Drömmar från en avlägsen dag

Jag sprang mitt allra snabbaste över ängen. Mjukt gräs under fötterna, nästan som om någon bestämt sig för att lägga heltäckande matta på världen.
Himlen var blåare än någonsin förut och solen spred värme och ljus runt omkring mig. På toppen av ängen stod ett träd med ljusgröna löv som vajade lugnt i den svala, friska vinden. Från ett av trädens högsta grenar hängde två rep fastsatta i en planka som dinglade i midjehöjd från marken.
Också gungan svajade svagt i vinden som tog tag i den, nästan lekte med den så där som bara sommarvindar kan.
Jag stod länge och tittade på den, hur den fördes fram och tillbaka, fri på ängen med svajande blommor i gräset nedanför.
Jag gick fram till gungan och tog tag i ena repet. Det var mjukt och fuktigt, varför visste jag inte riktigt. Jag satte mig där och gungade en stund, sveptes tillbaka till minnena från en lycklig tid som var lika avlägsen som solen över mig.

Jag gick senare hem den långa grusvägen kantad av diken fyllda med ormbunkar och snart skymtade mitt hem fram bakom dom höga, buskiga granarna.
Det hade två våningar, ett mossigt men vackert tegeltak, mörkbruna träväggar och en fin liten farstu med en bänk.
Jag gick upp för farstuns fyra trappsteg, det knarrade svagt i dom, inte som om dom skulle gå sönder utan som om dom vore en smula gamla och lite utslitna.
Jag öppnade dörren försiktigt; den brukade knarra och gnissla ibland och Mrs Polly kanske sov. Men inte då.

Mrs Polly var ganska kort, med brungrått mörkt hår och blåa gnistrande ögon som alltid tittade på en så där snällt på morgnarna vid frukostbordet.
Hon var trevlig och hade sinne för humor, sån humor som jag tyckte om.
Hon var en flitig trädgårdsarbetare och spenderade en väldig massa tid sittandes på huk i rabatterna tyckte jag, ja åtminstone när jag var hemma.
Nu tittade hon först lite fientligt och nyfiket ut genom dörren för at se vem som kom in, men när hon såg att det var jag så spred sig ett leende på hennes läppar och hon rusade genast in i köket för att göra i ordning mat åt mig.

Under tiden jag åt så stod Mrs Polly och diskade. Då och då fnissade hon belåtet till som hon brukade göra men för det mesta var hon tyst.
Jag var nästan färdig när hon frågade mig vad jag hade gjort under dagen.
Då jag sagt allting så fick jag hjälpa till lite med att sortera tidningar som låg lite utspridda på matbordet under tiden jag åt. När det var gjort så närmade sig klockan åtta och Mrs Polly sa att hon skulle gå och lägga sig för att sova. Jag sade god natt och åt snabbt upp resten av maten. Då jag diskat resten av det jag använde så gick jag upp för trappan mot mitt rum som nästan var hela övervåningen, vårt hus var faktiskt ganska litet.

Jag tog dom två sista trappstegen i ett språng, lade mig i sängen och tittade mig omkring.
Blåa tapeter täckte väggarna och ett en garderob i grovt trä stod i ett av hörnen.
Ett litet skrivbord och en pall i samma stil stod närmast fönstret ut till natten. Mina ögon svepte över skrivbordet ända tills dom fixerades på en liten tavla som stod på det. Det var ett gammalt svartvitt foto på mina föräldrar. Pappa stod upp och höll i ryggstödet på en stol i vilken mamma satt i. Mammas ljusa hår blev på fotot som en grå tvättmopp fastän jag visste att det såg mycket bättre ut i verkligheten. En strimma ljus från den gamla lampan på skrivbordet lyste svagt på mitt ansikte där jag låg i sängen. Jag slöt ögonen och en liten tår fann sin väg genom ansiktet och ner på kläderna, bildade en liten mörk fläck på axeln. Levde dom? Sen kriget började och drabbade staden hade jag skickats till en frivillig (Mrs Polly) i närheten av kusten som skulle ta hand om mig tillfälligt.
Men det var två år sen det hände. Minuterna senare andades jag djupt och tungt, sänkt i en sömn som varade länge och väl.
I min dröm fördes jag tillbaka till den där dagen, då min och mina föräldrars vägar skiljdes åt för alltid.
*

Det var disigt runt mig. En vit dimma som omslöt mig. Den bländade inte. Den bara fanns där.
En ringklocka ljöd avlägset och för varje sekund så verkade den starkare.
Sakta avlägsnades dimman och jag fann mig liggande i min säng. Bredvid mig ringde väckarklockan öronbedövande men jag orkade knappt lyfta handen för att stänga av den.
När den var på sin högsta ljudnivå fick ja lov att stoppa fingrarna i öronen och gömma mig under täcket.
Till slut stängdes den av och jag tittade nyfiket fram ur täcket. Det var mamma som hade stängt av den. Hon tittade på mig en stund, gav mig ett osäkert leende och sa att det var nog bäst att jag klev upp om jag skulle hinna till skolan.
Sen öppnade hon fönstret ut och jag hörde bullret från människor som pratade, cyklar som gnisslade, droskor som i hög fart rusade fram på den breda vägen tillägnad allt som rörde på sig. Konstigt, alla verkade ha så bråttom.
Dom rusade som om nåt hemskt hade hänt. Jag andades in den svala morgonluften och sen tog jag på mig kläderna och gick ner till frukostbordet.
Där satt pappa och läste tidningen och mamma satt och rörde i en tekopp.
Dom tittade på mig en stund och så sa mamma att hon hemskt gärna ville prata med mig efter frukosten. Jag tittade förvånat på henne och såg att hon var aningen blek i ansiktet.
Oroad undrade jag vad jag nu hade gjort för fel. Hade någon dött? Skulle vi på begravning? Skulle jag slippa skolan?
Tusen frågor snurrade runt i huvudet på mig.

När jag hade ätit klart så gick mamma och jag in i vardagsrummet. Jag tittade på klockan. Halv nio var den. Ingen skola alltså.
Nu var mamma blekare än någonsin. Vi slog oss ner i soffan som hade stått där så länge jag kunde minnas. Hon började prata om hur stor jag blivit och hur mycket ansvar jag kunde ta och hur duktig jag var i skolan. Nåt var fel.
Höll hon på att bygga upp nåt som skulle dämpa mitt missnöje över det nästa hon skulle säga? Till sist så sa hon att kriget hade kommit hit. Hon sa att pappa hade blivit inkallad på sjukhuset och mamma också.
Men jag skulle inte kunna stanna. I det samma som vi pratade så hörde jag hur ett krigslarm tjöt utanför fönstren. Jag blev fullständigt panikslagen.
Kallsvettig sprang jag till mitt rum och slängde ner saker i en resväska.
Jag kastade bland annat ner ett foto på mina föräldrar som jag hade haft på bokhyllan.
Jag var helt vimsig och det kändes som om jag skulle svimma. Jag ramlade ner på golvet och började storgråta. Varför mig? Skulle jag någonsin återse mina föräldrar?
Jag reste mig mödosamt upp igen och släpade resväskan till hallen. Mamma och pappa gav mig en snabb kram var, och sen gick jag ut genom dörren och den stängdes efter mig. Nere vid gatan stod en buss med ett rött kors på fyllt till brädden med barn.
Chauffören frågade mig vad jag hette, skrev det sen på resväskan och slängde in den i bagaget längst bak.
Sen fick jag klämma in mig i bussen och vi körde iväg.
Det stank något otroligt i bussen och fler och fler barn klev på bussen.
Vi körde runt i staden och till slut bar det utåt landet. Då fick vi öppna fönstren och dom som kunde satt med huvudet ut genom öppningarna.
Efter kanske tre timmar av evig körning så kom vi fram till en by där hälften av oss fick kliva av. Men jag stannade och vi körde nog en timma till då resten av oss fick kliva av vid en annan by.
Mina ben ville knappt bära mig och ryggen värkte hemskt. Min väska var försvunnen men chauffören hittade den till slut.
Det kom en dam som tystade ner alla barnen och sen sa hon att alla skulle få några eller någon att bo hos. Alla fick ett nummer och sen kom en hel hög med människor som också hade fått ett nummer. En uppropning började och alla parades ihop.. Jag hade det sista numret och till slut var det bara en gammal kvinna kvar.
Jag gick fram till henne men kunde inte förmå mig att säga något. Det gick bara inte.
Hon sa att jag kunde kalla henne Mrs Polly och att hon levde ensam i ett litet brunt hus i skogen någon kilometer härifrån. Då och då drog hon ett skämt och jag kunde inte låta bli att skratta fastän jag hela tiden tänkte på mina föräldrar som kanske redan var döda.
Jag visste inte när kriget skulle nå staden. Vi gick senare iväg genom en liten grusväg i skogen och nere i dikena på sidan av vägen så var ruttnande ormbunkar uppradade.
Hösten var på väg. Efter en stund såg jag in på en avtagsväg.
Den ledde upp mot en äng där ett träd med vissnande löv stod ensamt. Jag tänkte att dit skulle jag gå någon gång men vi fortsatte rakt fram.
Efter en stund kom vi fram till en liten gård med ett brunt hus. Ett staket omgav gården och en vattenpump stod och gnisslade ofrivilligt i vinden som nådde in i skogen till gården.
Vi gick upp för en fin farstu och in i hennes hus.
Dörren stängdes knarrande om oss och ett regn började strax efter. Ett avlägset dån hördes. Det var ljudet av bomber som slog ner i staden.
Ljudet av liv som krossades under krigets obarmhärtiga hand.
Mina föräldrar levde inte för att se molnen skingra sig efter ovädret som slutade någon timma efter.
Hur vet jag det? Det är en annan historia.

Skriven av: Isak Eliasson