Drogernas fel

Det är ditt fel att hon hamnat i fel umgänge! Hörde jag mamma skrika i telefonen till pappa. Jag hade varit på bra humör hela eftermiddagen men allt förändrades när jag kom hem och hörde mammas ilskna röst. Jag gick med snabba steg förbi mamma in till mitt rum som låg bredvid köket. Jag stängde dörren bakom mig och kröp ihop i sängen. Jag ville bara dö, bara sjunka under jorden. Mamma och pappa brukade aldrig annars bråka. Allt är mitt fel. Slutligen reste jag mig upp från sängen och gick bort till mitt skrivbord för att påbörja med min engelskläxa men jag hade svårt att koncentrerar mig på de glosor jag fått till i morgon. Plötsligt hörde jag mamma ropa efter mig, det var telefon till mig. Det var Emma.
- Ja, det är Eviie.
- Hållå! Läget? Vad händer i kväll?
- Som vanligt, inga speciella planer. Vaddå då?
- Ska du med till Dave i kväll då?
- Visst, vilka blir vi i kväll?
- Vi vanliga. Jag, Denice, Simon och Dave.
- Visst, var är ni nu?

Hon berättade att de var borta vid macken och vi lade på. Jag gick ut i hallen och tog på mig min nyköpta svarta skinnjacka. Samtidigt som jag tog på mina skor sa jag till mamma att jag skulle dra ut med några vänner. Jag hoppade på min cykel och började trappa iväg mot macken. De stod alla nere vid macken med varsin cigarett i handen. Jag ställde min cykel vid cykelstället och vi alla hoppade in i Emmas röda Volvo. Emma var så stolt eftersom hon precis klarat sin uppkörning. Vi svängde in på Eriksfältsgatan där Dave bor i en trea. Dave är 20år och bor därför själv och kan handla ut på systemet, medan Emma är 18 är vi andra tre bara 17. Dave bor högst upp och inga hissar finns det i hans trapp, så det var bara att pallra sig upp för alla trapporna. När vi kom in till Dave slängde jag mig direkt i hans bruna skinnsoffa med ytterkläderna på och tände en cigg. Skorna slängde jag av mig bredvid soffan och jackan kastade jag mot ena hörnet i hans vardagsrum.
- Kan jag få en? Frågade Dave mig.
Jag reste mig motvilligt upp från soffan för att gå och hämta en från min ficka i jackan. Han fick en cigarett och gick ut i köket och hämtade lite chips och några öl. Vi tog alla varsin och öppnade. Jag drack upp min ganska fort samtidigt som jag krängde i mig chipsen. En blev snabbt flera och när alla fått i sig några öl gick Simon och hämtade snapsen. Efter ett tag ringde det på dörren, Denice var först på plats för att öppna. Det kom in en lång kille med svart hår och vackra ljusbruna ögon med långa fransar. Han var den finaste killen jag sett på ett tag. Jag knuffade till Simon och sa, Vilken pudding! Simon reste sig upp för att presentera oss. Han heter Damian och 18år precis som Emma. Damian slog sig ner bland oss (bredvid mig! ), tog sig en öl bland högen och gav mig en stöt med armen. Några timmar senare tog Dave fram sina droger. Han var beroende utav dem och snäll som han alltid var bjöd han laget runt på dem. Det var jag Emma och Simon som tog emot det. Det var en härlig behaglig känsla. Det kändes som att man svävade på moln, att man var fri som en fågel som precis lärt sig flyga. Det pirrade i hela magen precis som om fjärilar i mängder flög omkring där inne. Jag reste mig vingligt upp från soffan och gick bort mot Daves stereo för att sätta igång musiken. När jag väl lyckats klurra ut maskinen och musiken började strömma ut ur högtalarna ställde jag mig mitt på golvet och började dansa. Efter några fall på ändan för min del, reste sig Damian upp och erbjöd sig att följa mig hem trots att jag enbart bor några kvarter från Dave. Han letade upp mina ytterkläder och hjälpte mig att få dem på mig. Vi sa hejdå till alla och började promenera hem mot mig. När vi kom till mig dörr kysste han mig. Det kändes som om han var en drog. Magen knöt ihop sig som om fjärilarna fortfarande flög omkring därinne. Det kändes som att jag återigen svävade på moln. Han sa god natt och vände på klacken för att bege sig hemåt. Jag tog tag i dörrhandtagen och öppnade dörren. När jag kom in i hallen och stängde dörren om mig men mina tankar stannade kvar där ute och flög med vinden. Jag tänkte på honom och på den underbara kyssen. Min mamma kom in i hallen och blängde surt på mig.
- Var har du varit? Har du druckit?!
- Har du inte med att göra, väste jag ur mig.
- Jag var nära att efterlysa dig! Gå och lägg dig, det är skola i morgon.
Jag gick in i mitt rum och smällde igen dörren bakom mig. Mamma skrek att hon skulle skicka mig till pappa i Turkiet men jag brydde mig inte utan började klä av mig och gick ut till toaletten för att borsta mina tänder. Därefter bar det av mot sängen där jag somnade direkt.

- Upp och hoppa, klockan är mycket. Ropade mamma på mig.
- Dra åt skogen väste jag surt tillbaka och låg sedan kvar en stund och vred och vände på mig. Sen reste jag mig upp för att kolla klockan, 07.30!
Jag flög ur sängen och for i kläderna. Aldrig att jag skulle hinna tänkte jag. Det tar minst 15 minuter att ta sig till skolan till fots, då min cykel fortfarande står kvar på macken. Jag sprang ut i köket och stoppade i en macka i brödrosten samtidigt som jag for in i badrummet för att tvätta ansiktet och sätta upp håret. När jag var färdig på toaletten hade min macka varit klar ett tag och var alldeles kall. Den fick hamna i soporna och jag fick i all hast bre en macka att ta med mig till skolan. Med mackan i munnen for jag återigen in på toaletten, denna gången för att packa ned tandborste och tandkräm. Jag hoppade i mina ytterkläder och sa hejdå till mamma. Jag han precis borsta tänderna innan det klockan ringde på skolgården där ute. När skolan äntligen var slut bestämde jag mig för att gå hem till Dave och ta Damians nummer. Jag fick hans nummer och stannade kvar hos Dave ett tag innan det blev dags för mig att bege mig hemåt. När jag gick ut från Daves lägenhet tog jag upp mig telefon och slog Damians nummer. Han svarade och vi bestämde att han skulle komma till Dave senare under kvällen. Vi lade på och jag märkte hur mina tankar började flyga i väg med den blåsiga vinden. Det var en kall höst dag men inuti mitt hjärta var det varmt.
" Jag tror han gillar mig... Det måste han väl? Annars hade han väl inte velat träffa mig igen.. eller?" Ja, mina tankar for i väg fram tills Hanna, min granne drog mig tillbaka till verkligheten.
- Ska vi ha följe? Frågade hon, jag nickade och vi började gå längs gatan. Vi började snacka som vi alltid gjort om skolan, killar, fester och sex. Vi började snacka om hur länge vi känt varandra och då slog det mig, vi umgås aldrig annars så vi bestämde oss för att även hon skulle komma hem till Dave den kvällen. Sen berättade jag om Damian.
- Jag träffade en sjukt fin kille igår. Damian heter han och han har världens finaste ögon ...
Hanna sänkte sin blick nedåt och började mumla att det var hennes ex. Jag kände hur jag började rodna och hur vi båda tyckte att det var ett tufft ämne att fortsätta snacka om. För tydligen så var det inte länge sen det tog slut mellan dem. ..
Det var en lättnad när jag kom fram till min uppfart. Vi bestämde att trots Damian så skulle Hanna komma över till Dave senare. Vi sa hejdå och jag plockade upp posten från min brevlåda. När jag kollade igenom posten hittade jag ett brev som fick mig till att stelna till för ett ögonblick, det var från Sturup. Jag tog rasande upp mina nyklar från min skolväska och låste upp. Jag hann knappt klä av mig ytterkläderna förrän jag stod i köket vid telefonen och slog numret till mammas jobb.
- Jag tänker inte åka till pappa! Du kan åka men jag tänker inte göra det, hellre dör jag!
- Vad vill du att jag ska göra då? Du lyssnar ju på honom, han kan sätta dig på plats för jag orkar inte längre ha det så här.
- Åk du vet jag! Jag slängde på luren och gick med arga steg in på mitt rum och rotade fram min stora bag. Jag slängde upp den på sängen och började packa ned mina viktigaste ägodelar. När jag packat klart gick jag ut i vardagsrummet och satte mig framför tv:n i väntan på att klockan skulle närma sig åtta, så att jag kunde börja promenera bort mot macken för att hämta upp min cykel och ta mig till Dave. Klockan började närma sig åtta så jag tog mitt pick och pack och gick ut ur huset. Jag låste dörren och lämnade mamma bakom mig för gott, trodde jag. Strax innan nio stod jag utanför hans port och han kom ner för att hjälpa mig med min packning uppför trapporna. När vi kom in ställde han min väska i hans sovrum eftersom jag skulle få bo med honom. Under tiden gick jag ut i vardagsrummet och öppnade det stora fönstret för att sedan tända mig och Dave en cigg. Han gav mig en öl och jag hann precis dricka upp den när resten utav gänget kom intraskade till Dave, eller till oss.
Damian kom fram till mig, gav mig en mjuk kyss och en varm kram. När jag berättade att Hanna skulle komma förbi tog han ett steg bakåt men det var inte så pass stort att man la så mycket vikt i det. Dave hämtade in lite sprit ut till vardagsrummet och vi var alla någorlunda fulla när Hanna dök upp. När Hanna slog slog sig ned i soffan reste sig Damian ifrån fåtöljen som vi delade och satte sig bredvid Hanna istället. Jag kände mig utnyttjad och reste mig därför för att gå ut i köket och ta några djupa andetag för att klara av synen utav dem två tillsammans. Dave kom strax efter in i köket och ställde sig framför mig med en pilla i handen. Han frågade om jag ville ha den och dum som jag var tog jag emot dem. Enbart för att få känna den underbar känslan ännu en gång. Han tog upp en till och satte mot sin egen tunga. Ingen av oss visste vart det skulle leda. Det var sista gången jag rörde någon drog.
Vi satte där ensamma ute i köket och snackade om i princip allt. Han var min bästa vän. Hanna kom in i köket och sa att alla skulle röra sig hemåt när klockan närmade sig ett.
Alla sa hejdå och gick därifrån. Jag och Dave som hade förflyttat oss in i vardagsrummet för att säga hejdå till alla, satte oss sedan i soffan och fortsatte att snacka. Dave berättade att han ofta hade känslan inom sig att ta sitt eget liv. När vi satt där och var helt ärliga mot varandra och helt påverkade utav drogen vi tagit erkände jag att jag också brukade känna så. Det blev tyst en stund då vi båda kollade in i varandras ögon. Han avbröt tystnaden med att säga att Damian är en stor skit. Att jag kunde hitta någon betydligt mycket bättre än han.
Med en suck vände jag blicken nedåt mot golvet och höll med Dave.
Dave reste sig upp och började gå mot det stora fönstret, han öppnade det och sa att han behövde pissa. Han kunde knappt stå på benen och jag bad han att gå till en riktigt toalett. Hans svar var att han alltid velat stå där och göra sitt behov. Jag sa till han att han kunde ramla och han började på skämt vingla men slutet ledde inte till skoj utan till sorg. Han vände sig emot mig och sa "Jag älskar dig Eviie, det har jag alltid gjort" innan han vände sig med en sådan kraft att han välte över kanten och flög ut ur fönstret. Jag satt kvar en lång stund i soffan och kollade mot det tomma fönstret innan jag förstod vad som verkligen hade hänt. Jag reste mig och sprang så snabbt mina ben orkade bära mig ut genom dörren och ner från alla trapporna. När jag kom ut på gatan vek mina ben sig framför hans kropp och klumpen inom mig förvandlades till gråt. Jag försökte ropa på hjälp men orden ville inte komma ut ur min mun, jag var som förlamad och stum samtidigt som mina tårar vällde ned över mina kinder. Det tog nog några minuter innan jag kunde få fram orden "Hjälp" En man i fyrtioårs åldern kom springandes mot mig och ringde ambulansen. Han heter Mikeal och skriver till mig ibland. Ambulansen kom snabbt till plats tillsammans med polisen. Jag blev hysterisk när jag fick veta att jag inte skulle åka med till akuten utan till polisstationen. Poliserna tog ett fast grepp om mig och bad mig lugna ner mig lite innan jag och Mikeal fick sätta oss i en polisbil för att sedan åka ner till stationen för förhör. Dave blev uppburen på en bår och det var det sista jag såg av honom. Polisen var trevlig och hon frågade mig om vad jag hette och en massa andra frågor som var relevanta. Polisen som heter Eva ringde till Daves föräldrar som snabbade sig till akutmottagningen. Efter någon timme på polisstationen kom Daves föräldrar dit för att prata med poliserna. Jag satt då ute i väntrummet och väntade på min mamma. Jag kunde inte se dem i ögonen och det kan jag inte nu heller...
När polisen kom med beskedet om vilken tid Dave hade gått bort flög jag ner från stolen och brast ut i ännu mera gråt. Det var den lördagen den 3 september 1998 klockan 03.26 .
Jag vet inte ens hur hans föräldrar tog det.. Dagen efter den hemska natten kom polisen hem till oss. Hans föräldrar ville veta vilka hans sista ord var. Jag berättade vad hans sista ord var och var lättad att hans föräldrar inte satt med under förhöret.
Nu sitter jag på Hassela, på ett kollektiv för missbrukare och för de som har ett brottsligt förflutna. Jag hör inte hit här men jag trivs bra här för jag blir inte påmind om den den hemska natten då min bäste vän dog, lika mycket som jag hade om jag bott kvar hemma.
Jag fick aldrig chansen att berätta han var som en bror jag aldrig haft. När de anser att jag är fri från mitt "missbruk" åker jag till min pappa under en period, tills jag känner att jag är redo att fortsätta med mitt liv. Jag kommer aldrig mer att ta någon drog så länge jag lever. Varje gång jag ens kommer till att smaka på någon sprit kommer jag att minnas. Jag tar på mig hela skulden men jag kan inte hjälpa att undra, om han visste vad som skulle hända när han sa sina sista ord i livet till mig. Men trots det så var det ändå mitt fel, ingen annans. Alla säger att det var drogernas fel men jag vet att det var mitt fel. De var inte med den natten, ingen mer än jag såg vad som hände. Jag vet inte vad som hände med Emma och Simon om de blev beroende eller ej. om jag hade kunnat vrida tillbaka tiden skulle jag inte låtit honom öppna det dumma fönstret. Jag skulle ha berättat vad jag verkligen kände för honom...

R.I.P
Dave Andersson
1978-03-12 - 1998-09-03
03.26

Författare:

Publicerat

Dela: