Dockan

Jag ser henne plocka upp mig. Hon vill ha mig. Hon ber sin mamma köpa mig.
Jag är köpt och vi är påväg hem. Hon lägger mig i sängen. Hon kramar om mig. Hon är alltid så försiktig med mina kroppsdelar av porslin. Hon ger mig en kram. Jag känner hennes lena, varma hud mot min hårda stela. Hon och jag blev bästa kompisar. Men jag kunde inte prata, inte röra mig och inte visa att jag faktiskt levde. När hon var i skolan övade jag. Tillslut kunde jag blinka. Samma dag när hon kom hem från skolan och hon gav mig en stor kram blinkade jag. Hon skrek och slängde mig i golvet. Hon hämtade sin pappa. Hon berättade vad som hände men han sa bara att det var fantasier. Han stoppade ner mig i lådan. Jag hade kunnat vara var som helst, men inte lådan. Allt var tystare än döden. Jag fick inte plats bland alla de andra dumpade sakerna.
Ibland öppnade hon lådan och jag fick hoppet tillbaka. Men varje gång tog hon bara upp något annat.
Kunde hennes kärlek någonsin flyga tillbaka till dockan hon innan hade hatat och varit rädd för?
Det hände en gång att hon öppnade lådan och jag föll ut. Hon tog upp mig och jag log för att visa att jag inte var farlig. Me hon slängde ner mig i lådan igen.
Jag övade och övade. Jag ville att hon skulle se att jag kunde mycket mer än att bara blinka och le.
Sen, flera år efter det öppnade hon lådan igen.
Nu var hon stor. Jag kände knappt igen henne. Hennes långa hår hängde ner i två strama flätor.
Hon tog upp mig. Hade hon äntligen förstått att jag inte var farlig.
Efter alla åren i lådan hade jag övat upp mig och nu var jag stark.
Jag förstod ganska snart att hon inte skulle tro på mig igen, så jag kastade mig fram och tog tag i hennes hals.
Jag tryckte hårdare och hårdare tills hennes luft tog slut och hon föll till marken.
Jag lämnade huset och en död kropp bakom mig.

Författare:

Publicerat

Dela: