Djurskyddsinspektören

Djurskyddsinspektören
Det hela började för två år sedan. Jag var 18 år och pluggade till sjuksköterska i Stockholm. Mina föräldrar bodde 63 mil bort. Tillsammans drev dom en stor häst gård med två stallar och ett ridhus. 21 hästar som var deras plus 7 träningshästar varje månad som pappa tog hand om. Det gick väldigt bra för dom.
Lördag den 5 November 2014
Jag satt i min lägenhet på Kungsholm strand och kollade på tv med mina vänner. Nadja och Isabell såklart hade dom lyckats sno lite sprit av sina föräldrar. Vi hade hur roligt som helst bara slippa plugget en dag eller två. Jag skulle precis till att flörta lite med Simon när mormor ringer. I vanliga fall kanske en tonåring skulle ignorera samtalet. Jag har alltid försökt vara som andra men min mormor bor i Spanien. Senast jag pratade med henne var jag max tretton. Jag springer ifrån folkmassan ut på min mini tomt.
”Ja, Jasmine” svarade jag lite osäkert. ”Åk hem nu!” Mormor skrek på engelska. Jag visste inte vad jag skulle svara. Hon fortsatte skrik och skrika på Spanska. ”Vad är det som har hänt egentligen?” Sa jag så lugnt och tydligt jag kunde. När man pratar med patienter som är upprörda måste man komma ihåg att andas tänkte jag. ”Dina föräldrar är döda” ”PIP” Hon tryckte bort samtalet. Vad menade hon är dom döda.
Sen svimmade jag för att jag kom ihåg att jag vaknade upp i sjukhuset. Du är i chock sa en av läkarna. Dina föräldrar har just gått bort och det är bäst att piggnar till innan du kan åka hem. Det lätt så ofint när han sa det. Som om det vore helt normalt föräldrar dör då och då. Efter några dagar åkte jag hem eller ja snarare körde. Bilresan var en plåga. Jag hade helt glömt bort hur mycket skog det var i Jämtland. Hur lite människor det är här, Varnat hus står tomt. Att dom överlevde här var ingenting jag kunde förstå. Efter några veckor av ensamhet på gården var det dags för begravning. Mormor var inte på begravningen det gjorde mig inte förvåning.
2016, 2 juni Nu sitter jag i stallet hemma på gården. I Jämtland. Egentligen vill jag inte bo här men att bara sälja gården gå inte. Dom första månaderna var en plåga. Redan andra månaden slutade jag sminka mig. Jag försökte lära mig köra traktor, ploga gården på vintern och bygga hage. Jag har två grannar som hatar mig. Malin som är 35 år älskar hästar men är avundsjuk på mig. Säkert för att jag har 20 hästar och inget jobb men har ändå råd. Gården ser bättre ut en vad den är. Det är slitsamt och tungt, Hästarna blir tjockare och mer otränad. Det värsta av allt är att Malin och min andra granne Lena ringer till vår kommun. Dom säger att jag håller på med djurplågeri. Första gången jag fick besök utav länsstyrelsens var ett år sedan. Nu har jag blivit bästis med Anton som kom och gjorde en djurskyddskontroll. För han har varit här med en engång. Mina grannar anmäler anonymt så jag kan inte säga säkert att det är dom. Fast vem skulle det annars vara, Det ända jag har fått fixa på gården är en gödsel platta. Nu när Anton kommer hitt går vi in och fikar på engång. Han vet att hästarna har det bra.
Tidigt onsdag morgon 4 juni Jag slänger upp ur sängen och försöker få tyst på mitt alarm. 05:00 dags att ge hästarna frukost. Huvudet dunkar jag kan inte ens gå rakt. ”Jag har inte tid att bli sjuk”. ”Mamma och pappa jag ska inte göra er besvikna jag klarar det”. ”Jag lovar”, jag skriker rakt ut. Efter att ha försökt släpp mig ner för trappan kommer jag äntligen till förstudörr. Jag hoppar i ett par stora grön gummistövlar. Jag försöker hitta något att ta över axlarna. Mitt natt linne är så tunt så jag lär väl frysa till is om jag går ut. Jag tar min morgonrock och slänger på mig bokstavligen. När jag ska öppna dörren möts min spegelbild jag ser hemskt ut. Håret är blont och slitet går ner till naveln mina ögon är rödsprängda. Jag slår till spegeln och går ut. För två år sedan var jag den alla killar ville ha, Och nu tycker säkert alla att jag är äcklig. Feber tankar bombar mitt huvud. Jag tror inte jag klarar det här. Men pappa sa alltid om dörr inte fungerar får du ta en annan dörr. Då brukade jag säga men om den dörren inte fungerar då. Kryp igenom ett fönster då. Det finns alltid en utväg. ”Jag saknar er jag ska göra så gott jag kan”, viskar jag.
Senare onsdag morgon
Jag vaknar upp i hö högen. Kroppen dunkar känns som att någon håller på att fylla mig med luft. En vit bil svänger in på tomten. Anton. Jag reser mig upp men ramlar omkull. Mitt ben det är helt blodigt och var hur mycket sohelst. Foten är vit jag kan inte röra tårna. Anton får inte se det här jag tar av mig morgonrocken och lägger över benet. Nu ser jag vad som har hänt hö gaffeln har åkt igen yttersidan av min vad. ”ANTON” skriker jag i panik. Inte drabbas av panik. Istället för Anton kommer en stor kraftig kille. Faktiskt rätt snygg. ”Ehm.. jag är här istället för Anton” säger han osäkert Jag hinner inte svara innan han drabbas av panik. ”Herre jävlar vad har du gjort” Han skriker och drar sig i håret. Stirrar på mig som om jag vore ett spöke. Jag försöker förklara att det inte är någon fara men han var snabbare. ”Jag måste byta bil, Fan, ring Anton ”. Sa han samtidigt skrikande när han sprang mot bilen. Min mobil är inne så det är inte så himla lätt. Hur visste han att jag hade Antons nummer. Efter en stund av plåga kommer en röd porsche ner på gården istället. Nu fattar jag han jobbar inte med det Anton gör. ”Du jag måste få se på ditt sår” säger han och drar bort morgonrocken. Jag trodde hans ögon skulle ploppa ut så stora var dom. Han tog upp mobilen och ringde ambulans. Jag hörde han förklara hur såret såg ut och vart vi var. ”Vem är du” viskade jag för nu började jag må riktigt dåligt. ”Axel, jag skulle åka hitt för Ante är sjuk” han andades ut fortsatte. ” Han sa att jag bara behövde köra hitt för att bilen skulle registreras att den ha varit här.” sa han osäkert. ”Du behöver inte berätta, Jag fattar” sa jag. Fem minuter senare kom ambulansen. En kort tjej och normal stor kille hoppade ut. Dom kom fram till mig och frågade om jag kunde stå. Jag försökte igen men det gick inte. När dom skulle lufta mig skrek jag rakt ut. Jag fick en nål i armen så att jag inte skulle känna lika mycket. När jag väl var inne i ambulansen kunde jag andas ut. Axel höll mig i handen. ”Du kommer klara det” viskade han. ”Anton sa att du var den tuffast tjej han har sett” fortsatte han. ”Jag var” svarade jag. Allt blev svart.
12 Juli 201 Jag orkar inte ens prata om det Just nu sitter jag hemma hos Axel. Vi har kommit överens om att gården ska säljas. För jag skulle
Jag har varit på sjukhuset hur länge som helst. Det var så många olika frakturer så jag orkar inte ändå. inte klara av att driva den så många år till. Pengarna mamma och pappa hade skulle snart vara slut. Jag har gjort av med 1,5 miljoner på två år. Läkarna på sjukhuset kom fram till att jag var utbränd. Att jag har klarat av att driva gården själv i två år är ett under. Anton fick sparken för att han bara kollade hur djuren hade det. För tydligen går hans jobb också ut på att kolla om djurägarna mår så pass bra att hon/han klarar av att ta hand ett djur. Det gjorde inte jag. Jag är arg på honom för han sa att han inte skulle ha ringt ambulans. Det var Axels fel att han fick sparken.
4 juni 2017 Gården är såld till en familj som har 7 hästar och har tänkt börja med ridskola. Jag hoppas inte mamma och pappa hatar mig för det. Jag är lycklig det var längesedan. Jag och Axel har bildat en familj vi diskutera om att skaffa barn. Vi bor i en lägenhet i Östersund. Det är ganska mysigt här på vintern. Allt mitt slitna hår har jag klippt bort och jag ser faktiskt fräsch ut för engångskull. Jag skulle vilja tacka mina grannar för att dom anmälde mig. Utan dom hade aldrig jag fått något besök utav länstyrelsen.

Författare:

Publicerat

Dela: