Dröm eller verklighet?

Jag slog upp ögonen och såg ut över mitt rum. Jag sträckte mig efter min mobil för att kolla klockan men när jag kollade på min arm märkte jag att den fortfarande låg kvar. Jag försökte sträcka mig efter mobilen igen men jag kunde inte röra mig. Jag kände hur mitt hjärta började slå snabbare. Jag blundade. Jag hörde hur dörren öppnades och jag kände att det nu var någon i rummet. Jag fortsatte att blunda, vågade inte göra något annat. Var det nu var som befann sig i mitt rum rörde sig närmare och snart kunde jag känna dess flåsande andedräkt mot mitt ansikte. Nu var jag riktigt rädd. Jag försökte med all min kraft att röra mig och innan jag visste ordet av satte jag mig upp i sängen. Varelsen som befann sig i mitt rum var nu borta. Mitt ansikte var blött från tårar eller svett eller kanske båda. Jag valde att gå upp då jag var för rädd för att somna om. Jag gick ned till nedervåningen och tog en kopp te. Värmen från koppen kändes lugnande. Nu kunde jag andas normalt igen. Jag kollade ut genom fönstret och tänkte på hur de alltid så livliga gatorna nu kändes så öde.
Min blick fästes på burken med piller som stod i fönstret. Det var längesen jag tog dem nu. De gav mig världens värsta huvudvärk men de höll iallafall sömnparalyserna borta. Jag hade fått dem mot mina sömnproblem. Plötsligt hörde jag en hög duns komma från vardagsrummet. Jag bodde ensam och mitt hus är inte speciellt gammalt och brukar aldrig knaka. Jag tog den närmaste kniven och började sakta gå mot vardagsrummet. Jag höll i kniven i ett hårt grepp. Tillslut tog jag mod till mig och sträckte sakta huvudet runt hörnet. I vardagsrummet stod en svartklädd gestalt. Personen stod och rotade bland mina lådor där jag bevarar mina smycken. Med tanke på personens storlek och kroppsform gissade jag på att det var en man. Det var inte mycket som utmärkte honom förutom hans hår. Det var mörkbrunt och stripigt och gick ungefär ner till midjan. Han verkade helt dåraktig, han kastade runt saker i rummet och stökade ner rejält. Jag har alltid tänkt att om jag hamnar i en sådan här situation ska jag gå till attack och försvara mig själv men nu var jag som förstelnad. Jag var så liten och han var så stor, att gå till attack var nog inte det bästa valet. Istället valde jag att smyga mig upp på övervåningen där jag har min mobil. Jag tog mig försiktigt upp för trappan för att inte göra något ljud från mig. På ett steg klev jag snett och trappsteget gav ifrån sig ett högt knakande ljud. Jag hörde hur ljuden i vardagsrummet upphörde. Jag fick panik och började springa till mitt rum. Jag hörde tunga steg en bit bort. Han var nu i trappan. Jag kom in i mitt rum och smällde igen dörren och låste. Det kändes som om mitt hjärta skulle brista. Jag tog min mobil och ringde 112. Någon hade börjat slå på dörren. Paniken steg och blev värre men jag var tvungen att vara fokuserad. Tillslut svarade någon i telefonen. Jag försökte förklara vad som hade hänt till damen på andra sidan men jag tvivlar på att hon hörde ett enda ord jag sa. Hon bad mig att lugna ner mig och prata långsammare.
Jag tog ett djupt och en aning skakigt andetag och berättade sedan för damen att det var en inkräktare i mitt hus och att de måste komma så snabbt som möjligt. Jag berättade min adress och damen sa att hon har skickat några poliser hit som kommer vara här snart. Jag hade varit så upptagen med att försöka berätta allt för polisen att jag inte märkt att mannen hade slutat slå på min dörr. Jag stirrade på dörren och bara väntade på att mannen skulle slå in dörren med en yxa. Men det hände aldrig. Jag visste inte vad jag skulle göra nu. Jag bara väntade på att höra polissirener. Väntan var olidlig. Efter vad kändes som en evighet hörde jag polisbilarnas sirener. Jag öppnade fönstret och poliserna bad mig att stanna i mitt rum tills de har undersökt huset. Jag var fortfarande uppskakad men kände mig lugnare nu. Polisen knackade på min sovrumsdörr och sa att jag kunde gå ut nu. Jag låste upp dörren och gick långsamt ut. Poliserna berättade att de har letat igenom hela huset men att de inte kan se några tecken på inbrott eller att någon ens varit här. Jag sa åt dem att det visst varit någon här och att den personen hade stökat ner hela mitt vardagsrum. Jag sprang ner till vardagsrummet för att visa dem men till min förvåning var vardagsrummet helt rent, det såg ut som det alltid gör. Jag kunde ha svurit på att jag såg hur mannen rotade runt och slängde saker på golvet. Poliserna suckade och sa att jag säkert inbillade mig med tanke på min tidigare historik på mentalsjukhus. Jag skrek åt poliserna att jag var frisk nu och att jag inte alls inbillade mig! De sa att det inte fanns något de kunde göra och att jag skulle ringa om det hände något. När poliserna hade gått gick jag ut till vardagsrummet och kollade runt på det städade rummet. Jag försökte förstå vad som nyss hade hänt men jag kunde bara inte förstå allt. Det finns inte en chans att den svartklädde mannen hade hunnit springa ned och städat hela vardagsrummet och sedan ta sig ut ur huset innan polisen anlände. Jag kunde bara inte förstå det. Jag tänkte att jag kanske faktiskt inbillade mig allting. Precis när jag skulle gå upp och lägga mig igen var det något utanför fönstret som fångade min blick. Alla hår på min kropp ställde sig rakt upp. Jag kunde ha svurit på att jag såg en man med midjelångt, stripigt hår utanför mitt fönster som hoppade över mitt staket och försvann bort i natten.

Författare:

Publicerat

Dela: