Drömmen om ett liv

Jag har alltid älskat livet, Damaskus var mitt trygga hem och jag måste erkänna att vi har haft det gott ställt. Mamma var en framgångsrik kirurg och pappa jobbade som ekonom hos en bank. Men nu är allt annorlunda, lyckan har förtvinat och jag lever i ständig skräck. I 3 år har jag varit på flykt, att tvingas fly från sitt hem, sitt liv och allt man vet om är något du aldrig kommer förstå om du aldrig har varit med om det själv. Jag har tappat räkningen på hur många nätter jag vaknat upp kallsvettig av skräck och hyperventilerande. Varje natt präglas av mardrömmar, en film visas framför mina ögon där jag om och om igen ser hur mamma blir skjuten, brutalt mördad framför mina ögon. Jag var 12 år när det hände, jag hade inte ens blivit tonåring, min lillebror var 7.

Det var i November 2014, vi hade slagit oss ner i ett enmanstält jag, min mamma, Moje min lillebror och min pappa. Runt omkring oss var det säkert 100 andra familjer som övernattade på samma ställe. Alldeles intill oss bodde en höggravid kvinna som hette Maryam, hon grät ofta, ibland av smärta, ibland av förtvivlan över att föda sitt barn under dessa förhållanden. Jag tänkte ofta på Maryam, ibland även grät jag. Stackars kvinna, stackars barn. Hon var alldeles ensam, hennes man och 2 söner hade försvunnit för länge sedan, ingen visste om dom var döda men antagligen var det så. ISIS hade ingen som helst känsla för andra människor, dom sköt folk hejdlöst på gatorna, även barn.

Just denna novembernatt skulle bli den värsta i mitt liv. Jag hade svårt att komma till ro och sova, inte så konstigt kanske med tanke på att jag befann mig i ett dike och att jag inte visste när vi skulle tvingas springa för våra liv nästa gång. Men det var inte som alla kvällar innan. Jag kände på mig att något skulle hända, vad visste jag inte än. Men min magkänsla skrek att det var något hemskt. På något konstigt sätt somnade jag tillslut, i alla fall i 30 minuter innan jag väcktes av skrik från tältet bredvid, Maryam. Hon hade sprungit ut från sitt tält och böjde sig lite framåt, hon var alldeles blöt om sin smutsiga rosa kjol.

Vattnet har gått, vattnet har gått!! skrek hon med skräcken i ögonen. Hon ville inte föda sitt barn här, inte när hennes liv såg ut såhär. Jag tror att hade det sett annorlunda ut hade hennes skräckslagna blick varit fylld med lycka och kärlek. Nu såg man bara rädsla ända in i själen.

Folk runt omkring började vakna, höll sina fingrar mot munnen i en gest att hon skulle sluta skrika för att inte ISIS skulle råka höra och hitta oss alla, det skulle innebära slutet. Hade Maryam kunnat hade hon nog varit tyst men när värkarna sätter igång finns det inte så mycket att göra. Mamma och ett antal andra läkare tog in Maryam i sitt tält, jag fick hjälpa till att hämta en handduk som Maryam kunde bita i när hon skulle krysta för att dämpa ljudet. Emellanåt hörde jag Maryam säga “jag vill inte, jag vill inte föda det här barnet” och mamma som lugnt svarade “jag vet Maryam, jag vet, men du kommer bli en grym mamma, du kommer överleva det här och det kommer ditt barn också”. Mamma har alltid varit en sån varm person, hon kan nästan få vem som helst att bli lugn och trygg.

