fråga mig inte var jag varit under dessa fem år, jag minns ingenting.
Mitt försvinnande jämte mitt mirakulösa uppdykande väckte allmän sensation, och även den utländska pressen ägnade mig otaliga spalter.
Under en lång konvalescens underkastades jag talrika förhör, utfrågningar och intervjuer av militärpoliser, poliser, journalister, etnologer, psykologer, parapsykologer och skvallerkäringar i brokig blandning. Och jag berättade samma sak för dem alla, det vill säga sanningen, med undantag för att jag skjutit Sterner — istället sade jag att jag gripits av panik och börjat springa, och att sedan inte mindes mer.
Småningom miste hela saken nyhetens behag; utfrågningarna blev allt färre, och snart var alltsammans bortglömt.
Sterner och Andersson har än i denna dag inte återfunnits.
Jag frågade småningom min mor angående omständigheterna kring min tvillingbrors död. Jag visste egentligen ingenting om dem, och nu funderade jag mycket kring om mina visioner ute på myren hade varit brottstycken av bortträngda minnen. Mor berättade följande:
Vid bodde vid den tiden i en bondgård vid Storsjön. En sommardag hade jag och Aron gått ut att leka. Mor och far upptäckte att våra skratt tystnat, och att ekan vid bryggan var borta. De gav sig ut för att leta efter oss och larmade folk i granngårdarna, befarande det värsta. Några hundra meter söder om vårt hus fann mor och några av grannarna den tomma ekan drivande ett hundratal meter från stranden. De trodde att Aron och jag hade drunknat. Mor ropade mitt namn: ”Eskil! Eskil!”
När jag så bröt genom ytan, tändes nytt hopp hos mor. ”Eskil!” ropade hon igen. Jag försvann igen, dök upp och försvann. Så höll det på under några mardrömslika minuter. Mor bad nu en bön till Gud, att han kunde ta bort Aron om han bara lät mig leva. Hon kom att skämmas hela livet över att hon gjort ett sådant val mellan sina barn, men hon var bergfast övertygad om att det var denna bön som räddade mitt liv. Valet hade hon ju för övrigt redan gjort, i det att hon ropat mitt namn och inte Arons — hon hade ju rimligtvis inte kunnat skilja på oss från det avståndet, så lika vi var. Mitt huvud kom till synes igen, och nu fick jag verkligen fatt i relingen och räddade mig upp i båten.
Svårt medtagen drabbades jag av feber och svävade länge mellan liv och död. Aron återfanns aldrig.
Jag har alltid undrat om jag är Eskil eller Aron. Kanske att jag är Aron och ville ge upp när mor från stranden ropade efter Eskil. Kanske att jag då inte kände mig önskad; ja, kanske jag av ren överlevnadsinstinkt intalade mig att jag egentligen var Eskil och från den stunden lade mig till med dennes personlighet. Idag är jag nästan helt säker på att min rätta identitet är Aron.
Jag har alltid känt mig främmande för mig själv och andra. Mina vänner, till och med min fru… Ja, även om jag fattat stor kärlek till dem, så har denna kärlek varit som det strax utbrunna ljusets svaga och flämtande låga. Min mor, min fru, mina vänner har mestadels tett sig som skuggor från Hades. För varje dag har känslan växt sig allt starkare att jag i själva verket är Aron som lever det liv som var ämnat för Eskil, att min mor, min fru, mina vänner, mitt liv — att allt detta varit avsett för honom.
Mitt äktenskap blev barnlöst. Hur skulle jag i min skentillvaro någonsin kunnat få några barn?
Demonen, som talade till mig i Sterners gestalt, lät mig återigen utkämpa ett envig på liv och död, denna gång inte med min bror, utan med min kompanikamrat. Jag fick kraft någonstans ifrån och sköt, och räddade mig därigenom till livet på samma sätt som jag räddat mig upp i ekan genom att sparka min bror i huvudet.
Så ofta jag har kunnat har jag, sedan jag kom hem från sjuk-huset, farit ut på sjön i syfte att ännu en gång utmana döden, fast besluten, att om döden återigen skulle gripa efter mig, skulle jag denna gång låta mig dras ned i djupet och plikta med mitt liv för Sterner och min bror, och så äntligen famnas av evig natt.
Nu är mina dagar räknade, och jag skall äntligen få frid.
Men över Djävulsmyren svävar skuggorna efter de människor, som har ryckts bort från livet och denna världen i förtid, och de ger sin röst åt en djävul att tolka deras brinnande hat och vanmäktiga vrede; och en dag skall denne djävul spränga sina bojor och utkräva hämnd för de döda på de levande.

Författare:

Publicerat

Dela: