DÖ BÖGJÄVEL!

Denna dag var som vilken som helst, jag vaknade gick upp till skolan, kom hem och åkte och jobbade sen, de som skilde sig från andra dagar var att jag skulle få höra hur dåligt mitt liv var, hur lite värd jag var för att jag vågade vara annorlunda, att ett var emot naturlagarna att vara som mig, fick höra att jag skulle dö på grund av det som jag trodde och levde efter, visst inte allvaret i det då, efter ett tag så vänjer man sig vid vissa ”anklagelser” och detta var just En, visste att jag skulle få leva med det resten av mitt liv, skulle alltid få höra vad fel det var till mig, så jag hade lärt mig att koppla bort det, men det sved fortfarande like mycket i mitt hjärta varje gång man blev kränkt på det sättet.
När jag skulle städa rätt på jobbet så skulle jag gå ut med soporna, och det var väl inget speciellt med det, hade ju gjort det hundra gånger förut, men den här gången blev den gång som jag aldrig kommer att glömma, att gå ut ur dörren för att kasta soporna och istället blir upptryckt mot en vägg och får höra upprepade gånger att man ska dö, att man inte har rätt att leva, det skrämde mig verkligen, har aldrig brytt mig speciellt om vad andra tycker om mina åsikter och min livsstil, Men den här gången var det annorlunda har aldrig känt mig så liten som jag gjorde då. Så kränkt som jag blev, visst inte om jag skulle komma därifrån blodig eller ej, då hade jag skräcken inom mig, Det var först då jag fattade att det var allvar, de va folk ute efter mig, jag levde inte så skyddat och fridfullt som jag trott.
Lyckades ta mig därifrån till slut, hade min skyddsängel till kompis som råkade gå förbi, har aldrig känt mig så lättad som jag gjorde när han kom, kände mig genast trygg så fort som jag såg hans skugga.
När jag väl kom in på jobbet igen var jag självfallet chockad å rädd, men jag ville inte visa det för arbetskompisarna så jag låtsades som om inget hade hänt mig, sa att jag träffat på en kompis för att ursäkta varför det tog sån tid för mig att kasta soporna.
När jag väl var hemma så sjönk jag ner i tankarna, kunde inte sova, låg bara och tänkte på hur allvarligt detta egentligen va, lyckades lugna ner mig själv genom att tilltala mig gång på gång att han gjorde som han gjorde för att han var full och han menade det egentligen inte, så lyckades somna tillslut efter att jag lugnat ner mig.
För att sedan vakna upp nästa morgon för att åter jobba, kämpade på allt jag orkade för att glömma det som hänt kvällen innan, för att kunna fortsätta med den nya dagen utan att sjunka in i några djupa tankar som skulle leda till att jag inte skulle orka med att jobba, försökte verkligen att sköta de professionellt, och jag lyckades ingen på jobbet märkte nått, la på ett falskt leende försökte att se glad ut som jag brukade göra, men kände att detta inte var hållbart så länge till, var tvungen att Prata med någon, men vem?, Vem skulle jag kunna berätta detta för, har kompisar som jag kan prata med men ville inte lägga över bekymret på dem och oroa dem i onödan så jag beslutade mig för att hålla detta för mig själv.
När jag kommit hem efter en lugn men tanksprid dag på jobbet, så ringde en kompis och ville att vi skulle hitta på något, detta gjorde mig så uppspelt att jag helt och hållet glömde bort allt det som hänt för en stund.
Lycklig ovetande om vad som skulle komma att hända mig åkte jag för att möta min kompis i dom centrala delarna.
Vi skulle festa lite med två tjej kompisar så vi gick hem till en av dem, och började dricka å att prata om mitt liv, som tydligen är intressant för att de skiljer sig så mycket från mina kompisars liv, har aldrig haft nått emot att diskutera min läggning med kompisar och sådana som inte är så insatta i hur det är att leva i dagens samhälle som bög.
Efter att vi druckit oss någorlunda berusade bestämde vi oss för att ge oss iväg på en fest som vi hade hört talas om samma kväll, det dummaste beslutet jag fattat i hela mitt lilla korta liv på 17 år.
Vi kom i alla fall iväg ditt till slut, jag han inte mer än att komma in genom dörren till festen, för sen jag såg att den där killen var där, han som jag hade mått dåligt för i en dag nu, han stod mitt fram för mig.
Försökte att skynda förbi för att hämta mina kompisar för att gå, men så långt kom jag inte för sen han sparkade mig på benet å sa att jag skulle försvinna illa kvickt, det var då jag kände att det fick vara nog, jag kände att jag tagit tillräckligt med skit från någon som inte visst vad han pratade om, det var då jag bestämde mig för att bara stå och stirra på honom och fråga vad han ville.
När jag fick svaret att han ville döda mig, jag stod bara som frusen och tittade på honom med iskalla ögon, och så helt plötsligt så kände jag hur de bara knackade till i näsan, det tog mig en lite stund innan jag insåg att jag hade blitt skallad, den smärtan jag kände i näsan då får jag fortfarande bara jag tänker på det, känner hur det pulserar och blodet som rinner längs mina läppar ner på halsen för att sedan sugas upp av mina kläder.
Istället för att visa mig så rädd som jag var så frågade jag lika iskallt igen om han var klar eller om det var något mer han ville, jag kände hur jag knöt näven allt hårdare för jag ville verkligen ge honom en smäll och var inte långt ifrån då de small till igen, den här gången med knytnäven, kände hur adrenalinet pumpade på och hur jag blev allt mer arg, ledsen och rädd.
Visste inte vad jag skulle göra, knöt åter näven och laddade för att i alla fall försöka ge honom en smäll, det var då jag kände hur hans stolhättor träffade mitt huvud, jag föll till marken för att vara vid medvetande för att få en till smäll innan jag sjönk in i koma.
De sista jag minns från den kvällen är ett svagt skrik från min kompis som sitter vid min sida och gråter, kände tydligt blodsmaken i min mun.
Det skulle ta ett dygn innan jag vaknade upp förvirrad och skärrad i ett ljust rum, med slangar i hela mig som var kopplade till maskiner.
Till en början visste jag inte vad som hänt, kunde bara se lite ljus som stack in genom ögat och att någon berörde min hand, och en massa gråt.
Det var då jag fattade vad som hade hänt, blev så chokad över händelsen att jag somnade igen.
Vaknad fort efter ett litet tag igen, för att återigen bli påmind om vad som hänt, denna gång lyckades jag se min syster stå vid min sida, med sina ögon tårfyllda.
Det jobbigaste var att se dom närmaste stå och gråta vid min sida utan att kunna ge den minsta tröst, kände mig så hjälplös.
Önskade i det ögonblicket att jag inte hade vaknat, kändes som om detta var mitt fel, man tappade lusten till allt.
Kunde inte röra mig, kunde knappt prata, kunde bara kraxa ur mig ett ord åt gången för att sedan vila upp mig inför nästa ord.
Skräcken jag kände när jag vaknade upp med slängar i näsan å i halsen, fulla armarna i kanyler hål och slangar, att inte veta vart jag hade ont p.g.a. allt smärtstillande och lugnande som jag hade fått när jag låg i respiratorn.
Glädjen kom först när jag först att jag hade klarat mig ganska bra efter omständigheterna.
Men visste att detta bara var börja på en lång och smärtsam process som skulle innebära att mitt liv aldrig skulle bli sig likt igen.
Skulle inte kunna få mitt vanliga glada liv igen, skulle nu få leva i ovissheten av vad som skulle hända härnäst.
Skulle jag kunna gå ut utan att dom skulle slutföra det dom började på men inte klarade av, och skulle dom lyckas nästa gång?

Skriven av: Benny