Döende Planet, del 2

Kapitel 17

Vaktchefen på avfyrningsområdet hade samlat alla vakter, som inte var i
tjänst, i dagrummet.
'Jag har några punkter som behöver klargöras. För ett par nätter sedan kom
jag upp till tornet, och vad fann jag då? Jo, en sovande vakt.'
En av vakterna rodnade kraftig.
'Jag tänker inte ösa dynga över en enskild, personen i fråga fick sig en
uppsträckning som han nog inte glömt.'
Den redan illröda vakten blev om möjligt ännu rödare.
'Det är nog fler än en som tar sig tupplurar på natten, eller?' Ingen sade
något.
'Skärpning killar. Ingen av er är dålig på ert jobb. Jobbet kan vara
tröttsamt, men ni skall alla få byta uppgift om två veckor.' Vakterna
tittade förvånat på honom.
'Detta skall ni egentligen inte veta, men jag berättar det för att ni skall
avsluta jobbet på ett snyggt sätt. Ledningen har beslutat att start nästa
steg i projektet. Avfyrning.'
Chefen gjorde en liten paus innan han fortsatte.
'Vi har löst uppgiften tillfredställande. Låt oss avsluta det snyggt också!'
Vakterna nickade jakande. 'Schemat för de sista två veckorna finns, som ni
ser, på anslagstavlan bakom er. Frågor?'
Ingen sade något och mötet avslutades.

Kapitel 18

Steve vaknade av att han frös. Han tittade snabbt på sin klocka. Det var
mitt i natten. Han reste sig och gick in i sovrummet, hämtade sitt sovsett
som i princip bestod av en sovsäck med infälld kudde och lade sig på golvet
intill ytterdörren. Om någon försökte ta sig in skulle han vakna omedelbart.
Innan han lade sig ner ställde han sin klocka på ringning så att han skulle
vakna tidigt. Fantastisk disciplin, Steve, tänkte han ironiskt.
Mästerspionen slår till. Sömnen ville dock inte infinna sig och Steve fick
nöja sig med att slumra sig igenom resten av natten.
Jeff fick ingen ro till att ens slumra. Han satt och kikade in på området
med sin infraröda kikare. Vakten i tornet satt och läste. Allt var lugnt och
stilla på området. Vakten hade ingen orsak att oroa sig. Hade han vetat att
halva ASS-styrkan låg gömd i skogen ett par hundra meter utanför stängslet
så hade han nog varit något mer nervös. De fyra prickskyttarna sov ett par
meter från honom. De sover inte särskilt djupt, tänkte Jeff. Alla fyra rörde
sig ideligen i sömnen och ett par av dem pratade i sömnen. Jeff ryckte till
när en av de sovande plötsligt ropade på mamma. Vem hade inte velat ha sin
mamma här som tröst, tänkte han och kände att han fick en klump i magen. Om
detta gick vägen så skulle han inte få träffa sin familj mer. Jeff hade
lämnat ett brev, avsett till hans familj, till en av dom soldater som inte
skulle följa med. Han hade lovat att föra det vidare. Soldaten hade tittat
honom djupt i ögonen och helt osjälviskt önskat honom lycka till. Det var
också något som störde Jeff ro. Leonard Dil och flera av befälen skulle
stanna kvar tillsammans med halva armén. De som skulle med var i första hand
de som var par. De var ju tvungna att tänka på framtiden och på det nya liv
som de förhoppningsvis skulle få på någon beboelig planet. Alla fick inte
plats. Så var det bara. De som blev kvar skulle fortsätta kampen så gått det
gick. Jeff suckade för sig själv. Han hade bara varit i ASS i ett par år men
skulle redan bli ledare för den grupp som skulle lämna planeten. Gode Gud,
hjälp mig, tänkte han stilla. Jag lär behöva mycket hjälp konstaterade han
och vände åter sin uppmärksamhet mot avfyrningsområdet.

