Dom ensama barnen

Dom ensamma barnen

Det var en gång en liten pojke som vandrade alldeles ensam runt jorden, han hade ingenstans att ta vägen och ingen brydde sig om honom, han var så ensam som en liten pojke kunde bli. Men någonstans i världen fanns det en flicka som var lika ensam som han, och ingen av dom visste att den andra fanns. Tänk så mycket glädje det hade blivit om dom funnit varandra, för båda två längtad ju efter någon som var som dom själva.

Det var Anna som hittade lappen med den texten, hon läste den om och om igen, kunde den vara sann, eller var det bara ett påhitt. Anna var en flicka som också var ensam fast inte på samma sätt. Hon hade flyttat från Kalifornien till syd Afrika för ett år sedan när hennes pappa hade dött, hon var ensam om sin dialekt, ensam om sitt blonda Kalifornien hår, sina blåa ögon och sin solbrända hy, här var alla mörka, brunögda och svarthåriga. Den ända hon hade var sina mamma, men hon jobbade hårt och var sällan hemma. Dom hade några hundar men dom kunde inte fylla den tomheten Anna kände. När Anna var nyinflyttad hade ungdomarna i stan varit rätt nyfikna på henne, dom första dagarna i skolan hade hon blivit behandlad som en prinsessa av både tjejerna och killarna, men dom tröttnade snabbt på henne, numera var det ingen som brydde sig om henne varken i skolan eller på fritiden. ”Jag önskar att det var sant det som stod på lappen och att jag kunde föra dom samman,” viskade hon för sig själv och skrattade åt sin önskan. Hon visste inte hur rätt hon hade.