Tiden gick, Maryam skrek och kämpade och tillslut kunde man höra ljudes av bebisgråt, Maryam grät också. Mamma klev ut från tältet, torkade bort lite svett från pannan och kollade mig i ögonen, Moje stod bredvid mig och pappa stod en bit bort, kollade stolt på sin fru. Men så hördes ett skott som skar in i öronen och fick mig att frysa till is, sedan hördes ett till och ännu ett och i nästa sekund föll mamma till marken.Stämningen blev panikartad, barn skrek, folk började springa för sina liv, lämnade kvar allt dom ägde, men jag gav inte ifrån mig ett ljud, rörde mig inte en millimeter. Jag var som fastfrusen i marken med blicken riktad mot det livlösa skalet av min mamma. Jag grät inte för jag förstod inte vad som hade hänt, jag hamnade i total chock och jag märkte inte ens vad som hände runt om mig.

Någon tog ett hårt grepp om min arm och jag hoppade till hastigt, väcktes ur min stelhet, först trodde jag att det var en av ISIS män men det var bara pappa, han släpade mig i min klena arm och försökte få mig till att börja springa, och det gjorde jag, snabbare än jag någonsin sprungit innan. Moje skulle inte ha orkat, pappa hade honom på sina axlar och kämpade sig framåt bland träden och den torra jorden. Jag vet inte hur långt eller hur länge vi sprang men det kändes som en evighet innan vi äntligen kunde sakta in och hämta andan. Det var vi och några familjer till som stannat intill en tjock trädstam. När ISIS anfallit hade alla släppt sina grejer och flytt för sina liv. Och här var vi, ingen ägde något annat förutom kläderna på kroppen. Pappa sjönk ihop och började hulka, hulkandet övergick snart till panikgråt och hejdlöst skrik
Anina! Anina! skrek han och sträckte upp sina händer som var täckta i smuts upp mot himlen.
Det var så hon hette min mamma, Anina Haddad.

DEt var första gången jag såg pappa så förkrossad, och det berörde mig så långt in i själen att jag själv inte vågade gråta. Jag ville vara stark för min pappa men främst för Mojes skull, han förstod inte vad som hade hänt. Pappa sjönk in i en depression, släpade fötterna i marken när vi gick, varje dag såg likadan ut och vi fick inte tag på ens en liten matbit. Ibland gick pappa iväg från oss för att han behövde gråta ifred, ibland följde jag efter i smyg och kunde höra hans böner. Jag torkade själv bort en och annan tår ibland men inte så att pappa såg. Jag bestämde mig för att jag skulle kämpa för oss alla. Inte låta mig skrämmas av döden och jag satte upp ett mål, en dröm om ett liv i frid. Det skulle inte bli lätt men jag bestämde mig för att inte ge upp, vi skulle ta oss till norden. Trots att benen var alldeles för svaga för att bära oss längre och att vi inte ätit på 5 dagar så var vi tvungna att fortsätta, fortsätta mot våran dröm, drömmen om ett liv.

Resan var mycket farlig, den båt som skulle transportera oss över medelhavet upp mot Sverige hade egentligen inte plats men vi var många som bestämt skulle åka med, jag betalade med det sista jag hade kvar av min mamma, ett halsband, det gjorde ont att lämna ifrån sig men jag hade inget annat val. Jag behövde lämna det förflutna och låta mamma endast leva kvar i mina minnen. Resan var tuff, stanken av smuts och svett letade sig in i näsan och flera gånger var vågorna på väg att välta båten. Folk grät, alla hade vi förlorat allt, men nu var vi på väg, vi hade klarat oss så här långt, flytt från allt vi vetat om, förlorat vår värdighet, familjemedlemmar och ägodelar men snart skulle vi vara framme och äntligen skulle vi kunna börja bygga upp ett nytt liv, i ett annat land, i en värld som för oss bara varit en dröm i så många år.

Men trots att jag kanske kommer kunna bygga upp ett liv igen så kommer jag alltid bli sedd som en flykting. Jag kommer hemsökas av hemska bilder från det jag varit med om för resten av mitt liv, jag kommer alltid vara på flykt. Kanske inte från ISIS men från bilderna i mitt psyke, som printat sig fast för alltid.

Författare:

Publicerat

Dela: