Drömmen från Petrarcas hemtrakt

Drömmen från Petrarcas hemtrakt









” Det som du älskar djupt, består! ” Minnen är det viktigaste vi lämnar efter oss.”
Resten är slagg.” - Charles Lachenmeyer
– Birgitta Vandorff Outsidern
Samtal vid Nackareservatet







Vintern har varit hård här i trakterna. Frosten har ätit ner sig i jorden och träden fallit och dess grenar splittrats i tusentals kristallbitar. Djuren har alltför länge sedan kommit på en utrymningsplan och vandrat ut till för mig, helt okända horisonter. Det enda som bor kvar är betong och komfort i melankolin.
Men vi försöker uthärda, trots allt. Vi lär oss att uppskatta det rutinmässiga och förutsägbara i ödets karavan men blir likaså överraskade varje gång när magiska ögonblick plötsligt uppenbarar sig. Ibland väldigt subtilt förklädda i de små tingens armod. Ibland i sin allmäktiga fullkraft som gör en så matt i själen och svag i knäna flera dagar efteråt. För oss trista och andefattiga satar som alldeles för länge sedan fick uppleva magi eller uppleva något överhuvudtaget. För oss som har förlorat smaken för visioner eller bara gått vilse i universum finns det fortfarande bot.
Det sägs att man, åtminstone en gång i livet, måste återvända till sina rötter för att hämta livsstyrka. Kliva över till barndomen. I alla fall om man ska tro den store italienske humanisten och den första upplysningsmänniskan, florentinaren Francesco Petrarca (1307- 1374). Som efter sin död lämnade över sitt sista ofullbordade verk Secretum . I vilket han upplyser Europa om människans hemligaste inre konflikter.
Man skall göra ett besök hos minnena från förr i tiden. Anropa dem. En gammal grind, en gata, en hund, en gest och ett leende. Jag har skrivit ett barndoms protokoll. Förnamn och efternamn på dom som kommer så fort jag somnat. Barndomsvänner. De första människorna i ens liv.

Apropå ingenting. Det var en gång ett gammalt skogsspöke som sa till mig, ” att livet – visst ät det både ytligt och förbiglidande men det är också ack så underhållande!”
– Tja må dä. Ska allting göras om till underhållning och ska det alltid vara så nu? Ska det bara hålla på och hålla på? Underhållning och frågesport samt Eurovisionschlager – ska det bara finnas och finnas i all oändlighet, år efter år? undrade jag.
Fast det var nog inte bara det skogsspöket menade. Birgitta Vandorff heter hon förresten eller hette när hon bodde på Värtavägen, innan olyckan. Hon hade tydligen problem med en väninna som också var hennes granne där. Väninnan hade en dålig vana som hon inte kunde bli av med. Och det var att ringa Birgitta mitt i natten och ”må dåligt”, halva nätterna. Och det kunde bara pågå och pågå i all evighet om inte Birgitta tog åtgärder. Det skulle inte tålas och uthärdas länge.
Det var på den tiden då Lennart Hyland var fortfarande vid Sveriges Radio och ägde en änglaröst vävd av ljus och hopp som sken i natten för alla ensliga kvinnor. Karismatiskt ledde han ”Nattönskningen”. Birgitta älskade att dansa. Dans var hennes fristad där på Värtavägen. Ett andrum. Hon var en legend och hjältinna i sitt vardagsrum när hon skuttade på melodivågor från Rochmaninnoff, Alice Babs och Stones.
Hon kunde ringa och önska upp till tre eller fyra låtar per natt genom att fejka och imitera fram olika röster. Det lät som om olika personer ringde till ”Nattönskningen” och Hyland köpte dom allihop.
- De var rätt så intressanta karaktärer, som Birgitta uttryckte det efteråt.
Sen så blev det slut på alltihop. Hennes väninna råkade höra Birgitta på radion och började också ringa dit och önska. Det värsta var när hon avslöjade för Hyland och resten av Sveriges befolkning att ”nyligen så var det icke den ”swing Rosita i Borås” som önskade sig ”I´m in the mood for love” med John Fields utan en toka som heter Birgitta från Värtavägen!”
Hon ringde omedelbart upp till Birgitta efteråt för att beklaga, känna sig dum samt ”må dåligt”. Men det var alldeles för sent. Birgitta var redan på väg upp. Hon slog upp dörren och hade ihjäl sin granne med en skärbräda. Efter ett tag när Birgitta äntligen fann lite ro kom väninnan tillbaka från ”andra sidan” och började med små knackningar på dörren mitt i natten. Från början gick Birgitta och öppnade dörren men det var aldrig någon där så hon gav upp. Efter ett tag slutade Hyland på radion och ”Nattönskningen” las ned och det både knackades på dörren och ringdes i telefonen. Hon önskade att hon aldrig skulle ha hittat den där förbannade skärbrädan. Då skulle kanske hennes väninna vara vid liv. Hon skulle åtminstone ha nån att dela sorgen med.
Februari 1998 hade Värtavägen genomgått en stor el - och ventilationsbesiktning. Besiktningsmännen fann Birgitta Vandorff i en igenbommad lägenhet med nylonstrumporna om halsen hängande i badkarsgardinen. Man hittade också en bur med två stendöda undulater, en bandspelare men inspelningar ifrån Nattönskningen samt vildvuxna monster – pelargonior som höll på och ta över hela lägenheten.
Egentligen har Birgitta alltid velat vara en friluftsmänniska. Hon har alltid tyckt att det skulle vara – ”skoj att vandra bland träden”. Så det är här jag brukar stöta på henne. Vid utkanter av Nackareservatets domäner. Det är där hon håller till nu för tiden. Jag brukade ha mina vägar förbi där när kommunen började gräva och bygga miljonlägenheterna nere vid Järlasjön och undertecknad blev tvungen att ta en fyrtio minuters omväg varje morgon för att komma till teatern. Jag brukade beställa frukosten där på Reservatet och Birgitta trädde fram och vi samtalade en liten stund. Det blev alltid livliga konversationer om livet, kärleken och döden. Hon har lärt mig mycket hon. Våra möten blev, som skogsspöket beskrev det, kanske en smula vulgärt men ändå mycket träffande: ”Vi krökar vårt te och rensar käften.”

Februari 1374 under den ofattbaraste i Italiens historia av snöstormar, begav sig en ung lärling som kallade sig Boccaccio på en vandring mot berget Mont Ventoux topp nära staden Avignon för att få den avslutande lektionen i latinsk prosadiktning hos sin läromästare Petrarca.
Boccaccio har för länge sedan insett det värdefulla i hans samtal med mästaren som lärde ut inte bara diktarprosans trollbindande rytm utan även öppnade pojkens hjärta och sinneslag inför själva livets konster. Boccaccio ville inte under några som helst omständigheter missa gamlingens allra sista lektion, framför allt inte inför den stora dagen då han skulle få godkännelse till sin pilgrimsfärd mot Rom där han skulle läsa sina dikter och bekännelser inför påven och hans släptåg på Capitolium. Den bäste skalden lagerkröntes.
Under fjorton dagar har Boccaccio rest på sin åsna i snöstorm mot klostret där magistern har isolerat sig från omvärlden och den rådande Petrarcafebern i staden. Men pesten hade snabbare färd på sina stadsråttor än Boccaccio på sin åsna. Drivna av besiktningsmännen ifrån stadens portar har råttorna flytt till sina bon i berget.
Det var en del sysslor som pojken har fått i uppgift av magistern att utföra innan han skulle knacka på hans dörr för att få sin lektion. Det var en överenskommelse som de hade, att han alltid skulle ta med sig vissa saker för att hålla lärarn tillfreds och inte komma tomhänt, så att säga. Det kunde vara allt ifrån att leta efter och köpa särskilda latinska skrifter, upprätthålla hans brevväxling med målaren Simone Martini, spionera efter Petrarcas hemliga kärlek Laura för inspirationen till läraren och självfallet bringa med sig de senaste skvaller från staden. I gengäld skulle Boccaccio få bo i klostrets fattigare sviter, äta den strikta kosten och njuta av gråbrödernas morgonpsalmer. Inom loppet av tre dagar som har blivit skänkta åt Boccaccio skulle läraren meditera över ynglingens jordiska bekymmer och komma med lösningar. Gamlingen trots sin stränga attityd var mycket fast vid sin lärling, som var hans trogne vän och enda förbindelse med yttre världen. Han väntade för jämnan otåligt på hans ankomst långt tid i förväg och såg till att med klostrets tafatta resurser göra det så uthärdligt som möjligt för sin vän.
Denna gång har pojken fått utföra en alldeles annorlunda syssla. Boccaccio hade nämligen hamnat precis som alla andra unga män och kvinnor innan de träder in i vuxenvärldens marmorpalats, i acedia, en djup identitets kris som uppstod under hans lektion med mästaren.
– ”Det känns som om en härjande vind har gått igenom mig och rykt bort ett frö ur hjärtat och gömt den i sju sfärer !”-, förklarade pojken som inte visste bättre.
– ”Hur kan jag nu läsa mina bekännelser inför guelferna och påven, när jag inte länge vet någonting”.
Under lång tid har Petrarca mediterat över detta. Boccaccio blev överraskad när han fick höra att allt han behövde göra inför nästa gång är att ”skriva ner barndomen”. En reflektionsaktig prosa som skulle fånga barnet Boccaccio och hans hemtrakt i Vaucluse. Han skulle berätta allt för läraren i tur och ordning. Om den första boken far har köpt, den första kyssen han har fått o.s.v. Han skulle till och med försöka beskriva de växter och djur, dofter som har funnits runt omkring hans hus. Och medan han skulle rida på sin åsna uppför berget skulle han memorera det som han hade skrivit och återberätta det för Petrarca efter vilan.
Trots stormen, med en dags försening, på den femtonde dagen nådde poeten Boccaccio berget Mont Ventoux topp, beredd att redogöra sin sista läxa. Anropa och bekänna sin barndom. Allt fanns med. Men inte hans Petrarca. Pesten som har flanerat i flykt från Avignon på råttornas svans, spridit sig i klostret och gett sig i svår kamp med Petrarca. Alla i klostret var döda. Boccaccio möttes av en ihjälklämd abbedissa i valvet som brukade komma till klostret från rökeriet med olika varor. Horosvita Falck – hette hon visst, fick han som ett litet visitkort. Hon sysslade även med söndagsunderhållningen på klostret och ställde sig med att skriva och ordna små lustspel och mirakelspel för bröder. I trebaljan, diskbaljan hade hon täckt av blod något som skulle senare ge upphov åt självaste Upplysningstiden i Europa. Hon bar på ett frö till Renässansens begynnelse. Petrarcas sista ofullbordade verk Secretum, som gumman försökte rädda. Secretum som är alltså dedikerat åt Boccaccio, mästarens allra sista gåva till hans trogne elev.
För att förstå Boccaccios acedia bättre har Petrarca gått i en djup meditation och isolering. Det tog inte lång tid innan läraren själv skulle ha gått i vägen och i en innerlig kris. Sina rannsakningar och reflektioner skrev han ner i en dagboksform med inslag av den första i skönlitteraturhistoriens – dialogteknik ( som han lärt sig från Cicero som i sin tur lärde sig från Platon.) Petrarca för att förstå sitt inre språk bättre delade upp sitt Jag i tre persona. Tre olika röster talade genom honom. En var jungfrus röst som blev döpt till Atlas, som stod för Sanningen och övervägandet i slutsatserna mellan de andra två. Andra rösten tillhörde Francesco själv – jaget – den godtrogne syndaren och livsnjutaren, försvarstagaren till människans olycka, svårmod och ånger. Tredje rösten hörde till Petrarcas barndomsidol och inspiratör den helgonförklarade munken Augustinus - överjaget – antagonisten och stoikern till överflödet av livets goda och köttets lustar och likt stoikernas tro på humanitetens förfall. Det är de två som utkämpar ordfejder under jungfru Atlas överjordiska strålglans och kloka övervägande.
Mycket kretsar också kring den enskilda människans ursprung, de första levnadsåren, barndomen. Petrarca ser ett barn som en ren källa. Ett barn är fritt från vuxenvärldens spasmer, rivalitet och ärelystnad, menar han. Barnet är en naiv skapelse som lyder sitt hjärta och därför bär på en förmåga att lyssna ständigt på Den heliga anden – världsalltet. Den är öppen mot världen, för att den är enig med den, just därför så lätt att såra, precis som världen. Många av oss träder in i vuxenvärldens marmorpalats med ett kringbyggt skal kring hjärtat och sinnena, mot rädslan. Låter vi inte hjärtat regera och agera, stänger vi av barnet. Stänger vi av barnet, är vi inte länge mottagliga för informationen ifrån Den heliga anden, för att vi inte är längre ett med den utan jobbar mot den. Ett barn kan alltid läsa av och följa tecken som kommer. Det är Anden som placerar tecken för oss, menar Petrarca. Signaler som guidar in oss på rätt spår i livet. För att vår ursprungliga önskan har födds i hjärtat och därför är sann mot oss själva och världssjälen. Har man en stark vilja och tro jobbar världssjälen för att din önskan skall gå i uppfyllelse. Men människorna brukar tyvärr tappa tron på sin inre röst. Det är kärnan till människans olycka, menar Petrarca. Vi stannar upp och vet inte länge vem vi är, varför kom vi hit, och varför skulle vi hit överhuvudtaget?
Därför är det så viktigt att minnas. Minnas sin barndom så detaljerat som möjligt oavsett om den har varit bra eller dåligt.
-”Låt minnen välla fram”, vänder sig Petrarca till Boccaccio i skriften.
- ”Du ska våga gå tillbaks, till det som du en gång begravt, det som var en gång din barndom. Djupt i minnenas arkiv, göms bilderna från våra liv. Men barndomens är knivar! De får dig att leva igen”.


Tack vare Boccaccio som har bevarat och översatt många av Petrarcas arbeten från latin till italienska och även med hjälp ut av Simone Martini pådrivit ett Petrarcasällskap, som hans arbeten har överlevt. Det mest frapperande med Min hemlighet är dess genomskådande ärlighet. I sin dialog ger Petrarca sina läsare en inträngande skildring av människans hela komplexitet. Han utlämnar naket sin själs trasighet under en svårartad depression, viljan som samtidigt drar åt olika håll, orkeslösheten, oförmågan till entusiasm. En profet som vänder sig mot olyckligt älskande och förlorade människor. Många kan känna igen sig i hans sista verk, ty mycket av det som sägs bygger på en insikt som är drabbande. Och sen så en oslagbar och burlesk lögnare och visionär ad absurdum. Trots det är Secretum det första stora exemplet på litterär introspektion. Det har sin givna plats inte enbart i den litterära psykologins historia utan i den Europeiska uppfattningen av människan. Kanske är det en bok utom historien, ovanom all tid? Som har med sin helighet, galenskap och trauma inspirerat författare över jordklotet. Bl.a. den svenska dramatikern Staffan Göthe i hans surrealistiska hemmahamn, han berättade i en intervju för magasinet Zon en gång- ” Väldigt ofta när jag skapar nån av mina karaktärer som ska ” mår dåligt”, hör jag en skrattande Petrarca nånstans i huvet. Hur än jag försöker att överträffa honom i lysande eländen så är hans bild av en marterad och känslig människa, tvivlande på allt och kämpande mot sin egen oförmåga, är lika modern som vilken bestseller som helst”.

Men jag har alltid undrat vad det var som egentligen hände denna natt 1374 där uppe på berget Mont Ventoux topp?
För första gången på länge upplevde pojken en innerlig och sann lycka som fyllde honom tillsammans med den ömma Medelhavsvinden, som var hans ständiga följeslagare och nu var tillbaka när stormen har upplösts. Han kände hur vinden smekte honom över kinden och fann tröst och lycka i det på samma gång. Han var mycket bekant med sin följeslagare vinden och kunde läsa av alla nyanser och skiftningar som den förde med sig. Vinden var en ut av de många tecken som pojken har upptäckt och lärt sig att tyda under han långa färder. Vinden talade om för honom att finns inget att vara rädd för, allt var klart mot resan hem. Men vinden förde också med sig främmande lukter som Boccaccio inte var bekant med och hade ingen aning varifrån de kunde ha kommit. Men han brydde sig inte om det eftersom de fyllde honom med dofter, som påminde lite gran om syrener ifrån Vaucluse som växte i trädgården utanför hans hus. Stjärnorna var väldigt nära. De hängde precis ovanpå klostret, som om man kunde klättra upp och plocka ner några som rekvisita till Horosvitas mirakelspel, om man fick lust. Två satteliter såg han passera norr om Stora Björnen eftersom det var riktigt klart. Där var månen med sin amerikanska flagga. Och där – långt bakom – fanns någon… ska jag säga vad jag tror? Jag tror att Boccaccio såg någon. Någon som kommer ner på jorden snart och räcker ut tungan. Som ett tecken.









Notis: Den moderna Petrarcaforskningen bedrivs av professor emetrius Birger Bergh och litteraturforskaren Birgitta Kurtén – Lindberg som har med stöd från Statens Kulturråd gett ut boken Petrarca ” Min Hemlighet”, (Bokförlaget Atlantis AB, 2000)

Kardo Mirza
Skapande Svenska

Skriven av: Kardo Mirza