När hon vakande nästa morgon var hon yr och alldeles stel i kroppen. När hon tittade sig omkring såg hon att hon var utomhus och att hon hade sovit på något som liknade en park bänk, fast den var gjord av silver och klädd med diamanter. Gräset under bänken var len som sammet och såg ut som en förgylld sammetsmatta, träden var raka och smärta och löven var skära som glasbitar, och ner hängde det diamanter, blommorna i dom prydliga rabatterna såg ut som pärlor och smaragder, det var som om hon hade klivit rakt in i en sagovärld, och det slog henne faktiskt att hon hade kommit till en sådan. Anna var ingen dum flicka, men hon hade mycket fantasi och hon hade alltid hoppats att det fanns andra världar. Hon gnuggade sig i ögonen och nöp sig i armen för att se om hon drömde men det gjord hon inte. ”Åh, det är för bra för att vara sant,” utbrast hon och satte försiktigt ner fötterna på den fina gräsmattan, när hon stod stadigt på benen började hon dansa av förtjuselse. Plötslig tvär stannade hon, hon hade ju bara nattlinne på sig, men när hon såg ner på sina kläder, bar hon inte det gamla nattlinet längre utan en rosa klänning, det var inte en sådan klänning av det modern slaget utan en riktig sago klänning med mycket volanger, rysch och plysch, den var armlös och gick ner till knäna, och i det ögonblicket hade Anna inte velat ha någon annan klänning på sig. Anna, var 14 år och i vanliga fall skulle väl en fjortonåring inte bli så glad över att få komma till en sagovärld som man slutat tro på, men hon var ju inte som en vanlig tjej heller. Hon satte sig ner i gräset under en av dom vackra träden och andades in den ljuvliga luften, det gick inte med ord att beskriva hur ljuvlig platsen var igentligen. När hon suttit en liten stund såg hon en lapp som låg jämte henne, hon tog upp den och läste den, och tänk det stod precis samma sak på den lappen som hon hittat dagen före. ”Då finns dom ändå, dom stackars barnen, fast i en annan värld i den värld som jag nu befinner mig i,” sa hon ”Jag måste föra dom samman kanske var det därför jag kom hit för att hjälpa dom. Det kanske var en lite fe som skickade hit mig, som viste att jag också var ensam.” Ju mer hon tänkte på det ju säkrar blev hon, hon hade blivit skickad för att få hjälpa dom små barnen. Hon reste sig upp såg sig om kring, en bit bort kunde hon se en väg, en väg av silver. Hon sprang glatt ner till vägen och följde den. Allting var så härligt, fåglarna kvittrade i skyn, men det var också det ända levande väsen hon såg och hörde. Hon gick ett tag och andades in härligheten, tills hon fick syn på något som gick emot henne, något på fyra ben. När den kom närmare såg hon att det var ett rådjur, det vackraste rådjuret hon någonsin sett, och hon hade sett många rådjur i sina dagar i U.S.A.
”Välkommen min flicka,” sa djuret med den lenaste rösten Anna hade hört. ”Du kan tala,” sa Anna lite försiktigt. ”Självklart, mitt barn. Jag är djurens fe, det är jag som har kallat hit dig, och du var smart nog att inse ditt uppdrag. Du är klok flicka lilla,” sa djuret. ”Vart har jag kommit då?” frågade Anna nästan desperat. ”Du har kommit Natashna, drömmarna värld. Nu är du i den vackraste delen av världen, men det finns någonting som stör den andra delen. Dom stackars barnen, stör friden i världen, dom förstör det vackra i världen utan att veta det, utan avsikt. Alla föraktar barnen, alla utom du och jag, jag är orolig för min värld. Snart kommer barnen vandra in även i den här delen djuren och fridens del.” Rådjurets fe lät nu väldig ledsen och dom stora varma ögonen fylldes med tårar. ”Jag ska göra allt som står i min makt för att rädda både världen och barnen,” sa Anna med en bestämd blick. ”Du är så rar och oskyldig, jag önskar jag kunde göra det här själv, men det kan jag inte, det är bara du som kan. Det har varit bestämt ända sedan tidernas begynnelse,” ”Men….hur,…. Var,” sa Anna förvirrat. ”Fråga inte mer mitt barn, jag ska berätta det viktigaste. För cirka 100 år sedan var allt i världen precis som i den här delen. Allt var vackert, fridfullt och ljuvlig, till jag gjorde misstaget och skapade en slags människa. En människa som ville göra om världen, jag kunde inte hindra dom, men jag klarade att beskydda halva värden, så det står fyra feer och beskyddar den här delen, men i den andra världen härjar människan. Det är vacker där också, även den delen ser ut som en vacker park, men det finns något som förstör. Två ensamma barn. Barn ska inte vara ensamma, dom ska ha någon som tar hand om dom, så att dom växer upp och får egna barn. Men något gick fel, barnens mamma dog, dom blev ensamma och skildes åt. Dom har varit barn i 85 år, ingen tog dom till sig och lärde dom. Då blev dom smutsiga och förstörda, och ondskan släpptes in i världen, folk blev giriga och själviska. Jag kan inte göra något utan din hjälp jag måste skydda den vackra delen,” sa djuret. Anna smälte långsamt orden. ”Men det var väll inte barnens fel att det gick fel?” frågade hon försiktigt. ”Nej, absolut inte. Det var manen som dödade mammans fel, människan jag skapade först. Den elaka felaktige Orsminis, ondskan själv. Han visste vad som skulle hända om han dödade barnets mamma, död var ett ord som inte fanns hos oss förut, man kunde inte dö.” Sa djuret och tittade drömande ut över allt det vackra. ”Hur ska jag göra?” frågade Anna. ”Det vet bara du och din själ, men det är viktigt att du letar reda på ett av barnen. Se så skynda dig nu, min välsignelse har du,” sa fen och gick upp i rök. Anna stod ensam kvar och tittade forskande ut över den vackra världen. Om jag ändå inte varit ensam, tänkte hon och gick. Hon gick förbi underbara åar med kristalklart vatten, förgyllda kullar, och österut reste sig silverklara berg. Anna var på väg åt söder. Hon såg djur i alla färger, djur mammor med sina ungar, och när helst hon blev hungrig kunde hon ta en frukt från något träd, och frukten var så god, en ren skatt för gommen, en frukt hade ett skal i som var kristallfärgat, fruktköttet var smaragd grönt och smakade godare än något hon någonsin smakat. Hon njöt av varge sekund som gick. Flera dagar senare ändrades klimatet, hon såg en bländande port ock en fe bredvid, ja det såg inte ut som den fe hon föreställt sig, utan detta var en stor kvinna, med gyllene hår ner till fötterna, ett ansikte likt en vacker tiger, en kropp som ett ståtligt träd fyra armar och en klänning som såg ut att vara sydd av rosor. ”Var hälsad min vän, ” sa fen, och plötsligt så kände Anna hur hon lyfte från marken, högt upp och sedan ner på andra sidan porten. ”Se inte så förskräckt ut, jag kan inte öppna porten för då smiter ondskan in med en gång. Se så ge dig i väg nu,” sa fen, och Anna kunde inte göra annat än att fortsätta sin vandring.

Den ensamma pojken satt på en bänk i gryningen, han var i ett sånt desperat tillstånd efter något hållbart. Han fångade en liten fågel och höll den i sin händer och för en liten, liten stund kände han lycka och ljushet, men fågeln flög ifrån honom och mörkret och olyckan föll än en gång över honom.

Anna såg genast olikheterna mellan dom båda delarna med en gång, diamanterna, smaragderna, pärlorna och alla andra vackra saker var borta, men det var inte bara det. Det kändes i luften att någonting störde friden. Hon såg människorna sitt i gräset eller på bänkar, men det fanns bara människor ingen gemenskap med djuren, inga djur alls. Dom hade likadana kläder som henne, men håret var annorlunda, och det fanns en olikhet mellan dom och våra människor en olikhet som inte går att beskriva. ”Ursäkta mig, men vd är du för en,” hörde Anna en liten flicka fråga henne. Hon ryckte till och tittade på flickan, och hon såg att det inte var den hon sökte. ”Jag heter Anna, och är en människa precis som du,” sa Anna och log. ”Men du ser inte ut som en sådan,” sa flickan och tittad undrande på Anna. ”Nej, det är bara för att jag är en annan slags människa en annan sort,” sa hon. ”Jag visste inte att det fanns andra sorter, tack för att du sa det till mig. Hej då,” sa flickan och sprang i väg. Anna tittade en stund efter henne, men fortsatte sedan att gå. Hon stannade vid en familj som såg trevlig ut några timmar senare. ”Ursäkta mig, men har ni sett en ensam flicka eller pojke gå omkring här?” frågade hon vänligt. ”Nej ingen mer än den fördärvade lilla pojken som varit här för mycket länge sedan. Har du tappat bort dina barn?” Sa pappan i familjen. Anna tänkte snabbt, om hon sa att hon letade efter dom barnen skulle nog ingen hjälpa henne. ”Nej jag har inte tappat bort mina barn, men min vän har det,” sa Anna. ”Var det länge sedan?” frågade mamman. ”Nej bara någon timma sedan,” ”Ja ha. Hej då,” sa pappan, och började prata med sina barn. Anna visste inte vad hon skulle göra nu, men hon fortsatte gå. När hon vandrat flera dagar kom hon till ett litet berg som hon började gå upp för. När hon var högst uppe på toppen såg hon en liten gistalt sitta och titta ut mot horisonten, hon kände att det var det rätta barnet, och hon fylldes genast av en sådan kärlek till den, så hon gjorde det ända rätta. Hon gick sakta fram till pojken tog upp honom i famnen och kramade honom hårt. Pojken blev förvånad och förvirrade men gjorde det han kände var rätt, han besvarade kramen. ”Äntligen har jag funnit honom,” viskade Anna om och om igen. Efter en stund satte hon sig ner med pojken i knäet. Pojken sa inget, utan stirrade på henne med sina blåa små pojkögon. ”Jag har kommit, för att hjälpa dig,” började Anna med sin lenaste röst. ”Det finns en bättre plats för dig, du är värd något mycket bättre. Det finns en värld där människorna lever i harmoni med djuren. Allt är frid och ingen ondska finns, död finns inte heller. Det finns även en lite flicka som är som du, och henne ska jag föra dig till,” sa Anna och tittade kärleksfullt på den ensamma pojken. Pojken sa fortfarande inget, men han tänkte. Ingen hade någonsin sagt så mycket till honom, ingen hade ens kommit nära honom, och det flickan sa lät helt otroligt, men det lät väldigt vackert. Anna ställde sig upp och tog pojken i sin hand, och tillsammans vandrade dom ner för berget.

Den ensamma lilla flickan vandrade nu omkring och det var som om hela hennes inre ropade efter någon att vara med, någon som kunde fylla hennes tomhet. Hon såg fåglarna i skyn och önskade att hon varit en av dom.

När dom kommit ner för berget frågade Anna vad pojken hette. ”Jag har inget namn,” sa pojken utan namn. ”Vad skulle du vilja heta då?” frågade hon milt. Pojken log det var en av dom frågorna han alltid villat besvara. ”Jag skulle villa heta Juwel, för det är ett så härligt ord,” sa pojken utan namn. ”Då heter du det nu,” sa Anna. ”Får jag verkligen det,” sa pojken som nu fått ett namn. ”Ja visst. Alla har rätt till ett namn,” sa Anna och skrattade lite. ”Men jag är inte som andra;” sa Juwel sorgset. ”Nä, du är mycket bättre,” sa Anna och såg in i dom söta ögonen. Juwel undrade om det var en dröm, eller om hon var en fe. Hon såg ju inte riktigt ut som dom andra han träffat, men han vågade inte fråga. Anna var glad och nöjd, hon hade kommit en bra bit, och hon trodde inte att någon skulle komma i hennes väg. Hon visste inte att någon hade hört och sett allt som hänt.

Någonstans långt nere i mörkret fanns det någon som visste vad som hände nu, någon ond mörk person, någon som ville ha ondska i världen någon som inte ville att barnen aldrig skulle finna varandra. Någon som skulle göra allt för att få ta på Anna eller barnen. Någon som var Orsminis.



Dagarna gick och Anna och Juwel blev dom bästa vännerna. ”Anna vem är den där flickan igentligen , vad händer när vi träffas,” frågade Juwel en dag. ”Jag vet inte mer än du om flickan, men när ni träffas så kommer ondskan att förgöras,” Svarade Anna. ”Nä, hur kan det bli så?” frågade han storögt. ”Det bara blir så,” sa Anna och log. Allting såg ljust ut för dom båda, dom visste inte att mörkret förföljde dom.

Några dagar senare är mörkret i kapp dom. ”Juwel se upp,” skriker Anna när hon ser tre stora ondskefulla svarta hästar med varsin stor hemsk ryttare på sin rygg. ”Ta dom,” skriker den ena. Anna tar upp Juwel i famnen och börjar springa, men två av ryttarna är ifatt dom skiljer dom åt binder ihop händerna och fäster repen i två av hästarnas sadlar. Anna och Juwel springer i början, men orkar inte efter ett tag och släpas efter hästarna. Nu är allt över, tänker Anna, vi är döda långt innan vi är framme. Men någonstans i oron hör hon rådjurets lena röst. ”Ge inte upp, du kan ta igenom dig det här, du är nära nu, gen inte up, ge inte upp.” Ryttarna tar dom ner till Orsminis håla, och när helvetesfärden är över står Orsminis där med ett svärd, han ser skräcken i Annas ögon, Juwel är avsvimmad. Han höjer svärdet över Anna, sedan backar han sänker det och tappar det. Någonting fick honom att ändra sig, närmare bestämt rådjurets kraft, segrade den här stunden. ”Släng dom i fängelsegrottan, jag vill inte se dom,” ryter han åt sin vakter. Anna och Juwel bärs ner till hålan för ingen av dom kan stå på benen. Dom binds med järnkedjor, och smärtan är outhärdlig. När vakterna gått flämtar Juwel fram ” Anna är detta slutet kommer vi dö nu, vad händer när vi dött, Anna jag har ont överallt.” ”Jag….ja,…. vet inte…. vad som… händer;” får Anna fram. Dagar av smärta och mörker flyter fram, det känns som om kroppen fräter sönder inifrån. ”Vad händer nu, ska vi dö, är detta meningen, finns det ingen ände på allt mörker, all smärta, Rådjur jag orkar inte mer,” skriker Anna. Hon får svar, inom sig hör hon en ljus stämma som viskar ”Ge inte upp, det kommer….snart är det du…….Känn i din fika,” Annas känning är nästan söndersliten och blodig. Sakta lyfter hon sin arm och stoppar ner den i fikan, hon får upp en liten påse. ”Sömnpulversbomb används endas i nödfall” ”Juwel kolla vad som låg i min fika, en sömnpulversbomb, Jag har en plan” Utbrister hon ”Va, vad då,” säger Juwel. ”När vakterna kommer slänger vi denna i ansiktet på dom, sedan spriger vi,” säger Anna leende.

Någonstans ute världen vandrar den ensamma flickan, och hon känner att något kallar på henne, något drar henne mot Orsminis håla, hon börjar vandra mot det, och hon har ingen aning om vad som snart kommer hända henne.

När vakterna kommer några dagar senare, tar dom av kedjorna på Anna och Juwel, sedan när dom tänker ta upp dom kastar Anna bomben på dom. Hon tar upp Juwel och börjar springa, jag hon springer så snabbt hon förmår, upp för alla trappor förbi alla vakter ut genom porten och bort från Orsminis hela rike. När hon sprungit så långt hon orkar släpper hon ner Juwel ”Nu min pojke måste du spring själv, spring vad som än händer, om vi kommer ifrån varandra måste du ändå springa. Spring ända till du finner flickan. Förstår du,” säjer Anna andfått och snällt. ”Ja, jag förstår, men…..” ”Inga men, spring nu,” säjer Anna. Så dom fortsätter springa, dom tittar aldrig bakåt, men dom vet att fienden är nära.

Någon dag senare stannar dom vid en bäck för att hämta andan, dom dricker lite och pratar. Anna tänker på allt hon fått uppleva. När hon kom hit, när hon träffade rådjuret, när hon hittade pojken, när dom blev tillfångatagna, hur rädd hon var när Orsminis höjde svärdet, all smärta hon fått uppleva. Hon undrar varför det här igentligen händer henne, varför det var bestämt att hon skulle föra samman barnen. Dom fortsätter att springa och några dagar senare ser Anna en liten gistalt på vägen. Det är hon, flickan vi kommer klara det här, ”Spring nu allt vad du kan, hon står där framme,” ropar Anna till Juwel. ”Åh, snart är världen räddad,” utbrister Juwel. Sedan hörs ett skrik och en duns. Anna faller till marken, ett långt vasst spjut har träfat henne i ryggen. Hon är död. Juwel tittar förskräckt på henne. ”Anna,” ropar han. Sedan ser han den ensamma flickan och kommer ihåg Annas ord. Han springer så snabbt han kan och tar hennes hand. Då är det som om allt exploderar, mörkret försvinner, ondskan är bort på en gång. Orsminis rike försvinner och det gör alla människor också alla utom pojken och flickan. En stund står dom bara där och tittar på varandra. Dom har funnit varandra dom som en gång var ensammast i världen har nu räddat världen, och allt är tack vare Anna.

Rådjurs fen kommer emot dom. ”Ni lyckades. Nu är allt som det ska vara. Alla kommer få det så bra och ni ska få styra världen,” säjer hon med en underbar röst som låter som musik. ”Men Anna då,” säjer Juwel förtvivlat. Rådjurets ögon svartnar ”Anna var tvungen att dö för att denna värld skulle klara sig,” säjer rådjuret ledsamt. ”Hon kommer aldrig tillbaks levande till sin värld.” Flickan tittar undrande på Rådjuret. ”Vad heter du min vän,” frågar fen. ”Jag har inget namn,” suckar flickan utan namn. ”Vad vill du heta då?” ”Rosalynne” ”Då heter du det, Rosalynne,” säjer rådjuret. ” Nu ska vi kröna er till kung och drottning, mina vänner. Jag har gjort ett stort slott till er i mitten av världen,” säjer rådjuret lent.
Hon för dom till slottet och kröner dom. Här ska dom regera i evigheters evighet. Dom lever i harmoni med djuren och allt är fridfullt och vackert. Dom reser en stor minnes sten till Anna och alla djur ungarna får höra om vem hon är. Hon är ett helgon, Natashnas skydds helgon.

När Annas mamma kommer hem finner hon sin dotter död i sängen såret i nacken finns kvar, men klänningen är den vackraste man kan tänka sig, håret är vackert och ansiktet är fridfullt.

Slut
Av Cecilia Ekman 8/9-02

Skriven av: Cecilia Ekman