Kapitel 19

Steve vaknade ur slummern av att klockan larmade. Det var dags att börja
röra på sig. Han plockade i ordning i lägenheten och arrangerade ett
frukostbord för två. Han åt en halv frukost på sin plats och en halv frukost
på Geffas plats. Han kompletterade sin utrustning i ryggsäcken med
ytterligare några saker som kunde vara bra att ha. Han stannade till i
sovrummet och tittade länge på fotografiet av hans familj. Det var taget för
ett par år sedan under en semester. Hastigt lade han ner det i ryggsäcken,
men lyfte sedan upp det igen och tvingade sig att lämna det på bordet
bredvid sin säng. Det fick inte se ut som om han hade flytt. Innan han gick
blötte han ner i duschrummet och de två handdukar som hängde där fuktade han
en aning. Han stoppade även ner Geffas tunna jacka och hans promenadskor i
ryggsäcken. När han stängt och låst om sig stannade han till och vid den
lilla terminalen utanför deras ytterdörr och lämnade ett meddelande.
Vi är i forskarstad två och roar oss. Kommer hem i morgon kväll.
Datorn skulle automatiskt ändra 'i morgon kväll' till 'i kväll' kl 06.00 i
morgon. Nu tyckte Steve att han hade gjort vad han kunde för att det skulle
se trovärdigt ut. Hej då, Geffa. Förlåt att jag dödade dig, tänkte Steve
sorgset i hissen på väg ner till entréplan.
Han skulle tillbringa de närmaste timmarna med att åka stadens
kollektivtrafik fram och tillbaka med många linjebyten, allt för att skaka
av sig eventuella förföljare.

Kapitel 20

Dagen som följde var den längsta i Jeff liv. Att bara sitta och vänta var
helt outhärdligt. Dessutom var de tvungna att hålla sig stilla för att inte
riskera att bli upptäckta. Männen i de olika grupperna samtalade med låg
röst. Chansen att någon skulle höra den var nästan obefintlig men
nervositeten gjorde att man automatiskt sänkte rösten nästan till
viskningar.
Under långa tider var det helt tyst. Alla hade mycket att tänka igenom. Om
de lyckades att ta över projektet skulle de lämna sina familjer och vänner
för gott. Om de misslyckades så skulle de lämna livet. Samtliga hade mat med
sig men få åt. Några satt runt ett litet spelbråde och spelade ett av de
klassiska strategispelen. Jeff kunde inte förstå hur de kunde fokusera på
spelet.
Jag hoppas att alla håller måttet inatt, tänkte han. Om det brister i något
led så kommer vi att få allvarliga problem.

Steve tillbringade första delen av dagen med att åka kollektivt genom
staden. Fram och tillbaka. På det sättet så fick han, för sista gången,
chansen att se den stad som han var uppvuxen i. Utan att vare sig kunna
eller vilja hejda sig så satte sig Steve på den vagn som passerade
föräldrahemmet. Han klev av på den välkända hållplatsen och gick med
långsamma steg mot hemmet. Detta är inte bra, sade han till sig själv, men
jag är tvungen.
När han närmade sig huset så kunde han se att hans syster var hemma. Hon var
åtta år yngre än Steve och studerade på läroverket i staden. Han öppnade
dörren och klev in i hallen. Den välbekanta doften framkallade minnen i
honom som nästan gjorde fysiskt ont i honom. Han förstod att han inte kunde
gå sin väg utan att Sarah, systern, följde med. De stod varandra mycket
nära. Föräldrarna var gamla och skulle inte gå att få med, det förstod han,
men systern var så ung. Han kunde inte lämna henne här.
Steve avbröts i sina funderingar av att Sarah stormade in i hallen.
'Steve, vad kul att du kommer! Har du ledigt idag?' Steve svarade inte. De
gick in i köket där Sarah höll på att laga till lunch åt henne och
föräldrarna.
'Var är mor och far?'
'De är på en liten promenad till parken. De kommer om en timma ungefär.
Stannar du och lunchar med oss?'
Steve suckade tungt och satte sig vid bordet.

Om Steve hade vetat vad som hänt tidigare på dagen så hade han troligtvis
suckat ännu djupare. Situationen var denna att den professor som var
ansvarig för Projektet hade sökt Geffa på morgonen. Vad Steve inte kände
till var att Geffa skulle ha inställt sig på uppskjutningsområdet tidigt på
morgonen för en sista kontroll av vapensystemet innan skytteln slutligen
sköts iväg. Då Geffa inte hade inställt sig så hade professorn själv ringt
upp Geffa och följaktligen inte fått något svar. Eftersom läget var ytterst
skarpt hade professorn skickat polis för att hämta Geffa.
Poliserna som kom dit läste meddelandet på monitorn bredvid dörren, fattade
mistankar och gick in i lägenheten och hittade slutligen Geffas kropp.
Efterlysningar gick ut över staden och i kringliggande städer. Patruller
skickades ut för att söka efter Steve, som givetvis var den huvudmisstänkte.

Sarah satte sig framför honom och tittade bekymrat på honom.
'Steve vad är det? Har det hänt någonting?'
Steve satt tyst en stund innan han kunde svara.
'Det är någonting som jag måste berätta för dig. Du kommer kanske inte att
tro mig, men det som jag kommer att berätta är absolut sant.'
Steve försökte i korta ordalag förklara vad som hänt och vilken roll han
spelat de senaste åren och vad som komma skulle. Systern satt stum av den
information som hon precis blivit delgiven. Steve suckade Återigen djupt.
'Så är läget. Jag är djupt inblandad och är så illa tvungen att följa med
skytteln. Jag har inget val.' Sarah satt länge tyst
'Vad kommer att hända med mor och far? Vad händer med mig?'
'Jag vill att du följer med Sarah. Jag kommer troligtvis få skit för det,
men jag bara måste ge dig chansen.'
'Mor och far då? Skall vi lämna dem?' Rösten skar sig och övergick i
snyftningar.
'Vi är tvungna. De skulle aldrig förstå. Dessutom kan jag inte ta med mig
hela familjen. Det blir problem nog att få med dig.'
Till hans förvåning verkade hon godta det som han sa. Hon är troligtvis
chockad, tänkte han. Sarah skyndade sig att plocka med lite personliga saker
i en väska och sedan skrev de ett brev till föräldrarna som de lade längst
ner i en av hennes skrivbordslådor. Föräldrarna skulle hitta det så
småningom och på så sätt få en förklaring. De skyndade ut till hållplatsen
för att hinna med pendeln in till centrum. När de satt sig tillrätta i
vagnen tittade Sarah länge mot hemmet och Steve såg att hennes ögon tårades.

Kapitel 21

Steve och Sarah bestämde sig för att åka några turer med olika pendlar innan
de slutligen tog en pendel som gick till ett område nära
uppskjutningsplatsen. Steve hade, trots sin bristande erfarenhet av mord, en
vana av att alltid hålla ögonen öppna. Naturligtvis så var han extra vaksam
i med tanke på gårdagens händelser. Visste man vad man skulle titta efter så
var de civilklädda poliserna ganska lätta att se i mängden. Vid två
tillfällen lyckades de smita av pendeln när polisen sökte igenom. Deras
lycka var lojheten hos de statsanställda tjänstemännen.
'Jag tror att Geffa har hittats och att jag är efterlyst. Vi måste ta oss
till avfyrningsområdet så snabbt och diskret som möjligt.' Sarah tittade på
sin bror.
'Det känns som att du är en främmande människa. Jag kan inte begripa hur du
lyckats dölja allt för oss.' Steve tittade förläget ner i marken.
'Sarah, vi får prata om allt när vi väl är i säkerhet. Just nu kan jag bara
säga att jag är hemskt ledsen att jag inte kunnat vara ärlig mot er.' Hon
nöjde sig med svaret och de båda började gå mot avfyrningsområdet som låg
inte allt för långt bort. Området de gick igenom var ett lugnt
lägenhetsområde och de kände sig relativt lugna. De lyckades utan några
större problem ta sig till skogen som växte norr om avfyrningsområdet. De
lyckades hitta en undangömd plats där de beslutade sig för att in vänta
natten. Steve försökte förklara sitt agerande för Sarah, men redan efter en
halvtimma somnade hon av utmattning.
'Jag förstår din trötthet. Själv skulle jag kunna sova tre dygn i sträck om
det inte var för att jag inte vågade', sade han till henne trots att hon
redan sov som ett barn. Nu när det fanns tid att tänka efter så kände Steve
det som han tidigare trängt undan. Han var rädd. Räddare än han någonsin
varit.
'Gode Gud, hjälp oss!', Viskade han mellan sammanbitna tänder.

Jeff väcktes i skymningen av Monica. Jeff nästan hoppade upp av
överraskning.
'Vad är klockan? Hur länge har jag sovit?' Monica log mjukt och tog honom
lugnande i handen.
'Lugn, slappna av. Det skymmer på nu och vi kan inte förflytta oss ner än på
ett par timmar.'
Jeff lät sig lugnas och de satte sig ner i den mjuka skogsterrängen.
'Jag trodde inte att jag skulle kunna sova.'
'Skönt att du fick lite sömn innan natten som kommer. Du lär behöva den.'
Jeff log lite uppgivet mot henne. Tvekade ett slag.
'Om vi inte klarar detta så kommer jag att dö och i värsta fall även du.'
Monica såg Jeff rätt in i ögonen.
'Om det blir på det sättet så blir det så. Jag ser bara vår framtid,
tillsammans, i en värld utan förtryck och krig.'
'Jag ser också en sådan framtid. Nu skall jag bara se till att
förutsättningarna blir de rätta.' Han reste sig upp, kramade om Monica och
gick bort till sina mannar för att kolla att alla var fokuserade på sin
uppgift.

Kapitel 22

Skymningen föll över de väntande och i avfyrningsområdets vakttorn gick
rutinen på som alla andra kvällar. Inte helt olikt en klocka som går och
går... Nattpersonalen avlöste dagpersonalen som gick ner till sina logement
för att duscha och kanske se en film innan sömnen infann sig.
Danny gick på, utan att veta det, sitt sista vaktpass. För att inte riskera
att somna hade han bullat upp diverse sötsaker och tagit med sig en
spännande thriller för att stimulera hjärnan när timmarna blev långa. Bokens
titel var: Mörka skuggor i natten.
'Detta skall nog hålla mig vaken.' Danny gäspade och sträckte på sig.
'Jag kommer definitivt att sova gott när jag går av mitt pass.'
Timmarna släpade sig fram och natten närmade sig. Ungefär samtidigt som Jeff
och hans män började förflytta sig mot sina startpositioner somnade Danny,
med Mörka skuggor i natten uppslagen mot bröstkorgen.

Steve hade väckt Sarah och försiktigt hade de tagit sig till en lämplig
plats, strax utanför staketet, där de kunde se den norra personalingången.
Sarah grät tyst, inte bara av rädsla, utan också för att hon insåg att hon
aldrig skulle få träffa föräldrarna igen. De satt tysta inte för att det
saknades samtalsämnen utan för att de inte vågade riskera att bli upptäckta.
Efter ett par timmar sov Sarah igen. Stackars barn, tänkte Steve. Hon måste
vara helt utpumpad. Knappt hade han tänkt tanken när fyra lampor samtidigt
slocknade med ett tyst klirrande ljud. Han ryckte ofrivilligt till och Sarah
vaknade.
Samtidigt som Sarah vaknade väcktes också Danny av en summer i larmpanelen.
Yrvaket bligade han ner mot panelen för att hitta felet. Samtidigt ringde
telefonen. Danny lyfte luren.
'Centralvakten här. Vi får fellarm på ljusslingan.' Danny lyckades hitta
rätt knapp och fick tyst på summern.
'Jo, samma här.' Han tittade runt över området och upptäckte de trasiga
lamporna.
'Det är... Fyra lampor i norra slingan som slocknat.'
'Behöver det åtgärdas?' Danny tvekade innan han svarade. I värsta fall så
skulle det innebära att han skulle få ta sig ner och vinglande på en stege
byta lamporna.
'Nej, vi skiter i det. Det är nästan standard att de går sönder. Jag har
ljus så det räcker ändå.' Det sista var en sanning med modifikation. Visst
skulle han se om någon rörde sig intill byggnaden, men bara om han stod vid
tornets norra fönster och där tänkte han sannerligen inte tillbringa natten.
'Ok, vi noterar tiden i loggen och skriver åtgärdsrapport till
morgonpasset.'
'Tack, jag håller ögonen öppna här.' Sade Danny och satte sig tillrätta i
stolen. Hade det inte hänt något här på flera år så skulle det väl inte
hända något de sista veckorna? Han försjönk återigen i sin inte så spännande
thriller. Efter ca 10 sidor ljöd återigen en summer.
'Vad sjutton nu då?' Danny reste sig upp för att slungas tillbaka i stolen
av en hård smäll. Han dog med den sista raden från boken fortfarande i
huvudet; 'Från den dagen skulle inget bli sig likt'. Den oavslutade boken
färgades sakta röd när pappret girigt slukade en människas liv.
De övriga vakterna, vakna som sovande fick dela Dannys öde. Centralvakten
han dock larma den närliggande polisstationen och Jeff grupp fick plötsligt
mycket bråttom. Nu behövde man inte längre vara försiktiga. Nu var det
hastigheten och inte försiktigheten som skulle fälla avgörandet.
'Eftertruppen, kom.' Jeff väntade otåligt på svar.
'Vi lyssnar.'
'Rappa fötter. Kod röd.'
'Uppfattat.' Jeff lämnade två man att guida eftertruppen och följde resten
ner till skeppet. Tiden kändes som en evighet innan de andra kom ner. De
tekniker som man hade att tillgå leddes av Steve som tillsammans med Sarah
anslutit till eftertrupperna.
'Hur mycket tid behövs?' Frågade Jeff. Steve beräknade hastigt efter den
kunskap han hade.
'Ca 7 minuter'.
'Det är för länge. Gör det fortare om det går. Kom igen!'
Jeff och de övriga befälen vallade in de civila så snabbt det överhuvudtaget
gick. Skeppet fylldes sakta.
'Postering ett, något tecken på inkommande?'
'Nej, inget. Jo, vänta. Nu är de här.'
'Behöver ni assistans?'
'Nej vi kan nog hålla dem på avstånd.'
'Bra, slut.'
Skeppet iordningsställdes på rekordtid. Projektets forskare hade nog häpnat
om de sett hur entusiasm kunde ersätta en inövad rutin. Takpanelerna
öppnades och skeppet var redo för avfärd.
'Postering ett, hur går det.' Inget svar.
'Postering ett. Hör ni mig?' Fortfarande inget svar.
'De är på väg. Fort in i skeppet. Jag stannar och håller positionen.' Steve
titta-de misstroget på Jeff.
'Detta är inte rätt läge att spela hjälte. Skeppet kan skydda sig själv.'
'Kan du garantera det?'
'Ja, fort in!'
De instormande poliserna han bara se skeppets luckor stängas och var sedan
tvungna att söka skydd för skeppets eldgivning. Motorer varvades upp och
skeppet lyfte genom taket och kunde genom autopilotens automatik söka sig
mot den punkt i omloppsbana runt månen där nästa etapp skulle börja.

Kapitel 23

När jublet lagt sig tog sorgen över. Snyftningar hördes lite varstans.
'Jag vet inte om jag skall hylla dig för ditt väl utförda arbete eller om
jag skall hata dig för att jag skilts från mina föräldrar och vänner.' Sarah
log bistert mot Steve.
'Kunde jag gjort det annorlunda så skulle jag gjort det. Jag förstår hur du
kän-ner.' Steve kramade Sarah och vaggade henne sakta.
'Låt oss tro att mor och far trots allt förstår att vi går en ljus framtid
tillmötes.' Steve såg Sarah i ögonen.
'Vad vet du om vår framtid, Steve? Jag har aldrig känt mig så vilsen.'

Jeff hade sjunkit ihop på golvet. Det var som att all kraft gick ur honom.
Monica som äntligen hittade honom satte sig bredvid.
'Är vi säkra nu? Kan vi andas ut?'
'Nu är vi säkra. Så vitt jag vet så finns inget mer skepp som kan ta sig ut
ur atmosfären.' Jeff log.
'Det skulle vara om de dammade av något gammalt museiföremål och satte efter
oss.' Jeff fick en lite bekymmersam rynka mellan ögonen. Tänk om...
Monica log mot honom och fick en spjuveraktig glimt i ögat.
'Vi tre kommer att få ett underbart liv tillsammans.'
Jeff blinkade och stammade förvirrat fram;
'Vi tre? Vad menar..., Skall vi få..., Har du vetat länge?'
'Jag har vetat det i några veckor, men har inte vågat störa dig i dina
förbere-delser.' Monica skrattade åt Jeff fånig min.
'Sluta att se så fånig ut. Du skall bli pappa, dumsnut!'
Jeff viste inte riktigt hur han skulle tackla situationen. Han lutade sig
fram mot Monica, tog henne i famnen och grät av glädje över det kommande
barnet och av sorg över att barnet aldrig skulle få bli en del av den familj
han lämnade efter sig på hemplaneten.

Slut?

Daniel Lundbäck

Skriven av: Daniel Lundbäck