Du är min kryptonit

Jag vill liksom prata om ett annat liv. Ett annat liv när jag var arg på mig själv hela tiden för att jag gillade så mycket märkliga saker. Samtidigt som jag försökte ta död på det så blev det ännu mera spännande med saker som utmärkte sig - allt ifrån en bild i budgettidningen Chic till musik som ingen längre lyssnade på. Ju mera mina intressen utvecklades, desto mer alienerad tror jag att jag själv gjorde mig. Det var nog svårt att relatera till saker jag pratade om redan när jag var typ tretton (vilket snart är tio år sedan? Tio år som nörd! Vilken jävla blessing!) och jag skämdes alltid för det. Alltså alltid.

Det var så befriande att få koppla in mina gamla, svarta och plastiga hörlurar och koppla bort allt som hade med verkligheten att göra. Verkligheten var tråkig, brusig och besvärlig. Jag var så rädd för att mina ”kompisar” skulle tycka att jag var töntig, att jag var konstig. Efter ett tufft år i mellanstadiet så kunde jag nästan göra vad som helst för att inte utmärka mig, för det var ju alltid då det gick illa.

Gör ni någonsin så, tittar tillbaka på er sociala roll när ni var barn och bara förstår varför det var som det var? Jag förstår nu. Jag är ju än idag för många, alltifrån släkt till kollegor, en alien. Man bara förstår sig inte på grejen.

Men är inte det ashärligt? Den där oförstående och uppgivna blicken som säger ”jag förstår inte dig” som tidigare fick mig att må så himla dåligt känns äntligen ofarlig, nästan komisk.

Författare:

Publicerat

Dela: